Sverigedemokraterna är bara en vulgarism av det gamla vanliga

Ja det som är tapeten i dag är hur Erik Almqvist ljugit hårt om något om en film som han själv inte bara sett utan också redigerat. Man kan givetvis fundera på vad det är han ångrar i dag, att han tappar sin viktiga roll i Sverigedemokraternas partitopp och att det kommit ut vad han länge vetat vad han gjort, eller vad han verkligen gjort. När han säger att sanningen kommer fram så kan man anta att hans idé är han i egenskap av Sverigdemokrat står för sanningen eftersom han tycker han har så himlans rätt och plötsligt blev det inte så mycket demokrat längre.Men det jag tänker mest på när jag ser Sverigedemokraternas beteende på den här videon är att idéen de verkar ha om att deras egen "sanning" är rätt påminner om vad som händer dagligen och överallt i det svenska samhället, om än i inte fullt så vulgariserad form. När det gäller att skildra just det svenska samhället i allt från dagstidningarnas bostadsbilagor, till uppfattningen om barn från förorten, till idéer om förorten eller vilkas problem som är söta nog för söndagsbilagorna och vilkas som främst nämns i budgetsammanhang eller ilskna debatter. Det handlar inte så mycket om främlingar, utan vad vi väljer att förfrämliga.

Vårt tredje största parti är Sverigedemokraterna

Jag skulle inte skriva här, det skadar mig på mer än ett sätt. För det första så när jag skriver om sådana här saker så riskerar man alltid personangrepp och det kan vara rätt förfärligt. För det andra tar det tid från annat där jag skriva. Men ibland, man kan bara inte hejda sig. Så jag fattar mig kort: Att Sverigedemokraterna nu är tredje största parti beror också på en centraliserad kulturelit, ett maktsystem inte bara att Bonniers utan också att det när det kommer hyllade konstyttringar, sk generationsromaner m.m, så handlar det om en liten grupp priveligerade människor i Stockholms innerstad, medan de flesta människor i vårt land skulle känna igen sig mer i en berättelse från utkanten av Örebro. Det är de människorna som Sverigedemokraterna ger en röst. Andra borde kunna göra det bättre. Sätt igång! Det är rätt brått.

Om vänskap, tid och slaveri

Ibland undrar jag om mitt sätt att se på tillvaron är strängt ekonomiskt. Liksom formad av samhällstendenser som jag inte vill veta av, men likväl är slav under och därför avskyr. Och att jag skriver om samhället för att kämpa emot mig själv.

 För någon vecka sedan fick jag ett exemplar av tidningen Iform. Jag hade köpt den av en telefonförsäljare som erbjudit löparklocka på köpet. En klocka som jag för övrigt anser helt obegriplig och fick mig att inse att det inte alls var något för mig att springa efter en klocka. I tidningen stod det om 22 sätt att rensa hjärnan och jag konstaterade att jag använde mig av 17 av de här sätten regelbundet. Saker jag gör för att jag fattat att jag tjänar på dem.

 Det är så mycket av tidsandan som handlar om energi. Hur vi ska få mer. Detta får konsekvenser för vårt sätt att förhålla oss till människor som inte bedöms ha så mycket att ge. Eftersom så mycket av vår tid går åt till att producera. Folk med högre löner, jobbar inte mindre utan köper mer. Ett genomsnittligt föräldrapar jobbar tio timmar mer per vecka nu än för trettio år sedan. Vår extra energi lägger vi på annat än besvärliga människor, som kanske tar energi men som ger tillbaka något som märks, som ett snyggt hus, en platt mage eller en bokklubb med de perfekta deltagarna.

Men skapar inte all detta egotrippande ett ännu större samhällskaos som sedan får oss att tvinga oss ännu längre in vår egotripp? Jag funderar på hur man skulle kunna ändra på det här? Vad det är som krävs?  Jag är ingen bra förebild. Jag är hård och dömande. Andras olyckor kan jag helt enkelt inte handskas med, de äter upp mig, gör mig förtvivlad och sömnlös. Rätt ofta,  i grupper jag hamnar i, tycker jag det finns någon som äter energi, ser till att vi hamnar långt utanför det mål som varit min föreställning om vad sammankomsten skulle handlat om. Men är det inte min egen målinriktning som blir största problemet i det här sammanhanget? Är det inte sammanhangen som vi skapar som är fel? Borde vi inte försöka oss på ett samhälle där fler får plats? Hur då?

 Jag tänker att jag inte kan umgås med någon för att vara snäll, eftersom jag skulle ta förfärligt illa vid mig om folk umgicks med mig för att vara snäll. Det handlar om något annat, att skapa syre och att inte tvingas att vara så ekonomisk i allt. Hur då?  (obs jag vet att jag talar för mig själv och att det finns de som kan bättre, människor som man talar om som sådana som offrar sig)  

Selma och segregationen

När ska etablissemanget förstå att förankra är ett fult ord?

På mitt arbete har vi under några år haft problem med beslut. I min kommun kanske också. Eller mitt land. Ja möjligtvis i hela EU och gud vet hur det är Syrien. Problemet är att man sitter i slutna rum och hittar på saker som andra sedan skall rätta sig efter. Som ingen får ett nys om för än allt är bestämt. De som beslutar tycker att de tänker bäst själva, även om sådant  de omöjligtvis kan veta särskilt mycket om.

När besluten sedan presenteras och folk protesterar så har man alltid samma förklaring. Det har blivit upprört eftersom besluten har inte förankrats ordentligt. Förankrats.   Så säger man att eftersom det är en förklaringsmodell som duger just nu. Det är frågan om att förankra till den rätta inställningen, ett upplysningsprojekt. Som gammaldags pedagogik där barnen såg som tomma ark som skulle fyllas. Men här är det det proffsen, de utbildade, verksamma och de som berörs, som här skall fyllas. Det är en ganska otäck bild att titta på, att inse hur ens egen tankeförmåga, möjlighet att reflektera och komma med nya infallsvinklar reducerats till ointressanta trots att de är osynade. 

När sedan folk får möjlighet att yttra sig handlar det mest om ett pedagogiskt grepp, för att lugna ner, kanske nå  katarsis men framförallt för att  få folk mer samarbetsvilliga. Folks reaktioner anses bero på att folk har svårt för förändringar, det har man lärt sig på kurs. Fast den förändring av antalet variabler det skulle innebära om beslutsfattarna lyssnade innan de tog beslut är allt för genomgripande för att de ens skall klara av att tänka på den.  Så ni förstår, det är dumt från början till slut. 

Ett problem är också att när jag pratar om det här, som ett problem så är det ingen som förstår. De upprepar det jag klagat på, att det handlar om dålig förankring. Snälla håller jag på att bli galen? Eller är det världen som blivit galen? Om någon menar att jag är fel ute och kan bevisa det, då vore jag glad. 

asch, det känns bara som att, ja

Det är ett ämne som är svårt att närma sig. Jag tänker röra ihop alltsammans. Kanske fattar ni något, kanske ingenting.  Göran Hägglund har jag som motpol i mitt skönlitterära skrivande som aldrig blir klart. Dagarna i ända sitter jag och slipar på mina ord. Får spasmer i kroppen när jag menar mig själv vara för hägglundsk. För hade det varit så där enkelt som han påstår, hur hade det då kunnat finnas några problem?  Jag vill gärna skriva något som säger något, som inte är så lätt att säga.

Men Jan Björklund är också en man jag tänker mycket på. Vilket förmodligen beror på att jag jobbar mot barn, umgås mycket med lärare och har egna barn i grundskolan.  Ibland önskar jag att jag träffade någon lärare som gillade den nya skolplanen. Jag menar den har ju gått igenom. Mina barn får leva med den. Men jag har ännu inte hittat någon lärare som gillar den. Synd.

Mest spännande i Björklunds retorik är när han pratar om att vi måste anstränga oss för att locka

 till oss stora genier  underförstått industriledare som skall utveckla landet. Men vad är dessa genier i sin ensamhet? Om det inte är fråga om operakompositörer vill säga (min enda referens: Mozart, men han söp väl ihjäl sig) Att vi länge varit så framgångsrika trots hög skatt beror på våra välutbildade och välartikulerade arbetare, som  kan bjudit på intellektuellt motstånd och på våra ingenjörer som tack vare den svenska skolsystemet är rätt kreativa? Det svenska musikundret har väl i sin tur berott på en fantastisk kommunal musikskola? Eftersom genier av alla de slag sällan jobbar ensamma är det sådant som säkerligen är viktigare att locka med än lägre skatt? Men  det är klart, om vår skola nu skall bli så där kal och trist så kanske det för framtida generationer bara finns låg skatt kvar att locka med. 

Nu skall jag faktiskt inte skriva något om vad som händer om vi börjar förhandla med diktaturer, som vi gjort, att mycket försvinner ut i Kina, till låglöneländer och elände, det får inte plats. Men som man bäddar får man ligga fast jag är jävligt förbannad över denna övergripande brist på ansvar. 

Istället skall jag skriva om att vårt samhälle ger tydliga exempel på vilka man litar på och vilka man väljer att hålla under blåslampa. Att staten betalar företagare för att tusentals inte gör något, medan sjukskrivnas läkarintyg inte betyder något som exempel. Vad kommer det i längden betyda för det intellektuella klimatet? Innovationerna? Konsten? Vad kommer det betyda för landet? Möjligtvis ökad misstro för myndigheter och ökad kriminalitet. Eller? Blir jag lite för hägglundsk nu? 

Att operera blygdläpparna eller inte

I dag är folk ute och demonstrerar för en bättre värld. Jag gillar det lika mycket som jag avskyr folk som trots att de lämnat småbarnsåldern klagar utan att försöka förändra. Men det var inte det jag skulle skriva om nu,  utan om något annat, hoppas min koppling blir klar.

För några år sedan såg jag ett program på tv där unga människor använde botox bla  för att få fastare rumpa. I programmet  frågade de samma personer vad de tyckte om att man använde djurförsök i botoxprocessen. Samtliga av dessa unga botoxberoende förklarade att det inte var något de brydde sig om. Inget konstigt med de. Det handlar om personer med en självupptagenhet som står i vägen för ett samhällsengagemang. De kan inte se utanför sig själva verkar det som, vilket är ganska begripligt eftersom de verkar ha ägnat sin tid och kraft åt att förstå sin egen kropp istället för att förstå den världen som kroppen finns i. 

Jag associerar till ett avsnitt i Bergtagen av Thomas Mann. Romanen handlar om Hans Castorp som är på ett sanatorium i sju år. Någonstans under denna tid, minns inte när, får han besök av en släkting som tycker att Hans borde åka hem, att han är för frisk för att vara kvar på sanatoriet. Men Castrop vill inte. Släktingen är förtvivlad över Castrops utveckling. Han har  blivit totalt ointresserad av världen utanför sanatoriet och pratar engagerat och glatt om olika sjukdomsförlopp i sin egen kropp. På något sätt är det en beskrivning av människor av i dag. Hur vi är fast i olika privata projekt  och problem på ett sätt som gör att vi blir ointresserade av samhället.

Folk  ägnar allt mer av sin fritid åt det intimt privata,  som ger den små fåniga problem som skapar ännu fler fåniga problem, bland annat  eftersom det finns en marknad som överlever på att hitta på den här typen av problem åt folk. Jag tänker att det enda sättet att bli av med små fåniga problem är att skaffa sig större och viktigare problem. Jag tror att det är en säkrare väg för att styrka sin självkänsla än att operera sina blygdläpparna. 

Vem är det här samhället till för egentligen?

I veckan fick vi veta att vår statsminister ligger i skilsmässa. Om man bortser ifrån den privata aspekten av skilsmässan, kan man kanske utgå ifrån att det är bättre att ha en frånskild statsminister än en gift, eftersom en skild statsminister borde ha det lättare att förstå hur många frånskilda och ensamstående föräldrar har det.

Själv har jag varit rätt förvånad över att makarna Reinfeldt lyckats hålla ihop så länge, eftersom vårt samhälle inte direkt verkar vara byggt för två människor i karriären. Eller som ett annat statsråd uttryckte; hon hade klarat sitt uppdrag som partiledarjobb och minister genom att ha en stöttande make. Om man bortser från den individualistiska aspekten av detta och ser politiken som ett projekt för ett bättre samhälle för alla, så kanske man kan tänka sig att det vore bra med politiker även på riksnivå som kunde klara av jobbet utan stöttande makar eller makor.

Märkligt att vi trots alla skilsmässor fortfarande lever vi ett samhälle som är byggt för långa parrelationer. Vi borde kunna bygga upp ett samhälle med strukturer som passar de flesta, istället för att ha strukturer som knappt passar någon.

Men statsråd kanske ändå inte är de mest lidande i vårt samhällsbygge. De har pengar som de kan köpa sig hjälp med. Däremot är det många andra som jag verkligen inte begriper hur de får ihop det. Själv lever jag ett privilegierat familjeliv. Även om vi räknas som lågavlönade så har vi det bättre än många andra. Men vi har dock stött på en del problem under åren. Det handlar om många läkarbesök och höga läkemedelskostnader. Läkartiderna med barnen har min man kunnat ombesörja eftersom han har ett jobb med oregelbundna arbetstider. Eftersom jag arbetar på ett jobb med snäva marginaler, har jag svårt att begripa hur jag skulle klarat av all den frånvaron som dessa sjukbesök skulle kunnat innebära om jag varit tvungen att ta ledigt från jobbet. Eller hur mycket kännbarare det hade varit med medicinkostnaderna om inte en hel del av barnens sjukdagar infallit på dagar då maken ändå varit ledig, så att vi sluppit inkomstbortfall. På det kan man lägga en del glasögonkostnader, också en utgift som man inte kan strunta i.

Jag skriver inte detta för att klaga över min situation, för jag har verkligen inget att klaga över. Men jag har väldigt svårt att förstå hur man får det att gå ihop om man är ensamstående med barn som kräver mycket sjukvård. Ändå finns det ganska många som har det så. Det är en svårighet som inte bara drabbar dem, det drabbar hela samhället.

Ibland när man lyssnar på liberala debattörer så pratar de om att det beror på folk själva att de har det dåligt. Men helheten av ett samhälle måste i första hand vara ett kollektiv och inte nio miljarder individualister, annars är det svårt att kalla det samhälle. När man skall lösa ett problem så måste man utgå ifrån verkligheten och inte från kragar som ingen tar i eller som kanske inte ens finns. Ungdomsarbetslösheten exempelvis är inte ett enskilt problem för den enskilde arbetslösa ungdomen utan något som påverkar hela samhället.

Men för att återgå till vardagspusslet. Till hjälp för att få mer jämställdhet har vi fått RUT-avdrag. Jag har full förståelse för om man som privatperson väljer detta om man lever ett pressat liv. Men jag tror att detta i praktiken har inneburit att de som har råd med denna tjänst har sämre förståelse för hur vardagspusslet ser ut för de som inte har råd med denna tjänst. Jag upplever också att dessa RUT-tjänster har pressat hela samhället till ett högre tempo.

För egen del så hade jag tyckt det varit mycket smartare och bättre för samhällsutvecklingen om vi använt pengarna från RUT avdrag till ökat presstöd och högre kulturstöd.

Då hade fler och förmodligen jag haft möjlighet att gå ner i arbetstid för att jobba med kulturella projekt. På så sätt hade också någon annan kunnat dela min tjänst med någon av alla dessa många arbetslösa bibliotekarier som nu kanske jobbar i vården eller RUT-avdragssekorn. . Genom att satsa på kulturen, ger man människor också istället en chans att utvecklas till annat löneslavar i ekorrhjulet, vilket verkar vara det man väljer att prioritera nu. Eller som Albert Einstein sa :

Imagination is more important than knowledge. For knowledge is limited, whereas imagination embraces the entire world, stimulating progress, giving birth to evolution.

Detta med självkänsla

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om självkänsla och komplimanger. Sedan dess har jag funderat en del över samhällsklimatet. På att det finns något som lägger över samhällets problem på individen, så att hon på så sätt skuldbeläggs. Det är nog därför som man förutsätts ha dålig självkänsla om man är kvinna och dessutom varken är rik eller framgångsrik. Om man är arg så menas det bero på en själv, för att man inte gått tillräckligt mycket på mindfullness kanske. Jag är knappast den förste att skriva om detta men ändå, veckans tankar har gett mig några väldigt konkreta exempel.

- Uppdrag granskning om den indragna ambulansen i Åsele där beslutsfattarna mötte protester genom att förklara den som överdriven oro.

- Skolpolitiken i min egen stadsdel där högsta tjänstemännen helt slutat att bry sig om barn och föräldrars oro och inte ens bryr sig om att kommentera den låga lärartätheten när pressen, eller föräldrar vill ha förklaringar eller förändringar. ( Istället kostar de broschyrer om hur bra våra skolor är, med bilder på, nej inte barnen, utan på dem själva där de leende tittar fram mellan vassruggar)

- En artikel i veckans Arbetaren om en arbetslös som tvingades fylla i förnedrande formulär och tvingades till KBT-terapi eftersom man på något sätt räknade arbetslösheten som ett mentalt tillstånd.

- Carema Care som fick en del Lex Maria anmälningar mot sig innan skandalen blev offentlig.

Upprörda känslor som rör offentligheten, hanteras så länge de inte får stöd av pressen som en psykisk sjukdom. Det är ett väldigt otäckt maktspel.

Hur har det blivit så? Jag har några förslag?

- Är det baksidan av ett samhälle med den politiska idén om att att försöka befria människan med hjälp av kapitalism och frälsa henne med valfrihet?

- Är det väldigt dåliga chefsutbildningar?

- Är en karriär i dag oftare än tidigare bara ett mål för förskansa sig privat egendom och status än en drift att göra något bra?

Värst är maktlösheten. Vad kan man sätta emot när ens klagan eller situation behandlas som att det beror på ett fel i det egna huvudet? Det är då man skall träffa likasinnade.

p.s. Jag har inget emot vare sig Mindfullnes eller målträning, men var sak på sin plats d.s.

Känn er blåsta på makten

Just nu blåser högervindarna svagare och det beror inte direkt på en lysande opposition utan mer på resultat av dålig politik. Jag har hört det när jag tittat på nöjesprogram och häpnat över exempelvis när man i nyårskavalkaden hos Filip och Fredrik pratat om att vi svenskar inte har så mycket att vara stolta över längre eftersom inkomstskillnaderna nu är lika stora här som i vilka andra länder som helst.

Jag har hört borgerliga politiska experter kalla Gustav Fridolin för ett riktigt statsministerämne och säga att Jonas Sjöstedt kan bli farlig. Jag har läst på DNdebatt att Fredrika Reinfeldt är ett hot för demokratin.

Tyvärr har jag också sett sossarna göra bort sig inför öppen ridå. Jag har lidit med den ende partiledare som var villig att ställa upp, men som sedan mobbades både av sina partikamrater och en enad press. Jag har funderat över hur en så djupt oansvarig partistyrelse skulle kunna skada vårt land ytterligare genom att få regeringsmakten.

Men jag har också sett hur socialdemokraterna bytt riktning och släppt vansinnesprojektet att tävla i att bli ett parti som attraherar välbeställdas plånböcker, för att istället försöka väcka folks solidaritet i exempelvis frågan om barnfattigdomen.

Stefan Löfven är ett steg, kanske inte för en strålande poltik, men för att få tillbaka det gamla LO kollektivet från Moderaterna. Förutom att han har en tydlig framtoning så kan hans bakgrund på ett lättfattligt sätt symbolisera det goda socialdemokratiska samhället. Barnhemsbarnet som redan i gymnasiet stred för orättvisor och som sedan blev fackligt engagerad på verkstadsgolvet. Det är vackert och folk älskar goda berättelser.

Men jag har tänkt på er också Fredrik och Filippa. Jag har en plan för hur ni skall få det bra även i framtiden. Barnen är väl snart stora, annars finns ju många passande internatskolor. Så varför inte en tidig pension och en villa i San Tropes? Skulle det inte vara alldeles underbart?

Svammel om min religiösa tro på 30 timmars vecka

Jag tror på 30 timmars arbetsvecka. Det är dumdristigt att inte anpassa samhället efter de svagaste länkarna. På så sätt bygger vi bara utanförskap. Stora grupper som känner sig utanför drabbar på ena eller andra sättet hela samhället.

När jag skriver om den svagaste länken så menar jag inget statiskt. Den som är det svagaste länken i ett sammanhang kan vara den starkaste i ett annat, det gäller bara att hon eller han får möjlighet att visa det. Vad jag menar är egentligen att vårt samhälle är uppbyggt runt en kärnfamiljsmodell som så många barnfamiljer lever utanför. Samhället borde vara bättre anpassat efter de ensamstående föräldrarna, eftersom det är så det ser ut. Att korta arbetstiden vore en bra anpassning för de lågavlönade ensamstående som varken har någon att dela hushållsysslorna med eller har råd med rutavdrag.

Försöket på Toyotafabriken i Mölndal som införde 30 timmars arbetsvecka visar på större effektivitet och mindre sjukfrånvaro. Men problemet verkar vara vården eller kanske den offentliga sektorn. Att det blir för dyrt med ett skift i sektorer som inte generar pengar på samma sätt som exempelvis en bilfabrik. Men jobben i vården är också bland de tuffaste. Man kanske också kan tänka sig att det blir mindre sjukfrånvaro även där och friskare människor i hela samhället, så att vården ändå blir billigare i slutändan? Jag är ingen statistiks databank. Dock har jag träffat många människor som har slitit ut sig redan i femtioårsåldern. Vad kostar inte det?

Ett problem är kanske också är de vi inte har råd med reformen eftersom så mycket av de offentligas pengar nu försvinner ut i privata fickor. Osökt tänker jag också på reklamlappen jag fick hem i brevlådan under sensommaren. Ett företag ville hjälpa oss med läxhjälp för barnen. En faktura skulle de skicka till mig och den andra fakturan skulle gå direkt till skatteverket.

Caramba och Carema

Vårdskandalen runt Carema får mig att fundera över massa grejer. Men mest tänker jag på det som en professor sa i senaste Aktuellt att det kommer bli stora svårigheter om vi utan skattehöjningar skall klara vården för framtidens åldringar. Han menade att Om vi skall klara att lösa det problemet kommer vi behöva göra stora omprioriteringar Tänk om man haft med sig lite mer hjärna nu och istället för att låta pengarna för vård, skola, omsorg, socialtjänster försvinna ut till det privata istället investerat för att säkra för exempelvis framtidens åldringar? Eller varför inte i dagens skola? För det finns ju faktiskt ett överflöd nu. Det är bara det att det märks inte alls ute i det allmänna. Där skall man numera bara förvänta sig att allt bara blir sämre och sämre. Men hur allt hänger ihop borde inte vara så himlans svårt att förstå för någon. Förlåt ett litet klipp:

Årets julklapp för under hundralappen!

Fransmannen Stéphane Hessel har skrivit en bok som blivit en succé i stora delar av Europa. Boken eller pamfletten har kommit på svenska i år och heter Säg i från! (Louise Lindfors förlag.) I Frankrike har den sålt i 2 miljoner exemplar. Den handlar om tron på att världen kan förändras och uppmanar till att man skall stå upp för sin mening, sina tankar och idéer. Hessel som tillhörde motståndsrörelsen under Andra världskriget och är medförfattare till FNs deklaration för de mänskliga rättigheterna skriver bland annat:

Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs av något, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och starka. Vi deltar i en historisk rörelse, mäktigt historiskt flöde som behöver vår personliga energi för att dra vidare (sid 21)

Hessel tar också faran med den likgiltighet som breder ut sig. Hur människor stänger ute samhällsproblem:

Den värsta inställningen som finns är att säga << Jag kan inte göra något åt det, jag har mitt att sköta.<<(sid 31)

Hessel som verkligen tror på fred och ickevåld, oroar sig för utvecklingen i världen som han menar går emot FNs deklaration för mänskliga rättigheter. Men hans hopp är att makten inte finns på ett ställe och att det därför inte är så svårt att påverka som det kan verka.

Det bästa med boken är att den är så tunn, drygt 30 sidor, så den bör kunna läsas av vem som helst. Den svenska upplagan har fyra förord av Annika Norlin, Göran Greider, Åsa Moberg och Pierre Schori. Jag uppmanar er att läsa, köpa och sprida den här boken. Jag har köpt 10 exemplar. Jag tänker alltid ha ett exemplar i min väska, som jag kan ge bort till någon som jag råkar komma i samtal med. Men några exemplar blir väl också julklappar. Im on a mission! Vad tänker du göra?

Jag tänker ibland att jag är en idiot

Jag tänker ibland att jag är en idiot, som jobbar så mycket utan att få betalt för det. Att allt jag sysslar med på fritiden, som får mig att glöda, har blivit viktigare än mitt arbete som föder mig. Samtidigt så räcker ju familjens tillgångar, trots brist på både förmögenhet och höga löner. Idiot är jag bara när jag speglar mig i tidsandan, så det försöker jag undvika, men det går inte alltid.

Vi är inte i närheten av någon fattigdom, utan är friska och lever stimulerande liv.

Ändå kan jag förnimma att vi idag, i dagens samhälle av vissa räknas som fattiglappar. Vår familj saknar exempelvis både körkort, slalomutrustning, sommarstuga och tvingas leva i en liten fyra på 102 kvadrat. Fast sanningen är relativ och vi har många vänner som bor på mindre yta. Men om de bor mindre för att de valt att bo i en storstads innerstad är det förstås inte lika drabbande. Att bo i innerstan ger oss visst alibi i statussammanhang. Vi bor i innerstan.

Om vi bott i Hjällbo utan körkort och slalomutrusning så vet jag att vårt värde sjunkit ännnu mer. Att vara idealist, svensk, med fast anställning och bo i förort med dåligt rykte är ungefär jämförligt med att vara galen. Om jag dessutom haft en svår övervikt hade mitt människovärde varit ännu lägre. Frågan är om någon ens lyssnat på mig, om det inte varit på nätet under falsk identitet.

Alla människor är inte lika mycket värda. Jag hoppas att någon som läser det här blir arg och menar att så där är det inte alls. Jag vet att det finns de som är befriade från den här speglingen. Som befinner sig utanför eller bortanför den här slags betraktelsen. Jag kämpar för att få vara en av er, men jag ramlar ständigt ner i det här statusrastret och det är som att simma i gyttja. Ibland vet jag inte vad som är jag och vad som kommer från samhället.

Jag har ju också vänner som har det fattigt, som får sopa skafferiet under månadens sista vecka. Hur skall det då kännas för dem med alla bostadsbilagor, arga snickare och social gated communites? Vet inte varför jag just nu kommer att tänka på de barnmössor som nu finns på NK och som kostar 700 kronor. Vanliga svarta mössor med tofs. Förkomna barnmössor är ju också ett välkänt fenomen. Hur rik skall man vara för att känna det är okej att en 700 kronors mössa slarvas bort på en lekplats? Är det för de här mössornas skull som vissa skattelättnader kom till?

Sen tänker jag återigen att jag är en idiot som lägger märke till alla de här värderingsnyanserna i vardagen. Men det är svårt att undvika eftersom det kastat till mig genom folks kroppsspråk, samtalsämnen och dagstidningarnas helgbilagor, exempelvis och jag kan inte ge alla exempel för då hade det blivit en roman. Ändå är jag på det klara med att när mina barn vuxit upp så kommer det vara värmen från hemmet som betyder något.

De öppna dörrarnas betydelse.Det är också en formel som fungerar oavsett hur rik eller fattig du är. För det finns inget annat som är viktigare än rikedomen som kommer av gemenskap.. Allt annat är vilseledande reklam.

/Karin

Medeltida var det ja

Medeltida. Det är svårt att veta exakt hur många gånger jag använt ordet under de senaste åren för att beskriva fenomen i nutid. Jag har sett andra skriva det. Hört andra säga det. I dag när man visade upp krigsfången död på torget (Gaddafi) , eller på framsidan av landets största tidning (vilket jag menar är princip samma sak) så behöver jag inte tvivla längre på att det är just så det har blivit. Medeltida. Jag ångrar bara att jag lät ett av mina barn hämta tidningen just denna morgon och känner mig maktlös inför den råa tidsanda som dagens barn måste växa upp i. GPs första sida var inte så mycket bättre, där ser man en gevärpipa mot det där röret. Bytet syntes inte men röret var efter ett halvt dygn redan så etablerat begrepp att man förväntades förstå vad det var frågan om. För mig var det som avsnitt ett i filmen, eftersom skildringen påminner mer en actionfilm än som den befrielsekamp det är. Betänk just visa upp krigsfången. Det här är inte nyhetsrapportering. Det är Natopropaganda. Men länge leve det lybiska folket! Jag är glad för att deras diktator är störtad.

P.s. I dag blev jag varse en bok som heter Säg ifrån av Stéphane Hessel, om hur man gör för att förändra samtiden. Eftersom det verkligen behövs en förändring så tänker jag ge boken ett försök. Den har tydligen blivit en storsäljare ute i Europa. Hurra!! D.s.

Beiron och Bildt

Den heter Du hör inte hit Beiron av Anna Härmälä och är en bilderbok om byrackan Beiron. Han bor i skogen men bestämmer sig trots varningar från vännerna att ge sig in till de stora rashundtävlingarna. Ovetandes om de regler som gäller ställer han upp i ett flertal tävlingar, där han klär ut sig till olika rashundar. Varje tävling slutar med att hans förklädnad avslöjas precis innan han är på väg att vinna. I sista tävlingen lyckas han dock vinna, eftersom han rakat sig och ser ut som en fin nakenhund. Men då drabbas han av dåligt samvete och berättar att han lurat alla. Sen drar han hem till skogen igen där han i och för sig blir hyllad som hjälte.

Jag tänker på Beiron och jag tänker på Carl Bildt. Den senare renrasig som aldrig darrar på manschetten. Som kan vara utrikesminister och samtidigt ingå i en förundersökning misstänkt för folkrättsbrott. Som kan släppa uttalande om att de fängslade journalisterna i Etiopen egentligen inte borde varit i ett så farligt område utan att det blir något särskilt med det. Han kommer undan med den ena grodan efter den andra. Men så är han ingen Beiron och ingen Juholt. Varför håller du käften om det Lena Melin?

Joggarprojeket del 3; hur blir jag en fanatiker?

Sjukdom har gjort att jag tappat en vecka i mitt joggarprojekt så därför har jag börjat läsa Born to run. Det är absolut en bra bok . Än så länge springer jag 3 kilometer så det är långt till de 15 som är slutmålet. Boken fungerar som en morot och jag har redan planer på att åka till Klippiga bergen och jogga. Eller kanske jag skall jogga dit, över Arktis. I helgen har jag tillsammans med en vän pratat om vad som krävs för att bli en fanatisk joggare. Detta kom vi fram till:

1. En helig skrift

som talar om något slags gudomligt ursprung, gärna med inslag av naturfolk eller etologi. Born to run uppfyller det kravet.

2. Låt joggningen vara viktigast

Joggningen skall vara viktigare än allt annat. Väder, bröllopsfester; ingenting får komma emellan eller före. När du planerar ett arrangemang med andra så försök alltid få in joggningen, på möhippan, julfirandet eller vad det än är. Det kanske inte alltid går, men då har du i alla fall försökt. Om du råkar vara sjuk så ska du vila, men studera i så fall ditt snor noga varje morgon för att lägga märke till när infektionen har gått ur kroppen.

3. Umgås med likasinnade

A och O för att hålla motivationen i schack. Skapa en klubb med pålitliga joggare.

4. Engagera dig politiskt för saken

Gå på nämndmöten och försök få så många mätta och utstakade löparrundor i ditt närområde som möjligt. Be att de bygger ett klubbhus till dig och dina fina vänner. Försök få till ett möte med idrottsministern och hälsovårdsministern för att presentera dina visioner. Gå med i ett etablerat parti. Du kommer få en gräddfil in för att du har din profilfråga som ännu ingen kommit på.

5. Led in alla diskussioner på rätt ämne

Inse att det är få problem som inte kan lösas av jogging. Folkhälsoproblemet, arbetslösheten (utbilda dem till joggarcoacher), fattigdom (en joggande människa är en lycklig människa och bryr sig inte om pengar), missbruk (man byter ut joggningen mot missbruket), världens konflikter (joggande människor löser sina problem under joggingrundorna, hade världens ledare förstått det så hade världen sett annorlunda ut.)

6. Knacka dörr

Fråga om du kan få prata om joggning

7. Aktioner

Löparfester eller kanske ett bord med trycksaker utanför den psykiatriska vuxenmottagningen.

Hur mycket skit får man prata utan att få sparken?

Jag är uppvuxen med centerpartiet. Aldrig röstat på dem, men mina föräldrar tillhörde gräsrösterna. I går när jag hörde Maud Olofsson prata om Centerpartiets valnederlag i Aktuellt så tyckte jag faktiskt synd om Centerpartiet. I årets val hoppades jag att de skulle åka ur så att de fick ruskas om och byta ut sin bedrövliga partiledare, men så blev det inte. Fast nog förlorade de röster. Trots detta verkar Maud inte bryr sig inte så mycket. Hon sa i går i Aktuellt att de förlorat röster på landsbygden men vunnit röster i Stockholm och hon tycker det är bra med en utjämning. Hon förstod inte heller varför hon alltid får frågor om detta med landsbygden när ingen annan får frågor om landsbygdsröster. Så glömsk är hon alltså om sin egen ideologi att hon glömt bort att de för inte alls så länge sedan var ett landsbygdsparti. Hon förklarade också att de förlorade landsbygdsrösterna berodde på att man var okunniga om centerns politik och detta menade hon också gällde de egna kommunalpolitikerna ute i landet. Ja sen har hon svängt i kärnkraftsfrågan. Det är ju rena galenskapen! Hennes svar är ju som taget ur ett humorprogram! Eller har hon fått en överdos av positivt tänkande?

Bra politik märks, politiska reformer som folk är omedvetna om är inga bra reformer. Maud har släppt landsbygdperspektivet och ägnar sig numera helst åt stureplanscentern. Vem tänker på den svenska landsbygden? Sverigdemokraterna? Det viktigaste för Centerpartiet i dag tycks vara att komma så långt ifrån sin ideologi som faktiskt gav dem 20 % av rösterna på 70-talet. Istället inriktade på att vara med att bestämma med det stora partiet som de snart är en våt fläck vid sidan av. En svett fläck från det ideologiska dårhuset. Inte mig emot. Men inte heller särskilt svår förutspått. De smartaste strategerna finns helt klart inte inom centerpartiet och det kanske man ändå skall vara tacksam för.Vi som förlorade valet i år hoppas väl ganska mycket på att både KD och Centern åker ut nästa gång. Men det är liksom lite sorgligt att titta på detta ideologiska självmord. When centerpartiet goes Maud. Finns det inget piller mot sådant här? Någon diagnos man kan ställa?

Första Maj och konspirationen

Jag tror i regel inte på konspirationsteorier. Men jag gillar den typen av idéer. När verkligheten ibland ter sig väldigt konspiratorisk så tror jag att det i första hand beror på dålig medvetenhet om att man gör på ett visst sätt för att gynna sig själv, men helt omedvetet. Detta är inte bättre än konspirationsteorier, snarare värre. Med omedvetenhet kan man förstöra mycket. Genom medvetenhet gav oss Eva världen om man skulle kunna tolka bibeln på mitt sätt. Gud var inget annat än den oskrivna konventionen som man följde utan att veta varför. Fast nu har jag ju faktiskt inte läst bibeln utan detta var något jag kom på nu i stunden. Men det låter rätt bra, i alla fall i dag.

Det här inlägget skulle inte handla om religion utan om konspirationsteorier eller Göteborgsmelodier. Passar ganska bra eftersom jag så gott som hela livet varit i kommunens tjänst. Är en av de grå alltså, men jag finns likväl.

I går kväll tittade jag sist av alla på Uppdrag granskning om mutskandalen i Göteborgs kommun. Att det finns den typen av bovar och banditer i kommunen visste jag, så det är inget som förvånade mig. Det är väl mer som Janne Josefsson sa att det är så svårt att komma åt. Jag har bara väldigt länge känt mig sur över att den här typen av roffartyper finns jämsides med kulturen och att kulturen alltid får vända på varenda krona.

Vad som förvånade var snarare alla runt omkring som höll bovarna om ryggen. Som revisionen som sa sig ha gjort en revision utan att ha gjort det. Som fick det att verka som ett helt system utarbetat för att skydda brottslingarna. Som Familjebostäder som sa att de inte tyckte att Uppdrag gransknings frågor var intressanta och som hemlig stämplade sin egen utredning om fusket, en utredning som förmodligen inte fanns.

Det finns något där i bemötandet, som jag inte riktigt kan ta på. Något som jag känner igen från mina år i kommunen. När man som så många gånger i en arbetsgrupp varit något upprörande på spåren men sedan sett hur det man nyss förstått glidit en ur händerna och efteråt fått veta att man varit fel ute. Jag vet inte hur det var på sjuttonhundratalet, femtiotalet eller sjuttiotalet. Men jag förstår ju att det är en metod som fungerar i vår tid. Då många äter medicin för att klara av att inrätta sig i leden och alla är så engagerade i sina egna livsprojekt där det gäller att mota alla negativa känslor i grind. Då man får veta att det är ens eget fel om man tänker en negativ tanke. Att verkligheten egentligen är som innan i Paradiset. Detta är i högsta grad politik med direkt koppling till klimatet runt Bushadministrationen, synen på människan och hela det relgiösa dravlet som de stod för.

Tillbaka till detta med konspirationsteorier. I rapporten från 1 maj tågen i GP. Några sidor. Från Sac-tåget som enligt bildtexten var en av de största tågen fanns bara en bild, ingen text. Marginaliserad oviktig i tidningen men alltså inte i verkligheten. Det är tågen med de politiska kändisar som får text. Men det är väl de som själva står i skiten som det borde vara mest intressant att skriva om inför valet? Själv tågar jag inte, men ändå.

Ser en annan ointressant rubrik i gårdagens DN "Mikael Persbrandt är berord av Haiti-besöket". Berätta något mer förutsägbart tänker jag. Då hade det till och med varit roligare med lite skandaljournalistik där någon sa " Besöket på Haiti berörde mig" inte"

Inga problem, inga frestelser

Dag 2 innebar inga problem och inga frestelser. Under dagen var jag på en stimulerande utbildning om det mångspråkiga biblioteket. På kvällen satt jag till bords med goda vänner. Den stora frågan nu är mer varför jag valde mars och inte februari. Mars månad känns som en onödigt lång månad.

Senare i dag skall jag gå till Kicks och fråga dem ifall de vet om min favoritögonskugga innehåller palmolja. Konsumentpåtryckning kallas det, så får man hoppas att det går vidare, men det finns det ingen garanti för så klart. Eller har jag så tur att den är palmoljefri? Ögonskuggan är förfärligt dyr i och sist jag köpte den fick jag en hel massa prover på köpet
( det här börjar plötsligt likna en modeblogg, det är möjligt att bloggen just i dag har kapats av Ebba von Sydow, men det kommer ni aldrig säkert få veta). Det bara var jag och en känd musikalstjärna som köpt just denna färgkarta av ögonskuggan berättade biträdet för mig, så jag kände mig som en stjärna. Jag minns att jag nästan låtsades att jag var rik och jag njöt l av det. Jag antar att det är många som leker rika hela tiden. Eller leker Dallas som man sa på åttiotalet när jag var tonåring. Allt var kopplat till Dallas. Folk byggde Dallashus. Problem var rena Dallas och så vidare och så vidare. Sen kom Doktor Phil och förändrade bilden av den amerikanska familjen, men det tar vi en annan gång.

Min ögonskugga. Efter ett halvår gick ögonskuggan, som nästan fick mig att känna mig som en rik musikalartist, en dramatisk död tillmötes. Den krossades i min ryggsäck av romaner och matlådor. Jag hade en liten minnescermoni då jag strödde stoffet i toalettholken. (Nu vet jag faran med att lägga en ögonskugga i en ryggsäck och kan gärna ställa upp och föreläsa om det ifall jag får tillräckligt bra betalt.) Tanken var att jag skulle sjönga My way på ögonskuggans begravning, men eftersom detta var efter Anna Ankas inträde i den svenska medvetenheten så orkade jag inte med just den sången och någon annan sång kom jag just inte att tänka på, mer än Härlig är jorden men det kändes på något sätt för mycket. Efteråt undrar jag ifall jag inte borde ha bjudit in biträdet till cermonin, men det skulle ju också vara att avslöja mina enkla hemförhållanden. Min brist på samordning av färg på badrumsmatta och handdukar skulle komma i full dager och det är möjligt att jag skulle skämmas över det. Sedan skulle jag säkert känna skuld över att jag skämts på en begravning.

Dessutom är det svårt att utöva konsumentpåtryckning om man blir för tjenis med butiksbiträdena. Så är det exempelvis på klädbutiken Sarah. Jag handlar aldrig där men jag gillar att titta på deras kläder. Jag tycker synd om biträdena eftersom jag läst en del om deras dåliga arbetsförhållanden. För några veckor sedan när jag var där och såg att de sålde Bh-toppar till småtjejer så ville jag klaga men kände att det var tveksamt om biträden verkligen skulle våga vidarbefodra kritiken. I stället gick jag hem och struntade i hela saken. Kanske borde jag ha gått hem och startat en aktion, men det finns ju gränser på hur mycket engagemang man klarar av.