Jag älskar verkligen att göra saker,
gå in i och engagera mig och fördjupa mig i saker. Men just för
tillfället är jag ännu mer förtjust i att avsluta saker och att
kryssa över i ”att göra” listan. Så. Klart.
Många gånger sätter livet fälleben
för en när man försöker genomföra saker. Det kan vara saker man har tänkt göra för längesen, allt ifrån egna små
projekt som läggs ner på grund av tidsbrist, utbildningar som är
för dyra (men som man ändå vill gå) till de där sakerna som ska
tas ner från vinden, men där inspirationen aldrig infinner sig. Och
så plus alla de saker som man föresätter sig att göra i nutid som
att byta jord åt växterna, tvätta fönstrena och att göra i
ordning i garderoberna. Man kan likna det man ska göra med en tråd. Det ofärdiga blir då avklippta trådar som man drar efter sig. Nutidstrådarna är korta och lätta att dra
föreställer jag mig. Det blir mycket svårare att flera år senare
ta upp en efterlämnad avklippt tråd. Då har tiden gått , nya fälleben
uppstått och ytterligare saker lämnats ofärdiga. Till slut går man djupt framåtlutad med en mängd
trådar fastnaglade i ryggen som drar en bakåt, bakåt till den tid
då varje tråd lämnats oavslutad och sitter fastknuten runt var sin
liten spik. Det blir väldigt jobbigt att ta sig framåt, till
nutiden och framtiden, när man har så mycket trådar som man sitter
fast i.
Så när jag helt nyligen blev klar med
ett projekt som jag påbörjat och lämnat ofärdigt för länge
längesen, då släppte den mest spända tråden från sitt fäste
och for iväg. Det var som om det smattrade till i rumpan på mig. Hela jag
skjutsades iväg framåt, nästan tippade på näsan, sådär som det
kan bli när man med rep drar något stort och tungt, som exempelvis
ett piano, och sen går plötsligt repet av. Klart att man får fart.
Och känner sig lätt. Mitt projekt var min spändaste sträng,
längst bak i tiden, mina andra trådar är ingenting i jämförelse.
Av detta har jag lärt mig något
viktigt som jag nu vill dela med mig: Det är faktiskt aldrig för sent. Har du gamla drömmar som
du bär med dig, men aldrig avslutat? Vad det än kan vara, när du
än gör det, bered dig på en underbar fri, glad och ”stolt över
mig själv”-känsla! Och sen är det bara att luta sig tillbaka och
njuta!
man är det inte kul vi skrev samtidigt? Du har rätt, det är aldrig försent. Och det är härligt att flyga! KRAM
SvaraRaderajo det var väldigt speciellt att vi skrev samtidigt på var sitt håll! Ja flyga är fenomenalt
SvaraRadera