Vi är inte i närheten av någon fattigdom, utan är friska och lever stimulerande liv.
Ändå kan jag förnimma att vi idag, i dagens samhälle av vissa räknas som fattiglappar. Vår familj saknar exempelvis både körkort, slalomutrustning, sommarstuga och tvingas leva i en liten fyra på 102 kvadrat. Fast sanningen är relativ och vi har många vänner som bor på mindre yta. Men om de bor mindre för att de valt att bo i en storstads innerstad är det förstås inte lika drabbande. Att bo i innerstan ger oss visst alibi i statussammanhang. Vi bor i innerstan.
Om vi bott i Hjällbo utan körkort och slalomutrusning så vet jag att vårt värde sjunkit ännnu mer. Att vara idealist, svensk, med fast anställning och bo i förort med dåligt rykte är ungefär jämförligt med att vara galen. Om jag dessutom haft en svår övervikt hade mitt människovärde varit ännu lägre. Frågan är om någon ens lyssnat på mig, om det inte varit på nätet under falsk identitet.
Alla människor är inte lika mycket värda. Jag hoppas att någon som läser det här blir arg och menar att så där är det inte alls. Jag vet att det finns de som är befriade från den här speglingen. Som befinner sig utanför eller bortanför den här slags betraktelsen. Jag kämpar för att få vara en av er, men jag ramlar ständigt ner i det här statusrastret och det är som att simma i gyttja. Ibland vet jag inte vad som är jag och vad som kommer från samhället.
Jag har ju också vänner som har det fattigt, som får sopa skafferiet under månadens sista vecka. Hur skall det då kännas för dem med alla bostadsbilagor, arga snickare och social gated communites? Vet inte varför jag just nu kommer att tänka på de barnmössor som nu finns på NK och som kostar 700 kronor. Vanliga svarta mössor med tofs. Förkomna barnmössor är ju också ett välkänt fenomen. Hur rik skall man vara för att känna det är okej att en 700 kronors mössa slarvas bort på en lekplats? Är det för de här mössornas skull som vissa skattelättnader kom till?
Sen tänker jag återigen att jag är en idiot som lägger märke till alla de här värderingsnyanserna i vardagen. Men det är svårt att undvika eftersom det kastat till mig genom folks kroppsspråk, samtalsämnen och dagstidningarnas helgbilagor, exempelvis och jag kan inte ge alla exempel för då hade det blivit en roman. Ändå är jag på det klara med att när mina barn vuxit upp så kommer det vara värmen från hemmet som betyder något.
De öppna dörrarnas betydelse.Det är också en formel som fungerar oavsett hur rik eller fattig du är. För det finns inget annat som är viktigare än rikedomen som kommer av gemenskap.. Allt annat är vilseledande reklam.
/Karin
788 kostade mössan till och med. Trodde inte mina ögon när jag tittade på prislappen. Och om någon undrar så, nej, jag var inte så galen att jag köpte den.
SvaraRaderaIntressanta tankar. Själv släppte jag det där med statustänk för ett tag sedan. Det är bara när människor påpekar för mig att jag saknar sommarstuga och bor i förorten, som jag tänker att jag kanske borde känna att jag har nåt slags materiell brist. Vilket jag inte alls har. Om vi kunde jämföra oss i lite vidare cirklar än med grannen bredvid, så skulle det här statustänket bli mindre påtagligt. Några hundra mil från oss finns människor som inte har mat för dagen, där barn dör av undernäring varje dag. I förhållande till det finns inte fattigdom i det här landet. Det handlar om perspektiv.
SvaraRaderaBra skrivet! Det tråkiga är att trotts att de flesta inte har råd att köpa en barnmössa för 788:- och att många tvingas sopa skafferiet den sista veckan i månaden, som du skriver, är det få som vågar säga det högt. Därför går vi i tron att det normala är att ha råd med MER. Oavsett vad det gäller. Vi driver på varandra. Hets. Om att köpa saker som ingen egentligen behöver. Tillslut köper vissa mössor för 788:- och tror att de gjort något försvarbart.
SvaraRaderaAnna Stina! Jag håller med dig helt och hållet. Det problematiska är väl att medierna är så dåliga på att skildra dessa kontraster. Och att folk som i Cs exempel inte har råd att köpa den där mössan för 788 kronor när de inte har råd att köpa den inte blir ifrågasatta. Jag tror inte att vi är i en konflikt här men vill ändå förklara. Jag tycker att alla människor har ett personligt ansvar för sitt liv. Men det säger ändå någonting om vårt samhälle idag. Det är skamligt att vara fattig och folk som inte ens är fattiga känner sig fattiga. Samtidigt som antalet riktigt fattiga växer, även i landet. Jag är upprörd över den här låga samhällsmoralen som jag gör mitt för att i frågsätta! Då pratar jag inte om hur folk är kriminella och bränner bilar i förorten. Då pratar jag om oreflekterat liv hos de som har möjligheter. Tack också C. Båda era kommentarer har fått mig att tänka vidare.
SvaraRadera