Det här med sommartid

Precis vid tiden för byte till sommartid varje år känner jag mig extra djurisk. Jag blir en liten skogsmus eller ett rådjur vid skogsbrynet. Följer årstiden efter ljus och skuggor, läser av barkens skiftning och luktar mig till daggen i gräset. Vaknar vid samma tid varje dag och vet när det är dags att dra sig tillbaka inför kvällen.

Så plötsligt kommer en förändring. Sommartiden. Jag, Rådjuret i människokroppen, ska ställa om hela min dygnsrytm. Det känns inte naturligt. Jag blir spattig på kvällen, när jag annars blir lugn, det är helt enkelt för ljust! Missförstå mig inte nu för jag gillar verkligen våren, men jag vill följa solens rytm, inte hetsa. Mitt inre rådjur vill känna våren i kroppen, successivt, helt enligt naturens gång. Nu står inte solen rätt när jag går upp, inte mitt på dan och definitivt inte på kvällen.

När jag växte upp hade vi inga sommartider. Det gick hur bra som helst. Lugnt och fint, i sin egen takt. Att ställa om tiden två gånger om året är något som kom med landets tillhörighet med övriga Europa. Men för alla som har varit vid Medelhavet på sommaren så vet vi att det blir bäcksvart vid klockan sex, trots värmen. Där kan jag förstå att man vill ha kvar ljuset bara lite längre på kvällarna. Men i norden, där man kan läsa tidningen halv två på natten i norr och halv tolv i söder - behöver vi verkligen ha det ljusare på kvällarna?

För några år sedan led mitt djuriska jag så mycket av det här att jag ville starta ett enfrågaparti som skulle heta: ”sommartidsmotståndarna”. Nu tänker jag bara - bojkotta!