I veckan fick vi veta att vår statsminister ligger i skilsmässa. Om man bortser ifrån den privata aspekten av skilsmässan, kan man kanske utgå ifrån att det är bättre att ha en frånskild statsminister än en gift, eftersom en skild statsminister borde ha det lättare att förstå hur många frånskilda och ensamstående föräldrar har det. Själv har jag varit rätt förvånad över att makarna Reinfeldt lyckats hålla ihop så länge, eftersom vårt samhälle inte direkt verkar vara byggt för två människor i karriären. Eller som ett annat statsråd uttryckte; hon hade klarat sitt uppdrag som partiledarjobb och minister genom att ha en stöttande make. Om man bortser från den individualistiska aspekten av detta och ser politiken som ett projekt för ett bättre samhälle för alla, så kanske man kan tänka sig att det vore bra med politiker även på riksnivå som kunde klara av jobbet utan stöttande makar eller makor.
Märkligt att vi trots alla skilsmässor fortfarande lever vi ett samhälle som är byggt för långa parrelationer. Vi borde kunna bygga upp ett samhälle med strukturer som passar de flesta, istället för att ha strukturer som knappt passar någon.
Men statsråd kanske ändå inte är de mest lidande i vårt samhällsbygge. De har pengar som de kan köpa sig hjälp med. Däremot är det många andra som jag verkligen inte begriper hur de får ihop det. Själv lever jag ett privilegierat familjeliv. Även om vi räknas som lågavlönade så har vi det bättre än många andra. Men vi har dock stött på en del problem under åren. Det handlar om många läkarbesök och höga läkemedelskostnader. Läkartiderna med barnen har min man kunnat ombesörja eftersom han har ett jobb med oregelbundna arbetstider. Eftersom jag arbetar på ett jobb med snäva marginaler, har jag svårt att begripa hur jag skulle klarat av all den frånvaron som dessa sjukbesök skulle kunnat innebära om jag varit tvungen att ta ledigt från jobbet. Eller hur mycket kännbarare det hade varit med medicinkostnaderna om inte en hel del av barnens sjukdagar infallit på dagar då maken ändå varit ledig, så att vi sluppit inkomstbortfall. På det kan man lägga en del glasögonkostnader, också en utgift som man inte kan strunta i.
Jag skriver inte detta för att klaga över min situation, för jag har verkligen inget att klaga över. Men jag har väldigt svårt att förstå hur man får det att gå ihop om man är ensamstående med barn som kräver mycket sjukvård. Ändå finns det ganska många som har det så. Det är en svårighet som inte bara drabbar dem, det drabbar hela samhället.
Ibland när man lyssnar på liberala debattörer så pratar de om att det beror på folk själva att de har det dåligt. Men helheten av ett samhälle måste i första hand vara ett kollektiv och inte nio miljarder individualister, annars är det svårt att kalla det samhälle. När man skall lösa ett problem så måste man utgå ifrån verkligheten och inte från kragar som ingen tar i eller som kanske inte ens finns. Ungdomsarbetslösheten exempelvis är inte ett enskilt problem för den enskilde arbetslösa ungdomen utan något som påverkar hela samhället.
Men för att återgå till vardagspusslet. Till hjälp för att få mer jämställdhet har vi fått RUT-avdrag. Jag har full förståelse för om man som privatperson väljer detta om man lever ett pressat liv. Men jag tror att detta i praktiken har inneburit att de som har råd med denna tjänst har sämre förståelse för hur vardagspusslet ser ut för de som inte har råd med denna tjänst. Jag upplever också att dessa RUT-tjänster har pressat hela samhället till ett högre tempo.
För egen del så hade jag tyckt det varit mycket smartare och bättre för samhällsutvecklingen om vi använt pengarna från RUT avdrag till ökat presstöd och högre kulturstöd.
Då hade fler och förmodligen jag haft möjlighet att gå ner i arbetstid för att jobba med kulturella projekt. På så sätt hade också någon annan kunnat dela min tjänst med någon av alla dessa många arbetslösa bibliotekarier som nu kanske jobbar i vården eller RUT-avdragssekorn. . Genom att satsa på kulturen, ger man människor också istället en chans att utvecklas till annat löneslavar i ekorrhjulet, vilket verkar vara det man väljer att prioritera nu. Eller som Albert Einstein sa :
Imagination is more important than knowledge. For knowledge is limited, whereas imagination embraces the entire world, stimulating progress, giving birth to evolution.
Samhället är till för oss om vi tar ett kollektivt ansvar för det, inte förväntar oss att andra fixar prolemen. Håller med dig i allt Karin och vi som har en skola som stolt säger att den fokuserar på individen. Utan kollektiv går det åt pipsvängen!
SvaraRaderaVisst har du rätt med skolan. Jag har pratat med barn som berättat för mig att uteliggare och tiggare är där de är för att de inte har någon ordentlig utbildning. Det är vad de får lära sig i skolan i dag, att de skall utbilda sig för att inte komma hamna på skuggsidan. Inte att de skall utbilda sig för att på så sätt kunna bidra till en bättre värld för alla.
SvaraRaderaAllt var inte bättre förr. Men när jag gick i skolan kunde jag få höra att vi fick vara glada att vi fick lov att gå i skola, att det inte var en självklarhet i alla samhället. Men nu verkar de få lära sig att allt handlar om den egna förmågan.
Håller helt med er. Tänkte också på att det ska bli intressant att se hur det går för Philippa som ensamstående mamma. Det finns undersökningar som visar att just ensamstående kvinnor hamnar i en annan social klass än den de kommer ifrån när de blir ensamstående med barn. Det visade sig också att med ett barn kanske man kan behålla sin klass, men två eller tre så spelar det ingen roll vart man kommer ifrån, men neråt går det. Många pratar om att klassresor handlar om att man har jobbat sig upp. Det gör det såklart, men för en kvinna räcker det att hon skiljer sig och har barn så åker hon på en klassresa-neråt. I vårt samhälle är det i första hand att man lever i en tvåsamhet som avgör klass vilken klass du kan tillhöra och i andra hand inkomsten. Det som ska bli intressant att se är om Philippa kommer att stå för den politik hon driver (som inte gynnar ensamstående kvinnor alls) även om några år, eller om detta är faktorn som får henne att börja jobba på Rädda Barnen eller nåt istället?
SvaraRadera