Hemtjänsten och jämställdheten

Det har nyligen skrivits i GP om hemtjänstens brister i Göteborg. I riksdagsledamoten Lena Hallengrens debattartikel Sämre äldreomsorg ett hinder för arbete tar hon upp Kommunals rapport ”Hänger din mammas trygghet på dig?” som visade att 100 000 personer har gått ner i tid eller slutat jobba helt för att vårda en anhörig. Det skulle vara intressant att veta hur många av dessa som är kvinnor.

Äldre som har legat på sjukhus kan få hemtjänst när de kommer hem igen. Beslutet om i hur stor omfattning fattas av biståndshandläggaren. Patienten kan behöva hjälp i vardagen med att komma upp ur sängen på morgonen, gå på toaletten, handla, laga mat- allt efter behov, men det gäller också utdelning av mediciner. Mediciner som de äldre måste få i sig på vissa tider. Anledningen till att äldre kommer hem istället för att placeras på korttidsboenden är ekonomin. Idag ska alla sjuka bo hemma även om de bor själva, för att samhället ska spara pengar. När jag nu läser att de ordinerade hemtjänstbesöken ibland ställs in på grund av indragningar och sparbeting så blir jag uppriktigt förbannad! Socialstyrelsen opponerade sig i en artikel i GP den 3 augusti och menade att indragna besök är ett lagbrott.

Självklart hjälper vi gärna våra äldre släktingar när det behövs. Men när det behovet är besök 6 gånger om dagen så är det omöjligt att samtidigt behålla sitt jobb. I Hallengrens debattartikel beskrivs att personer som går ner i tid eller helt slutar arbeta för vård av anhörig, oftast är det de äldres döttrar. Det gick ett radioprogram för något år sedan som just handlade om detta. Där visade det sig att kvinnor/ systrar/fruar inte bara tar hand om sina egna föräldrar utan dessutom sin partners föräldrar.

Kvinnorörelsen har i århundraden kämpat för jämställda villkor. Under 1900-talet har kvinnor i Sverige fått rösträtt, rätt till all utbildning och arbete, rätt till barnomsorg, mödravård och så vidare. Drar man in på äldreomsorgen så drabbas jämställdheten, kvinnor hamnar utanför arbetsmarknaden för att sköta om gamla släktingar utan betalning. Kärnfamiljer får återigen försörja sig på en inkomst. Rättigheter går förlorade. Vunnen mark måste kämpas för igen.

Så vart är vi på väg egentligen? Offentlig vård tillgänglig för alla kostar. Och det ska den göra. Men idag tycker man att det ska sparas inom offentlig sektor. Det är också typiskt att kvinnodominerade yrkesgrupper ska få indragningar och sämre arbetvillkor. En sektor som redan har förkastligt låga löner. Hur kan man dra in pengar på en verksamhet uppbyggd av förvärvsarbetande kvinnor för att sköta om de äldre? Konsekvensen blir att andra kvinnor utför jobbet gratis. Det är diskriminerande. Politikerna spelar på kvinnors medkänsla för sina äldre anhöriga.

Det verkar som om man vill göra offentlig vård så dålig så att politiker sedan kan skylla på att det är den offentliga vården som är dålig, inte på att resurserna är otillräckliga för att göra den bra. ”Om fler väljer privat finansierad hjälp kan viljan att bidra till något gemensamt finansierade äldreomsorgen minska.” skriver Hallenberg. Ve och fasa! Man öppnar fler dörrar för företag som Carema kan komma och härja. Och då hamnar pengarna på Bahamas istället. Är det bättre? Nu börjar jag allvarligt fundera på vad en människa är värd. Hur lite ska en människa kosta? Med den utvecklingen jag resonerar om ovan är svaret 0 kr. Politikernas syn på människors värde är tydligt.

En annan konsekvens om fler och fler kvinnor lämnar arbetsmarknaden är färre skatteintäkter till kommunen, vilket leder till fler indragningar. Det är bättre att ge hemtjänsten vad den behöver för att genomföra sitt uppdrag och låta folk ha sitt arbetsliv kvar och betala sin skatt. Arbete är en rättighet enligt Artikel 23 i FN´s deklaration om de mänskligarättigheterna. Men det är så mycket mer än bara en försörjning. På jobbet är vi en del i ett sammanhang, vi har arbetskamrater och det är en plats att utvecklas som människa. Kvinnor behöver sina jobb för att finna stimulans och meningsfullhet.

Sedan gäller detta i högsta grad också de kvinnor (mestadels) som jobbar inom äldreomsorgen. Jag håller helt med Hallengren när hon talar om att den måste göras till ett attraktivt arbetsområde där personalen har utvecklingsmöjligheter och känner yrkesstolthet. Men personalen måste också ges möjlighet att slippa göra omöjliga val mellan patienterna på grund av resursbrist. Det som beskrivs i GP den 2 aug där personalen gör 12 besök på förmiddagen och 7 på eftermiddagen låter väldigt mycket tycker jag. Hallenberg skriver också att kvaliteten på äldreomsorgen måste vara god så att de anhöriga inte slutar jobba för att säkra sina äldres trygghet. Vi behöver lägga mer pengar på äldrevården helt enkelt.

Den dag jag hör att hemtjänsten har överösts med pengar för att vi värdesätter kvinnor och äldre i det här landet och att de används för att de äldre ska ha det bra, de anställda ska ordentligt betalt, vara fullt bemannade och ha vettiga arbetsvillkor då skulle jag tycka att vi bor i ett humant och välfungerande samhälle. Än så länge är det en utopi.

Man blir varken klokare eller smartare med åren - bara äldre

Jag har ägnat en massa tid det senaste året åt att tänka på åldrande. Så mycket tid att det kan ses som en fixering. Det har jag gjort sedan jag med en chock upptäckte att folk såg mig som en tant. Tant! Jag som inte ens blivit vuxen ännu.

Jag har en massa definitioner av vad det är att vara vuxen. En del av dem så barnsliga att de är ytterligare ett tecken på att jag inte blivit vuxen ännu.

Ett kriterium på att vara vuxen är att se de dåliga konsekvenserna av dåliga beslut. Och att då avstå från att genomföra beslutet. Funkar inte alls för mig. Ett annat är att inte längre vilja göra roliga saker, eller snarare att tycka att tråkiga saker är roliga.

De här två kriterierna har naturligtvis ett samband. Jag är luststyrd även om jag ofta vet att konsekvensen kan bli ett svårt straff.

Det stora problemet för kvinnor med att åldras är hur man blir betraktad. Att kroppen förändras, att man ser, hör och springer sämre är en baggis, men diskrepansen mellan ens yttre och inre är svår att acceptera. Något som stör mig oerhört är hur svårt det är att bli lyssnad på när man inte längre är ung. Hur mycket mer dynamisk jag måste vara idag än för 25 år sedan för att människor ska lyssna. Och då vill jag ändå hävda att jag idag är en betydligt intressantare person med mycket, mycket mer att förmedla.

Det har uppstått en egen liten genre av tantböcker på senaste tiden. Dessa säger att det är sååå fint att vara tant och sedan ägnar de sig åt virkning och småkaksrecept. Det var ju det jag sa. Plötsligt ska jag tycka en massa tråkiga saker är kul.

Ja,ja. Jag ska hålla fast vid min fixering ett tag till. Om en månad blir jag riktigt gammal. Kanske kan jag acceptera faktum och gå vidare då.

Världens vackraste och bästa tant får sjunga för er här: