Om vänskap, tid och slaveri

Ibland undrar jag om mitt sätt att se på tillvaron är strängt ekonomiskt. Liksom formad av samhällstendenser som jag inte vill veta av, men likväl är slav under och därför avskyr. Och att jag skriver om samhället för att kämpa emot mig själv.

 För någon vecka sedan fick jag ett exemplar av tidningen Iform. Jag hade köpt den av en telefonförsäljare som erbjudit löparklocka på köpet. En klocka som jag för övrigt anser helt obegriplig och fick mig att inse att det inte alls var något för mig att springa efter en klocka. I tidningen stod det om 22 sätt att rensa hjärnan och jag konstaterade att jag använde mig av 17 av de här sätten regelbundet. Saker jag gör för att jag fattat att jag tjänar på dem.

 Det är så mycket av tidsandan som handlar om energi. Hur vi ska få mer. Detta får konsekvenser för vårt sätt att förhålla oss till människor som inte bedöms ha så mycket att ge. Eftersom så mycket av vår tid går åt till att producera. Folk med högre löner, jobbar inte mindre utan köper mer. Ett genomsnittligt föräldrapar jobbar tio timmar mer per vecka nu än för trettio år sedan. Vår extra energi lägger vi på annat än besvärliga människor, som kanske tar energi men som ger tillbaka något som märks, som ett snyggt hus, en platt mage eller en bokklubb med de perfekta deltagarna.

Men skapar inte all detta egotrippande ett ännu större samhällskaos som sedan får oss att tvinga oss ännu längre in vår egotripp? Jag funderar på hur man skulle kunna ändra på det här? Vad det är som krävs?  Jag är ingen bra förebild. Jag är hård och dömande. Andras olyckor kan jag helt enkelt inte handskas med, de äter upp mig, gör mig förtvivlad och sömnlös. Rätt ofta,  i grupper jag hamnar i, tycker jag det finns någon som äter energi, ser till att vi hamnar långt utanför det mål som varit min föreställning om vad sammankomsten skulle handlat om. Men är det inte min egen målinriktning som blir största problemet i det här sammanhanget? Är det inte sammanhangen som vi skapar som är fel? Borde vi inte försöka oss på ett samhälle där fler får plats? Hur då?

 Jag tänker att jag inte kan umgås med någon för att vara snäll, eftersom jag skulle ta förfärligt illa vid mig om folk umgicks med mig för att vara snäll. Det handlar om något annat, att skapa syre och att inte tvingas att vara så ekonomisk i allt. Hur då?  (obs jag vet att jag talar för mig själv och att det finns de som kan bättre, människor som man talar om som sådana som offrar sig)  

Karin väljer veckans soundtrack; I feel too damn good

Det är inte sant att solen sällan skiner i Göteborg. Under de sex år jag cyklat till jobbet längst Göta Älv mellan Järntorget och Marieholm, har det ofta varit soligt och då det varit som bäst har Mary J Blige sjungit I feel good för mig. Hon sjunger för mig, mina fina bibliotekskollegor och våra underbara låntagare. Det är en text om glädjen och faran med att känna sig på topp. Jag är stolt över att jag är duktig på mitt jobb. Det är inget märkvärdigt egentligen, utan ett väldigt traditionellt sätt att bygga självförtroende, men just i min bransch så skall man helst inte skylta med att man är bra på sitt jobb. Eller i värsta fall är det till och med förbjudet att tänka tanken.Jag har aldrig riktigt förstått vad det är som är så bra med att inte stå för vad man kan.

 Så fort någon i vår  bransch sticker ut  så råkar de lite illa ut. Ja det är ingen som slåss eller lägger döda hästhuvuden i deras sängar, men de råkar ut för en speciell slags gliringar. Jag har hört och sett det så många gånger att jag ville mena att det är ett mönster.  Jag vet inte ifall folk retar sig på mig, men jag hoppas verkligen det, för jag gillar både att retas och sticka ut.

 Att det råder ett så snålt klimat  tror jag beror på att vi arbetar i någonslag byråkratimodell, där vi förväntas vara neutrala tjänstemän. Men det är en modell som stukar oss eftersom det inte passar den typen av verksamhet som vi representerar och som för att vara bra måste bygga på det motsatta, nämligen personliga möten och förtroende. För att vara bra så måste man därför både sticka ut och bryta mot rådande normer. Lite hårt för de som strävat efter att göra ett bra jobb genom att följa normer som de tror är rätt,  men som i själva verket leder helt fel.

Jag tänker ibland på den duktiga skolflickan som hela tiden skött sig, väntat på sin tur, gjort alla läxorna, men så fort hon lämnat skolan upptäcker att det var en duktighet som inte är framgångsrik någon annanstans än i skolan. Den skolflickan påminner om biblioteksklimatet.

Ja biblioteksbranschen är ju kvinnodominerad. Många kallar sig dessutom feminister, så det borde inte vara så här. Men feminist kanske också bara ett epitet man hänger på sig för att vara duktigt? Kan man leva hur som helst och ändå kalla sig feminist? Jag tycker inte det.  Vissa menar också att män som är bibliotekarier har större möjlighet att ta plats. Så är det inte hos oss, men stämmer det så är det ju ännu en pinsam omedvetenhet. Fast jag tycker det är bra att någon bibliotekarie  vågar ta plats och skiter väl egentligen i vilket kön de har. Bättre en manlig bibliotekarie som vågar ta plats än ingen bibliotekarie alls som tar plats. Av den anledningen tror jag att fler män i kåren kan påverka yrkesklimatet i stort


Även om Zlatan inte verkar vara världens bäst lämpade lagkapten så tror jag ändå att många bibliotekarier borde inspireras av hans uttalande som Jag är ung, jag dominerar, jag glänser. Eller av Mary J Blige.  Det är väl rätt självklart att det är lättare att ge andra plats om man har bättre självkänsla än om man har en dålig självkänsla?  Dessutom är det ju väldigt kul om  folk retar sig på en bara för att man vågar synas eftersom det på något sätt inte är höjden utan tvärtom botten av både genorisitet och tankeverksamhet.

Utan att begripa det ger de dig ett intellektuellt  och moraliskt överövertag. Alltså är du smartare. Och elakheten, du behöver inte ens stå för den, eftersom den kommer från dem själva och du bara lagt tillbaka den där den hör hemma.

Lite mer om vänskap

Det finns så många fördelar i att, om man ska blogga, göra det med andra.

När livet drar iväg en åt andra håll än bloggen behöver man inte ha det minsta dåligt samvete. Det finns ju andra som skriver.

Men kanske mest. Man får läsa texter av sina medbloggare som inspirerar en.

För ett tag sedan skrev Carina ett inlägg om "Gammal vänskap" som satte sig i huvudet på mig. Jag har tänkt på vänskap nästan varje dag sedan dess.

Precis som det finns så många sorters kärlek finns det så många sorters vänskap. Bästa vänner, bekanta, arbetskamrater, Facebookvänner, dem man vet att man aldrig mer kommer att träffa men som ändå finns med en hela livet, de som egentligen är andras vänner men som man bara tycker så mycket om...

Men gör vi alla likadant? Rangordnar vi vänskapen? Gör vi någon sorts skala från bästisar till bekanta och kanske längst ner de förkättrade Facebookvännerna.

Och i så fall, har vi verkligen råd med det? Har vi så gott om vänner att vi kan förminska viss vänskap?

Kjell Eriksson, ni vet, han med femtusen FB-vänner sa i någon morgonsoffa i TV att en riktig vän var den man ringde till och pratade om ingenting. Om det är kriteriet på vänskap har jag nästan inga vänner, jag som inte gillar att prata i telefon.

.

Jag har FB-vänner jag aldrig träffat och FB-vänner jag aldrig mer kommer att träffa. Men jag njuter av dem. Hur kul är det inte att följa Marilyns arbete på Kuba och Elins liv i Göteborg. Personer som jag tycker om och som intresserar mig trots att jag inte möter dem IRL.

Lyser det inte upp dagen att sitta på trappan hemma en solig vårdag och byta några ord med grannen som man inte sett under hela vintern?

Finns det något jobb, hur kul det än är, som man står ut med i längden utan arbetskamrater?

För att inte tala om blogg-vänner. Ingen av dem jag bloggar med här på synk har jag träffat. Men de inspirerar mig och berikar mitt liv med sina inlägg. Kanske får jag träffa några av dem i sommar.

Så härmed slutar jag att rangordna. Varje vän jag har är värdefull för mig. På sitt sätt. Inte bara bästisarna.

 

Gammal vänskap

Å denna fröjd!

Att få vila i den trofasta, gamla vänskapens famn

Visst är den lite rufsig och sliten,

ja, den är ju väl använd

Men ack! Så orubblig, kraftfull och trygg!