Skärp dig!

I går tittade jag på Debatt om barnfattigdomen. Intressant och det är svårt att utnämna Susanna Alakoski till något annat än debattens hjältinna. Men det som fascinerade mig mest var synpunkten om att fattiga föräldrar skulle skärpa sig. I ett sådant påstående ligger ju en brist på förståelse om att barnen är hela samhällets ansvar. Även den mest egoistiska borde väl inse att om många barn växer upp i misär så kan det slå tillbaka mot alla med ökad kriminalitet och höjda försäkringsavgifter. Fast jag retar mig kanske mest på att i detta påstående om att föräldrarna skall skärpa sig ligger ett slags idé om arvsynd. Har man inte driftiga och starka föräldrar så får man liksom skylla sig själv. Sen är det väldigt intressant att det alltid, är just de svagaste som skall skärpa sig. Jag tänker mig att det vore lättare för starka att vara starka och kanske avstå någon krona för högre skatt.

En annan insikt som hör ihop med detta som jag lärt mig av livet är att den enda man kan be att skärpa sig är sig själv. Om man tycker andra människor är besvärliga och man vid upprepade tillfällen försökt få dem att skärpa sig, så är det kanske mest den egna hjärnan som bör skärpa sig. För om man har problem med andra människors beteende så är det kanske lättast att ändra på sig själv. Inse att människor av olika anledningar hamnat där de hamnat och är som de är. Eftersom många har svårt att ändra på sig själva så borde man inse att det är ännu svårare att ändra på någon annan. Om man skall hjälpa någon människa att lösa ett problem så får man utgå från var hon befinner sig när hon är i mitt i problemet och inte ifrån någon drömbild som man hoppas hon skall hamna i. Det är så satans kontraproduktivt och bygger på något sätt på förakt för den enskilde individens olika svårigheter. Men man kan utgå ifrån att en människa inte har svårigheter som ett slags nöje.