När vi flyttade till Pennygången 1999 så var det lite som att komma till himmelriket, från en liten etta på 40 kvadrat till en fyra på 82. Det var kännbart bra luft och friluftsområden låg runt knuten. Vi var båda arbetslösa när vi fick lägenheten och värden som då hette något annat ringde till en av mina tillfälliga chefer för att ta referens. Hyran var bra, vi betalade 5000 kronor. Ja som aldrig bott i något liknande område där hus efter hus såg likadana ut och gatorna inte var raka, hade visst problem med att orientera mig. Det bor mycket folk där uppe i de 771 lägenheterna. Vi fick barn ett år senare och det var många som jag lärde känna när jag var ute gårdarna och när jag gick på Öppna förskolan.
Det var inte romantiskt och inte särskilt problemfritt område. Där bodde människor som inte hade möjlighet att dölja sina problem. Där var slitet. Jag var bekymrad över skolan eftersom jag hört av min granne som hade barn där och som själv var lärare i en annan stadsdel, sa att det var skillnad på de olika spåren. Att barnen i spåret från Pennygången hade dåligt rykte redan när de kom till skolan och att de att de exempelvis inte fick veckobrev som det andra spåret med barn från radhusområdet fick. Jag har nog knappt hört talas om en adress med så dåligt rykte.
Men det finns också något annat på Pennygången som jag hört ofta uppstår just där prestigen är låg och folk inte är så oroliga över att umgås med fel personer. Det var öppet och folk pratade med varandra överallt. Att komma från jobbet en onsdageftermiddag var inte bara att komma hem till frisk luft det var också att hälsa på ett tjugotal personer mellan busshållplatsen och lägenheten. Det var att bli ytligt bekant med både kanadeniska marinforskare, veganer i tredje generationen och arbetare i porrindustrin. Det var ett billigt sätt att leva. Pennygången var idealiskt för de med liten plånbok.
Där fanns ett kitt, som visade sig bland annat i det engagerade samtal när vi valde att flytta. Folk ville veta varför. De var oroliga för att vi inte trivdes. De ville förstå ifall vi var med och skapade den offentliga bilden av Pennygången som stämde så dåligt med den verklighet de levde i. För de flesta som bodde där var ändå skötsamma arbetare som kanske bara inte hade en särskilt bra lön eller som valde att jobba mindre för att vara hemma mer med sina barn, studenter och folk som av olika anledningar hamnat utanför arbetsmarknaden.
Det var också ett område där besökande bekanta kunde säga rakt ut att det var fult. Naturligtvis gjorde det lite ont i mig att höra. Men mest förundrad var jag ju över att de inte begrep att de förolämpade mig. Det var ju min om än tillfälliga, men dock hembygd de pratade om.
Nu har Stena Fastigheter bestämt att chockhöja hyran i de 771 lägenheterna med 60 %. Förmodligen för att de vill som jag hört så ofta, rensa upp området. Det är ju ett mycket attraktivt område. Det är inte bara att många av de som bor där inte kommer att ha råd att bo kvar. Man kommer också förstöra något annat, en atmosfär och ersätta den med ängslig medelklassighet. I morgon klockan 17.15 är det en demonstration som börjar på Höjdpunkten på Högsbohöjd. Jag skall inte gå på den demonstrationen. Men jag hoppas att deras protester gör att de lyckas undkomma högre standard, på samma sätt som de gjorde när de protesterade mot samma sak på 90-talet. Länge leve Pennygången!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar