Om vänskap, tid och slaveri

Ibland undrar jag om mitt sätt att se på tillvaron är strängt ekonomiskt. Liksom formad av samhällstendenser som jag inte vill veta av, men likväl är slav under och därför avskyr. Och att jag skriver om samhället för att kämpa emot mig själv.

 För någon vecka sedan fick jag ett exemplar av tidningen Iform. Jag hade köpt den av en telefonförsäljare som erbjudit löparklocka på köpet. En klocka som jag för övrigt anser helt obegriplig och fick mig att inse att det inte alls var något för mig att springa efter en klocka. I tidningen stod det om 22 sätt att rensa hjärnan och jag konstaterade att jag använde mig av 17 av de här sätten regelbundet. Saker jag gör för att jag fattat att jag tjänar på dem.

 Det är så mycket av tidsandan som handlar om energi. Hur vi ska få mer. Detta får konsekvenser för vårt sätt att förhålla oss till människor som inte bedöms ha så mycket att ge. Eftersom så mycket av vår tid går åt till att producera. Folk med högre löner, jobbar inte mindre utan köper mer. Ett genomsnittligt föräldrapar jobbar tio timmar mer per vecka nu än för trettio år sedan. Vår extra energi lägger vi på annat än besvärliga människor, som kanske tar energi men som ger tillbaka något som märks, som ett snyggt hus, en platt mage eller en bokklubb med de perfekta deltagarna.

Men skapar inte all detta egotrippande ett ännu större samhällskaos som sedan får oss att tvinga oss ännu längre in vår egotripp? Jag funderar på hur man skulle kunna ändra på det här? Vad det är som krävs?  Jag är ingen bra förebild. Jag är hård och dömande. Andras olyckor kan jag helt enkelt inte handskas med, de äter upp mig, gör mig förtvivlad och sömnlös. Rätt ofta,  i grupper jag hamnar i, tycker jag det finns någon som äter energi, ser till att vi hamnar långt utanför det mål som varit min föreställning om vad sammankomsten skulle handlat om. Men är det inte min egen målinriktning som blir största problemet i det här sammanhanget? Är det inte sammanhangen som vi skapar som är fel? Borde vi inte försöka oss på ett samhälle där fler får plats? Hur då?

 Jag tänker att jag inte kan umgås med någon för att vara snäll, eftersom jag skulle ta förfärligt illa vid mig om folk umgicks med mig för att vara snäll. Det handlar om något annat, att skapa syre och att inte tvingas att vara så ekonomisk i allt. Hur då?  (obs jag vet att jag talar för mig själv och att det finns de som kan bättre, människor som man talar om som sådana som offrar sig)