Hemtjänsten och jämställdheten

Det har nyligen skrivits i GP om hemtjänstens brister i Göteborg. I riksdagsledamoten Lena Hallengrens debattartikel Sämre äldreomsorg ett hinder för arbete tar hon upp Kommunals rapport ”Hänger din mammas trygghet på dig?” som visade att 100 000 personer har gått ner i tid eller slutat jobba helt för att vårda en anhörig. Det skulle vara intressant att veta hur många av dessa som är kvinnor.

Äldre som har legat på sjukhus kan få hemtjänst när de kommer hem igen. Beslutet om i hur stor omfattning fattas av biståndshandläggaren. Patienten kan behöva hjälp i vardagen med att komma upp ur sängen på morgonen, gå på toaletten, handla, laga mat- allt efter behov, men det gäller också utdelning av mediciner. Mediciner som de äldre måste få i sig på vissa tider. Anledningen till att äldre kommer hem istället för att placeras på korttidsboenden är ekonomin. Idag ska alla sjuka bo hemma även om de bor själva, för att samhället ska spara pengar. När jag nu läser att de ordinerade hemtjänstbesöken ibland ställs in på grund av indragningar och sparbeting så blir jag uppriktigt förbannad! Socialstyrelsen opponerade sig i en artikel i GP den 3 augusti och menade att indragna besök är ett lagbrott.

Självklart hjälper vi gärna våra äldre släktingar när det behövs. Men när det behovet är besök 6 gånger om dagen så är det omöjligt att samtidigt behålla sitt jobb. I Hallengrens debattartikel beskrivs att personer som går ner i tid eller helt slutar arbeta för vård av anhörig, oftast är det de äldres döttrar. Det gick ett radioprogram för något år sedan som just handlade om detta. Där visade det sig att kvinnor/ systrar/fruar inte bara tar hand om sina egna föräldrar utan dessutom sin partners föräldrar.

Kvinnorörelsen har i århundraden kämpat för jämställda villkor. Under 1900-talet har kvinnor i Sverige fått rösträtt, rätt till all utbildning och arbete, rätt till barnomsorg, mödravård och så vidare. Drar man in på äldreomsorgen så drabbas jämställdheten, kvinnor hamnar utanför arbetsmarknaden för att sköta om gamla släktingar utan betalning. Kärnfamiljer får återigen försörja sig på en inkomst. Rättigheter går förlorade. Vunnen mark måste kämpas för igen.

Så vart är vi på väg egentligen? Offentlig vård tillgänglig för alla kostar. Och det ska den göra. Men idag tycker man att det ska sparas inom offentlig sektor. Det är också typiskt att kvinnodominerade yrkesgrupper ska få indragningar och sämre arbetvillkor. En sektor som redan har förkastligt låga löner. Hur kan man dra in pengar på en verksamhet uppbyggd av förvärvsarbetande kvinnor för att sköta om de äldre? Konsekvensen blir att andra kvinnor utför jobbet gratis. Det är diskriminerande. Politikerna spelar på kvinnors medkänsla för sina äldre anhöriga.

Det verkar som om man vill göra offentlig vård så dålig så att politiker sedan kan skylla på att det är den offentliga vården som är dålig, inte på att resurserna är otillräckliga för att göra den bra. ”Om fler väljer privat finansierad hjälp kan viljan att bidra till något gemensamt finansierade äldreomsorgen minska.” skriver Hallenberg. Ve och fasa! Man öppnar fler dörrar för företag som Carema kan komma och härja. Och då hamnar pengarna på Bahamas istället. Är det bättre? Nu börjar jag allvarligt fundera på vad en människa är värd. Hur lite ska en människa kosta? Med den utvecklingen jag resonerar om ovan är svaret 0 kr. Politikernas syn på människors värde är tydligt.

En annan konsekvens om fler och fler kvinnor lämnar arbetsmarknaden är färre skatteintäkter till kommunen, vilket leder till fler indragningar. Det är bättre att ge hemtjänsten vad den behöver för att genomföra sitt uppdrag och låta folk ha sitt arbetsliv kvar och betala sin skatt. Arbete är en rättighet enligt Artikel 23 i FN´s deklaration om de mänskligarättigheterna. Men det är så mycket mer än bara en försörjning. På jobbet är vi en del i ett sammanhang, vi har arbetskamrater och det är en plats att utvecklas som människa. Kvinnor behöver sina jobb för att finna stimulans och meningsfullhet.

Sedan gäller detta i högsta grad också de kvinnor (mestadels) som jobbar inom äldreomsorgen. Jag håller helt med Hallengren när hon talar om att den måste göras till ett attraktivt arbetsområde där personalen har utvecklingsmöjligheter och känner yrkesstolthet. Men personalen måste också ges möjlighet att slippa göra omöjliga val mellan patienterna på grund av resursbrist. Det som beskrivs i GP den 2 aug där personalen gör 12 besök på förmiddagen och 7 på eftermiddagen låter väldigt mycket tycker jag. Hallenberg skriver också att kvaliteten på äldreomsorgen måste vara god så att de anhöriga inte slutar jobba för att säkra sina äldres trygghet. Vi behöver lägga mer pengar på äldrevården helt enkelt.

Den dag jag hör att hemtjänsten har överösts med pengar för att vi värdesätter kvinnor och äldre i det här landet och att de används för att de äldre ska ha det bra, de anställda ska ordentligt betalt, vara fullt bemannade och ha vettiga arbetsvillkor då skulle jag tycka att vi bor i ett humant och välfungerande samhälle. Än så länge är det en utopi.