Det är synd om Anna!

Jag har under en längre tid, ja snart ett decennium, lidit av oförklarliga besvär i magen. Konstiga symtom i magtrakten, ja, det är väl nervosa symtomus a la kvinnliga besvär? IBS? Ja men kvinnan är ju smal dessutom. Ja det är bulimi, eller någon mystisk form av självspäkning? Nej jag vet! Hon är gravid! Ja så måste det vara. Ännu bättre, hon inbillar sig! Psykosomatisk! Hon framkallar dessa anfall själv. Kanske är hon besatt? Excorsism, nästa.

Ja så kan det låta. Mina besvär har ungefär sett ut som följer: jag får väldigt ont i magen, den svullnar upp och bullrar, jag får kramper och sen kräks jag var tjugonde minut i kanske ett dygn, kan inte behålla någon föda och magrar av och sen så måste jag vara sjukskriven i kanske 3-4 dagar innan jag hämtar mig. Det tar ju ett tag att återfå krafterna. Detta händer i snitt 6-8 gånger per år. Naturligt nog har detta ofta lett till mycket oro, att jag ska bli sjuk om jag reser bort eller har någon viktig teaterpremiär etc. Jag har åkt ut och in på akuten och genomgått diverse utredningar hos både läkare och andra. Ja man kan säga att jag blivit desperat, etftersom jag dels inte fått något svar på vad problemet beror på, förutom ovan nämnda förstås (med lite tillspetsning), dels inte fått någon ordentlig hjälp. Någon gång har jag fått lite dropp, lite smärtstillande och sen blivit hemskickad igen. Det slutgiltiga (trodde jag) som jag hörde från högre ort, var att det inte fanns något att göra. Förmodligen var det någon form av tarmvred som skulle försvinna av sig själv, ja, det var alltså något som bara dök upp, och sen magiskt försvann. Med andra ord: psykosomatiskt. Detta kan man ju bli knäpp av, att då dels lida av oerhörda smärtor och krä(n)kningar (jag är expert på området, nyponsoppa ska man äta om man vill kräkas något någorlunda behagligt, men jag kan för allt i världen inte se om någon kräks på TV till exempel), dels få veta att detta är något som jag själv är upphov till.

Ja konsekvensen blir förstås att jag är oerhört vaktsam på vad jag tänker, jag kan inte prata om det, jag blir vidskeplig, jag kan inte äta det eller det, inte dricka, inte oroa mig, inte stressa, inte bli för avslappnad. Jag kan inte säga allt konstigt jag har haft för mig.

Så för ganska exakt en månad sedan så fick jag en attack igen, och eftersom jag inte kunde sluta kräkas på två dagar och var oerhört uttorkad så väckte jag min sambo mitt i natten och vi åkte till akuten. Jag visste inte vad annat jag kunde göra. Lite dropp och kanske lite kramplösande skulle göra susen? Så kunde jag åtminstone få sova lite, men så här kunde jag inte fortsätta. Efter en dag på akuten så hade jag väl turen får man säga att träffa rätt läkare? Bli intagen för röntgen, bli inlagd. Nä men hör och häpna! Kvinnan har tarmvred, vi måste operera akut! Oj nä men se här, hennes blindtarm har varit vuxit ihop med hennes tunntarm! Ooops!

Jävlarns skitfan alltså! Här har jag i 10 års tid haft ett förjävla kroppsligt besvär, men det värsta av allt har varit att inte bli tagen på allvar och att jag trott att det var något som jag framkallade, något som jag gjorde omedvetet mot mig själv. Samtidigt så kan jag ju inte vara annat än lättad också, för nu är jag opererad, nu ska jag, "håll tummarna", vara frisk.

Vad jag vill säga med den här långa harangen är: det är då fan att det ska va så här. Hur många hundratusen lider inte av så kallade oidentifierbara tarmbesvär? Får man diagnosen IBS så är ju ungefär vad det betyder. Men det är ju också en sjukdom som drabbar flest kvinnor, jag kan inte annat än se ett samband. Och, förresten! Det här med den indragna ambulansen i Åsele (min födelseort), det gör mig så jävla förbannad!