Allt man går igenom är inte särskilt kul

I Leif GW Perssons Gustavs grabb så skriver han ungefär så här: Man brukar säga att det som inte dödar härdar. Men min erfarenhet är att det som inte dödar vara gör en bitter. Detta är mitt favoritcitat just nu, så om du har hört mig tjata om det förut, så ha lite överseende med mig. Och det här är ännu ett blogginlägg om hur det är att ha varit utsatt för sexuella övergrepp, så om du har tröttnat på att läsa om det så kan du kolla lite roliga Youtubeklipp istället nu.

Ofta tänker jag att om man hade vetat i förväg vad man hade framför sig i livet, då hade man fan aldrig orkat ta sig igenom det. (Detta har du kanske också hört mig säga förut) För ganska så precis exakt tolv år så gick jag igenom det helt klart svåraste jag har gjort i vuxenlivet. Jag var i en rättegång mot min pappa. Tolv år. Det är som en ocean av tid som har gått sedan dess.(Jag har ju bloggat förr på den här bloggen om min uppväxt, så ni kan läsa några av mina gamla inlägg om ni undrar varför jag var i rättegången.)

Det blev ingen bra rättegång det där. Åklagaren och mitt målsägandebiträde trodde att detta skulle gå hur lätt som helst och struntade ganska mycket i att förbereda mig på hur rättegången skulle gå till och vad jag hade att vänta mig. Inte visste dom att mina föräldrar hade tagit kontakt med en advokat som har en mission här i livet. Missionen att rädda alla män som anklagats för att ha utsatt barn för sexuella övergrepp, eftersom det inte sker några sexuella övergrepp. Denna rättegång utvecklades till att bli en fullkomlig mardröm. Advokaten kallade in experter som, utan att ha träffat mig, berättade att jag led av hittepåsjukdomen False Memory Syndrome - vilket skulle innebära att jag hade läst så många böcker om sexuella övergrepp att jag trodde att jag hade blivit det själv. Alltså, jag kan ju bara säga så här. Det finns INGET roligt med att ha varit utsatt för incest. INGET. Om jag bara hade velat ha lite uppmärksamhet, så hade jag nog kunnat hitta på något festligare än att vara incestoffer. I alla fall. Att sitta i en rättssal och prata om det värsta och svåraste i livet, bli ifrågasatt och hånad, bli anklagad för lögnare när man säger sanningar - det var verkligen en jävla mardröm.

Det var så mycket som blev skadat av den där rättegången. Inte bara min självkänsla och hur jag såg på mig själv. Gud, det tog åratal och hur många terapitimmar som helst för mig att repa mig efter den där jävla pärsen. Det som skadades mest var ändå förtroendet och tilliten till rättsystemet. Jag var antagligen hur naiv som helst  som trodde att det räckte med att säga som det verkligen var i rättsalen. Inte fattade jag att det som är sant för mig och det jag har upplevt egentligen inte spelade så stor roll, utan det var egentligen mest som en absurd pjäs där allt handlade om retorik och utspel.


När jag läser om hur domstolar dömer och resonerar kring barn och sexuella övergrepp blir jag så beklämd. Det är så mycket i en rättegång om sexuella övergrepp som är svårt. Att vittna mot sina föräldrar. Att prata om svåra upplevelser som förknippas med skam och kanske även skuld. Att vara i en rättsal. Att redogöra för upplevelser. Ja, allt är ursvårt. Om man är ett utsatt barn, rädd och skör - hur ska man klara det där? Hur ska man kunna svara och redogöra för det svåraste som man kanske inte ens orkar tänka på? Jag blev pressad att ange tidpunkter, datum, detaljer. Hur ska man kunna göra det, när övergreppen är som vardag för en? Kan du redogöra för varje gång du borstar tänderna, varje gång du tar på dig skorna, varje gång du går till jobbet? Att vara ett utsatt barn är inte lätt. Att vara ett utsatt barn som berättar om sin utsatthet är inte heller lätt.