Många gånger, oftare och oftare, får jag frågan om varför jag gifte mig. Fast det är en dum fråga för det var inte jag som gifte mig, utan vi. Jag kommer inte ihåg exakt ordning på saker och ting men jag och min man hade varit tillsammans i tio år när vi slog till. Under denna tid hade det hänt flera tråkiga saker som som exempelvis att min pappa och min bror dött. Detta fick oss att diskutera långvariga relationer till människor överhuvudtaget och vad kontinuitet kan ge. I samma veva såg vi ett teveinslag där Margareta och Bo Strömstedt pratade om sitt äktenskap. De sa båda att de första fyrtio åren varit jobbiga, men att det blev bra sen. Det lät intressant och roligt att få veta vad som händer med en relation efter fyrtio års kämpande. Jag tror faktiskt att det var vad som fick mig att vilja gifta mig. Sen gillar jag att jag i en lång relation inte kan fly ifrån mig själv.
Jag skiter i hur andra väljer att leva, men nu vet ni varför jag valt äktenskapet. Fast den största anledningen att vi gjort valet är väl egentligen att vi tycker att vi funkar bra ihop. Vi är också bra på att bråka. Men egentligen tror jag inte på skäl, jag tror att skäl är en intellektuell förklaring på en känsla. Sånt fördummar.
Mitt bästa råd om äktenskapet har jag fått från Jan Myrdal. Han har sagt flera gånger att man inte skall fråga vad den andra tänker. Det tycker jag är bra. Särskilt med tanke på att jag när jag är hungrig och trött ibland tänker att jag vill både slå och mörda folk.
Fast varför "ni" har valt att gifta sig är inte intressant för en som bara känner dig, därav frågan. Undran har nog dessutom sitt ursprung i att ett giftermål ofta är ett nedsteg för en kvinna medan en man får fler fördelar (jag säger inte att detta gälller ert äktenskap, men generellt). Att du, som är en jäkligt smart och cool kvinna, är gift är för mig lite konstigt just för att äktenskapeet är en sådan traditionell institution och det i mina kretsar är en väldigt ifrågasatt sak att göra, därför är det också intressant att veta tankarna bakom det. Sen är det väl fint och så med känslan, men man kan väl känna samt vara tillsammans i 40 år utan att för den skulle gifta sig? Jag tror inte på att det bara skulle vara en känslomässig sak att gifta sig.
SvaraRaderajag tycker i princip att det är urtöntigt och bakåtsträvande att gifta sig. Men vi gjorde det ändå och vi gjorde det på vårt sätt. I princip så tycker jag att alla som gör saker bara för att så skall vara utpekar sig själva som inte särskilt.. reflekterande och folk som inte reflekterar är ett hot mot samhälle. Kanske gjorde vi helt fel när vi gifte oss. Men vi gifte oss faktiskt också av följande själ:
SvaraRaderaJag ville ha samma efternamn som mina barn. jag ville byta namn och genomgå ett slags rit de passage. Sen var det här med att institutionalisera vår familj. Jag vet inte, men det kändes tryggt. Dessutom visade statistiken att par som gifte sig hade lättare för att hålla ihop än par som inte gifte sig. Därför kändes äktenskapet som ett slags investering. Viktigt att säga dock är: Vi gifte oss borgerligt med den kortaste akten. Vi bestämde oss för att vi inte tänker stå där och lova några floskler. Vi gör så gott vi kan, det får räcka. Ord är en känslig sak.
Sen var det så att innan vi gifte oss så gjorde vi så att vi hade ett datum varje år då vi hade lite fest och bestämde oss för ifall vi skulle fortsätta ett år till. Att gifta sig var en kontrast till detta. Efter tio år bestämde vi oss för att vi skulle försöka ha lite längre perspektiv. Det var otroligt befriande.