Det är synd om kvinnorna

Ja så skrev nu inte August Strindberg och inte visste han väl nåt om den saken heller. Men eftersom litteraturen har varit mitt redskap att hantera världen tar jag mig friheten att ändra lite i den så att den passar mig. Litteraturen är en del av min historia och en del av mina erfarenheter. I den får jag veta saker om mig själv och andra, hur personerna tänker, känner och handlar och jag får uppleva saker jag aldrig själv kommer att få vara med om. Den talar till mig som en vän och jag lever mig in i den som vore det jag själv. Men nu står jag här mitt i livet och har ingenstans att vända mig. Känner mig historielös. Jag går över ett tabubelagt minfält. Ett litterärt vakuum som heter Klimateriet eller Övergångsåldern. En ålder man ska gå över.

Jag är väldigt glad över att fritt kunna prata om kroppen i min Grupp 8 à la 70-talets kvinnorörelse fast 2012. Samhället idag är långt därifrån. Ringer till gynakuten och pratar med dem ibland vid behov. Det är så härligt för de vill  veta allt och det bästa är att de välkomnar en. Det är bara att komma till oss. Tack och lov! För det är ändå ett slags erkännande av att det existerar. Att det finns andra som har gått igenom det här. Eller gör det nu till och med. Vi hjälps åt att tömma bindhyllorna i Majornas affärer.

Men jag saknar litterära referenser. Skulle också vilja ha skämt eller ett ordspråk till hands. Exempelvis kunna avsluta meningen ”Jag blöder som en.....” . Men det är tomt. Det enda jag kommer på är mellanstadiets ”blodet droppar”, men vad hjälper det med skräck nu.

Sandra Dahlén skriver i sin bok Hetero om sociala regler kring kvinnligt/okvinnligt: ”En kvinna som visade upp sin mens och gladeligen berättade hur riklig den var skulle ses som konstig, kanske galen och definitivt inte kvinnlig.” Just så galen känner jag mig just nu. Jag skulle vilja att Libresse visade riktig blodfärg på sina bevingade skydd istället för blå. Det är det här det handlar om nämligen. Tabubelagda kroppsvätskor.

”Du måste ha tillit.” skriver Kerstin Ekman i en helt annan historia. Jag är tacksam för att Knivkastarens kvinna finns som en litterär referens om kvinnokroppens tabubelagda erfarenheter. Nära besläktat det jag söker med sin kroppsvätsksymbolik i skämda vatten, rostfärgat sipprande och skålar som svämmar över. Men ändå inte Det. Och så har vi den kära Moa Martinsson med realistiska skildringar av barnafödande och kvinnoliv. Men vem har skrivit om klimateriet?

När jag går in och googlar hittar jag mycket lite information. Vårdcentralens förstås. Sen står det om kvinnor som på 1800-talet inte levde längre än 50 år. Dåtidens vetenskapsmän kliade sig i huvudet åt fenomenet att kvinnorna levde sina liv till den dag då fruktsamheten försvann, sen blev de galna och dog. Så sent som i början på 1900-talet var medelåldern så låg att klimateriet inte hann bli ordentligt utforskat verkar det som. Har detta också med känslan av historielöshet att göra? Under hela vår mänsklighets historia har kvinnor bara i några få generationer på 1900-talet upplevt klimateriet allt eftersom medelåldern ökar. Det är skillnad med barnafödandet som vi har historier om sedan urminnes tider. Idag lever en 90-årig kvinna halva sitt liv efter klimateriet.

Jag har länge sett fram emot att bli 50 år. Har gått och spanat på kvinnor i 50+ åldern. Som en liten spion har jag kikat på hur de kommer med vänner för att gå på bio, teater eller gå ut & äta. Jag ser hur de ler och skrattar. Jag inbillar mig att de njuter av livet. Främsta anledningen till att jag siktar in mig på 50-årsåldern med nyfikenhet och intresse är att jag har en föreställning om att vi i den åldern har gjort oss fria från mycket. Vi är som vi är, känner oss själva väl, vi vet vad vi gillar, har massor med livserfarenhet och tar ingen skit. Ett bubblande jubel växer i min mage inför detta som komma skall.

Nu står jag inför en mycket mörk tunnel jag inte visste fanns. Den hindrar mig. Men detta är vägen till frigörelsen. Självklart har jag hört talas om klimateriet eller övergångsåldern, om östrogentabletter och humörsvängningar, svettningar och ökad känslighet. Allt väldigt utlämnande i offentliga sammanhang. Ingenstans har jag dock hört talas om floder av blod i flera veckors tid. Att hela min uppmärksamhet riktas mot mitt underliv.

Därför tycker jag synd om kvinnorna. Alla skulle i detta stadie i livet ha tillgång till en liten stuga vid vattnet. Dit de som vill kan dra sig tillbaka ett tag. Svettas, gråta, rodna, blöda, gräla och allt vad som behövs, utan att samtidigt behöva leva upp till samhällets krav på fräschhet och professionalitet. Och blått mensblod.