Joggarprojeket del 3; hur blir jag en fanatiker?

Sjukdom har gjort att jag tappat en vecka i mitt joggarprojekt så därför har jag börjat läsa Born to run. Det är absolut en bra bok . Än så länge springer jag 3 kilometer så det är långt till de 15 som är slutmålet. Boken fungerar som en morot och jag har redan planer på att åka till Klippiga bergen och jogga. Eller kanske jag skall jogga dit, över Arktis. I helgen har jag tillsammans med en vän pratat om vad som krävs för att bli en fanatisk joggare. Detta kom vi fram till:

1. En helig skrift

som talar om något slags gudomligt ursprung, gärna med inslag av naturfolk eller etologi. Born to run uppfyller det kravet.

2. Låt joggningen vara viktigast

Joggningen skall vara viktigare än allt annat. Väder, bröllopsfester; ingenting får komma emellan eller före. När du planerar ett arrangemang med andra så försök alltid få in joggningen, på möhippan, julfirandet eller vad det än är. Det kanske inte alltid går, men då har du i alla fall försökt. Om du råkar vara sjuk så ska du vila, men studera i så fall ditt snor noga varje morgon för att lägga märke till när infektionen har gått ur kroppen.

3. Umgås med likasinnade

A och O för att hålla motivationen i schack. Skapa en klubb med pålitliga joggare.

4. Engagera dig politiskt för saken

Gå på nämndmöten och försök få så många mätta och utstakade löparrundor i ditt närområde som möjligt. Be att de bygger ett klubbhus till dig och dina fina vänner. Försök få till ett möte med idrottsministern och hälsovårdsministern för att presentera dina visioner. Gå med i ett etablerat parti. Du kommer få en gräddfil in för att du har din profilfråga som ännu ingen kommit på.

5. Led in alla diskussioner på rätt ämne

Inse att det är få problem som inte kan lösas av jogging. Folkhälsoproblemet, arbetslösheten (utbilda dem till joggarcoacher), fattigdom (en joggande människa är en lycklig människa och bryr sig inte om pengar), missbruk (man byter ut joggningen mot missbruket), världens konflikter (joggande människor löser sina problem under joggingrundorna, hade världens ledare förstått det så hade världen sett annorlunda ut.)

6. Knacka dörr

Fråga om du kan få prata om joggning

7. Aktioner

Löparfester eller kanske ett bord med trycksaker utanför den psykiatriska vuxenmottagningen.

Joggarprojektet del 2: kanske Wagner kan hjälpa mig?

Jag har avklarat min andra vecka och det går bra. Foten kan ibland kännas lite ostadig, men aldrig under själva joggningen. Jag springer inte särskilt långt än, men den andliga resan mot löparjaget är på gång. Har ännu inte vågat mig på Born to run av Christoper McDougall då jag är orolig över hur den skall påverka mig. Exempelvis såg jag en människa som var löparklädd på sitt jobb och sådan vill jag inte bli. Passar inte i pannband och jag har lite annat att göra än att jogga runt. Jag vill bli fanatisk, men kontrollerat fanatisk. Inte tycka att joggarkläder är det snyggaste och bästa i alla lägen eftersom man aldrig vet när man kan bli sugen på en joggingtur.

Dock har jag läst Kom i gång med löpningen från Runners world Det var lätt gjort. En typisk amerikansk hokuspokusbok med anekdotisk bevisföring som exempelvis skriver att knän inte tar skada av löpning eftersom det finns en marathonlöpare och han har aldrig haft ont i knäna. Jag får kväljningar av litteratur i överdrivet hurtig ton med godagyxskaftargument. De behandlar sina läsare som lättlurade idioter, vilket verkligen är förolämpande för hela mänskligheten.

När jag joggar, vilket verkligen inte är så mycket än så länge, så lyssnar jag på en radiokanal som heter Deeper shades of House. Men jag har också funderat på Wagner. Kanske är det Wagner som skall hjälpa mig bli den där extrema löparen? Jag har hört att det kan vara farligt att lyssna på Wagner. Kanske är Wagner farlig de som tror på anekdotisk bevisföring ? Eller de som vill förvandlas till nazister? Min överdrivna förhoppning är att musiken skall fungera som en magisk metamorfos, så att jag blir en lagom fanatisk joggare. I vissa partier påminner den faktiskt om Deeper shades of House:




Apropå klassisk musik så hade man ett experiment i Gamlestaden för ett antal år sedan (före min tid och något som mina kollegor tyckte var helgalet). De hade problem med stökiga ungdomar vid ett av kommunens hus så de bestämde sig för att spela klassisk musik. Inte för att som jag trodde lugna ner ungdomarna utan för att skrämma bort dem. Ungdomarna kände sig inte bara förolämpade utan blev också förbannade och slog sönder en massa fönster på byggnaden istället för att försvinna. Det kan inte vara kul att bli bortkörd som man vore boskap. Om ungdomarna har problem att hitta på något att göra så är det bra att de visar sig tycker jag, då finns det ju en möjlighet att hjälpa dem. Det behövs en hel by att uppfostra ett barn som man brukar säga. Världen har blivit för mycket mitt och ditt för att det skall vara riktigt bra. Som det slår tillbaka. Dessutom borde det vara straffbart att använda musik på det viset.

Joggarprojektet

Jag är en joggare på drift. I våras ådrog jag mig en skada när jag ramlade av cykeln (tror det var då). En vrickning som skulle varit över i ett nafs om jag inte tillhörde den överdrivet tåliga sorten, så jag joggade på som vanligt och gick långa sträckor i högklackade skor (jag vet aldrig att jag använt så mycket högklackat varken förr och definitivt inte senare). Till en början hade jag bara ont i foten på morgonen, men senare på eftermiddagen så kom jag aldrig ihåg vilken fot det gällde. Kort sagt så brydde jag mig inte så mycket om den där foten, men jag är inte heller en person som stör mig särskilt mycket på knarrande dörrar. Min selektiva förmåga är för det mesta något som gynnar mig. Även om min bristande neurotiska sida gör att en del människor inte tar mig på allvar. Jag kan ge ett vårdslöst intryck och ett vårdslöst uttryck blir det när man en dag vaknar upp och inte kan gå på grund av den där stackars foten som känner sig väldigt illa behandlad. Hade det funnits en fotombudsman hade jag definitivt hamnat under lupp, förmodligen fått ett straff, möjligtvis förbjudits vårdnad om fötter för all framtid.

En månad efter själva katastrofen, när foten inte alls gick att stå på, så började jag jogga av mig själv när jag egentligen skulle ta en promenad. Jag fortsatte i sex kilometer. Det gick inte så bra och så här ett år senare kan jag fortfarande känna smärtor i foten. Men det är mycket mycket bättre. Att jogga har det sedan dess inte varit tal om. Men jag har pratat med specialister och som det är nu så är det bättre att röra sig än att inte göra det, att joggning i måttliga mängder kan bygga upp mina muskler. Så för några dagar sedan satte jag och en vän i gång detta program som på fjorton veckor skall få oss att klara 1,5 mil. För att motivera mig själv har jag skaffat böckerna Born to run: jakten på löpningens själ och Runners best: kom i gång med löpning. Jag tänker skriva om vårt löparprojekt här i bloggen. Inte så mycket för att jag tror att det är så intressant utan mer för att det blir en sporre. När ni träffar mig får ni gärna fråga mig hur det går med löpningen.