asch, det känns bara som att, ja

Det är ett ämne som är svårt att närma sig. Jag tänker röra ihop alltsammans. Kanske fattar ni något, kanske ingenting.  Göran Hägglund har jag som motpol i mitt skönlitterära skrivande som aldrig blir klart. Dagarna i ända sitter jag och slipar på mina ord. Får spasmer i kroppen när jag menar mig själv vara för hägglundsk. För hade det varit så där enkelt som han påstår, hur hade det då kunnat finnas några problem?  Jag vill gärna skriva något som säger något, som inte är så lätt att säga.

Men Jan Björklund är också en man jag tänker mycket på. Vilket förmodligen beror på att jag jobbar mot barn, umgås mycket med lärare och har egna barn i grundskolan.  Ibland önskar jag att jag träffade någon lärare som gillade den nya skolplanen. Jag menar den har ju gått igenom. Mina barn får leva med den. Men jag har ännu inte hittat någon lärare som gillar den. Synd.

Mest spännande i Björklunds retorik är när han pratar om att vi måste anstränga oss för att locka

 till oss stora genier  underförstått industriledare som skall utveckla landet. Men vad är dessa genier i sin ensamhet? Om det inte är fråga om operakompositörer vill säga (min enda referens: Mozart, men han söp väl ihjäl sig) Att vi länge varit så framgångsrika trots hög skatt beror på våra välutbildade och välartikulerade arbetare, som  kan bjudit på intellektuellt motstånd och på våra ingenjörer som tack vare den svenska skolsystemet är rätt kreativa? Det svenska musikundret har väl i sin tur berott på en fantastisk kommunal musikskola? Eftersom genier av alla de slag sällan jobbar ensamma är det sådant som säkerligen är viktigare att locka med än lägre skatt? Men  det är klart, om vår skola nu skall bli så där kal och trist så kanske det för framtida generationer bara finns låg skatt kvar att locka med. 

Nu skall jag faktiskt inte skriva något om vad som händer om vi börjar förhandla med diktaturer, som vi gjort, att mycket försvinner ut i Kina, till låglöneländer och elände, det får inte plats. Men som man bäddar får man ligga fast jag är jävligt förbannad över denna övergripande brist på ansvar. 

Istället skall jag skriva om att vårt samhälle ger tydliga exempel på vilka man litar på och vilka man väljer att hålla under blåslampa. Att staten betalar företagare för att tusentals inte gör något, medan sjukskrivnas läkarintyg inte betyder något som exempel. Vad kommer det i längden betyda för det intellektuella klimatet? Innovationerna? Konsten? Vad kommer det betyda för landet? Möjligtvis ökad misstro för myndigheter och ökad kriminalitet. Eller? Blir jag lite för hägglundsk nu?