Tröttsamt arbets(löshets)marknadsideal

Jag gillar att gå omkring och slafsa. Orkar inte leva upp till klädkoder och pigg attityd. Det är också ett bryderi att hålla reda på, för det är olika koder vart man än kommer. Själv gör jag i och för sig en ansats då och då, mest för andras skull. Häromsistens färgade jag håret och fick mycket beröm när alla slapp se mina gråa hår. Men nu ser det lite skavigt ut när de gråa håren smyger sig fram i benan och färgen bleknar. Får inga uppmuntrande kommentarer längre. Är väl för slafsig helt enkelt.

På en kurs för jobbsökande på arbetsförmedlingen som jag var på informerades vi om att de hade frågat arbetsgivare varför en viss person fick jobbet. De flesta hade svarat att ”det glittrade i ögonen” på den blivande anställde. Kursledaren poängterade att glittret tolkades som entusiasm inför jobbet, och det gillar ju arbetsgivare, menade hon. Hon tog också upp ett skräckexempel, det som man absolut inte fick göra som arbetssökande. Med utgångspunkten att ”du kan när som helst träffa din blivande chef” satte hon kårar i oss arbetssökande. På grund av ovanstående skulle man alltid tänka på hur man såg ut när man gick utanför hemmet. Det värsta man kunde göra var att sätta på sig joggingbyxor och träskor och gå ut, sa hon. Träffade man sin blivande chef då (i en affär till exempel) och man lite trött gav chefen ”en matt blick”, då skulle man troligen inte få jobb. Nånsin. I detta scenario skulle chefen misstänksamt undra (för sig själv) hur man egentligen mådde. Och på något underligt sätt skulle detta också sprida sig till andra. Det var inte bra, att gå i träskor med matt blick.

Men det är ju lätt att bli deprimerad av att vara arbetslös. Då glittrar man inte. Och råkar säkert ta på sig joggingbyxor och träskor och går ut. Ska inte den som har makten som arbetsgivare använda den omvänt? Fråga hur man mår, erbjuda en ledig plats om de har osv. Är de verkligen så rädda för lite slafsighet?
När jag opponerade mig, där på kursen, så sa kursledaren att ”så kan man ju vilja att det var, men VERKLIGHETEN ser annorlunda ut”. Det finns en vag underton här i att vi arbetslösa faktiskt inte lever upp till det som behövs, att det är vårt eget fel att vi sitter där vi sitter.

Jag ställer mig väldigt kritisk till att en myndighet hjälper till att fortplanta denna idealbild av arbetsmarknaden, som om det bara finns en ideal arbetsplats i vars normer alla ska pressas in. Och att man inte verkar vilja göra något för att förändra ”verkligheten” utan istället proppar oss fulla med bilder som vi ska leva upp till, vi arbetslösa. Vad jag vill se är en arbets(löshets)marknad som välkomnar människor som vågar vara sig själva, inkluderar allas våra defekter och tillåter oss att vara lite slafsiga och trötta.