När livet drar iväg en åt andra håll än bloggen behöver man inte ha det minsta dåligt samvete. Det finns ju andra som skriver.
Men kanske mest. Man får läsa texter av sina medbloggare som inspirerar en.
Men kanske mest. Man får läsa texter av sina medbloggare som inspirerar en.
För ett tag sedan skrev Carina ett inlägg om "Gammal vänskap" som satte sig i huvudet på mig. Jag har tänkt på vänskap nästan varje dag sedan dess.
Precis som det finns så många sorters kärlek finns det så många sorters vänskap. Bästa vänner, bekanta, arbetskamrater, Facebookvänner, dem man vet att man aldrig mer kommer att träffa men som ändå finns med en hela livet, de som egentligen är andras vänner men som man bara tycker så mycket om...
Men gör vi alla likadant? Rangordnar vi vänskapen? Gör vi någon sorts skala från bästisar till bekanta och kanske längst ner de förkättrade Facebookvännerna.
Och i så fall, har vi verkligen råd med det? Har vi så gott om vänner att vi kan förminska viss vänskap?
Kjell Eriksson, ni vet, han med femtusen FB-vänner sa i någon morgonsoffa i TV att en riktig vän var den man ringde till och pratade om ingenting. Om det är kriteriet på vänskap har jag nästan inga vänner, jag som inte gillar att prata i telefon.
Och i så fall, har vi verkligen råd med det? Har vi så gott om vänner att vi kan förminska viss vänskap?
Kjell Eriksson, ni vet, han med femtusen FB-vänner sa i någon morgonsoffa i TV att en riktig vän var den man ringde till och pratade om ingenting. Om det är kriteriet på vänskap har jag nästan inga vänner, jag som inte gillar att prata i telefon.
.
Jag har FB-vänner jag aldrig träffat och FB-vänner jag aldrig mer kommer att träffa. Men jag njuter av dem. Hur kul är det inte att följa Marilyns arbete på Kuba och Elins liv i Göteborg. Personer som jag tycker om och som intresserar mig trots att jag inte möter dem IRL.
Lyser det inte upp dagen att sitta på trappan hemma en solig vårdag och byta några ord med grannen som man inte sett under hela vintern?
Finns det något jobb, hur kul det än är, som man står ut med i längden utan arbetskamrater?
Lyser det inte upp dagen att sitta på trappan hemma en solig vårdag och byta några ord med grannen som man inte sett under hela vintern?
Finns det något jobb, hur kul det än är, som man står ut med i längden utan arbetskamrater?
För att inte tala om blogg-vänner. Ingen av dem jag bloggar med här på synk har jag träffat. Men de inspirerar mig och berikar mitt liv med sina inlägg. Kanske får jag träffa några av dem i sommar.
Så härmed slutar jag att rangordna. Varje vän jag har är värdefull för mig. På sitt sätt. Inte bara bästisarna.
Du känns som en kär vän, trots att vi som jag aldrig träffat dig. KRAM
SvaraRaderaÅh! Det samma!
SvaraRaderaÅ jag gillade din slutsats. Att varje vän är viktig!Det ska bli roligt att ses IRL.
SvaraRaderaHälsningar från en vän
Tack Carina! Ser verkligen fram emot att träffas.
SvaraRadera