- Uppdrag granskning om den indragna ambulansen i Åsele där beslutsfattarna mötte protester genom att förklara den som överdriven oro.
- Skolpolitiken i min egen stadsdel där högsta tjänstemännen helt slutat att bry sig om barn och föräldrars oro och inte ens bryr sig om att kommentera den låga lärartätheten när pressen, eller föräldrar vill ha förklaringar eller förändringar. ( Istället kostar de broschyrer om hur bra våra skolor är, med bilder på, nej inte barnen, utan på dem själva där de leende tittar fram mellan vassruggar)
- En artikel i veckans Arbetaren om en arbetslös som tvingades fylla i förnedrande formulär och tvingades till KBT-terapi eftersom man på något sätt räknade arbetslösheten som ett mentalt tillstånd.
- Carema Care som fick en del Lex Maria anmälningar mot sig innan skandalen blev offentlig.
Upprörda känslor som rör offentligheten, hanteras så länge de inte får stöd av pressen som en psykisk sjukdom. Det är ett väldigt otäckt maktspel.
Hur har det blivit så? Jag har några förslag?
- Är det baksidan av ett samhälle med den politiska idén om att att försöka befria människan med hjälp av kapitalism och frälsa henne med valfrihet?
- Är det väldigt dåliga chefsutbildningar?
- Är en karriär i dag oftare än tidigare bara ett mål för förskansa sig privat egendom och status än en drift att göra något bra?
Värst är maktlösheten. Vad kan man sätta emot när ens klagan eller situation behandlas som att det beror på ett fel i det egna huvudet? Det är då man skall träffa likasinnade.
p.s. Jag har inget emot vare sig Mindfullnes eller målträning, men var sak på sin plats d.s.
Alltså vad är detta, ska man skapa problem som inte finns? Jag tänker nu på att bli beordrad att gå i terapi för förslitningsskada. Hur kan en terapeut säga att det hjälper det om det finns några psykiska problem med i ansökan om förtidspensionering och samtidigt tydligt medge att det inte finns några såna problem här? Är inte detta att frångå terapeutens etiska grund? Oproffsigt och skrämmande! Kvinnan var ju tydlig med att hon hade fått förslitningsskador! Förmodligen av ett arbete hon haft. Ska man då bli behandlad så av ARBETSförmedlingen. Blir så förbannad! Finns det ingen tilltro till vad man säger bara för att man är arbetslös?
SvaraRaderaVi har varit inne i ett nytt 1980-tal ett tag nu tycker jag. Individualismens era. Då gror föreställningen om att vi kan påverka allt själva och baksidan att om du räkar illa ut så är det ditt eget fel. Denna tidsanda är här igen. Måtte den ta slut snart. Tror faktiskt att vi kan rösta bort denna människosyn. Åtminstone i Sverige.
SvaraRaderajag tänker också att om man hanterar folk så här, så är det fler som känner sig utanför och utanförskap har en tendens att generera kriminalitet. I det här fallet är det ju så att de här kvinnan i artikeln från Arbetaren (med många andra behandlas) som om hon var kriminell för att hon är arbetslös. Vad regeringen gör med sitt nya arbetarparti och arbetslinje är ju att praktiskt ställa de som inte har jobb utanför all anständighet, så det är klart, kriminaliteten sprider sig, uppifrån och ner. För att lösa det här kommer de väl inte hitta på något annat än mer poliser.
SvaraRadera