Ibland blir jag bara så himla trött på vuxenvärlden.
Trött på konstiga spel där en sak betyder en annan och man inte vet vem som säger vad och om det betyder det man tror att det betyder.
Trött på att försöka vara en fantastisk mamma, älskarinna, bibliotekarie, vän och god medborgare utan att bränna ut sig av bara farten.
Trött på att förväntas klara av att ge hundratjugo procents engagemang, lust och glädje åt en miljon olika projekt.
Trött på att bygga relationer med miljarders olika människor och vara lika trevlig jämt.
Trött på att gå i terapi för att bli en bättre, klokare och hela människa, när andra bara spelar ut hela sina störda personligheter utan att skämmas ett jävla dugg.
Trött på att ingen tar något ansvar för något och bara skyller på andra.
Trött på att inte få underprestera någon gång endaste jävla gång.
Trött på att alltid behöva överprestera för att känna sig bra och duktig.
Så himla himla trött.
Ett inlägg som detta behöver Morrissey som avslutning:
Fast de här alla du skriver om som måste överpresetera och som spelar konstiga spel, jag tycker att de gör det just för att de inte tar något vuxenansvar. För att de bara låtsas vara vuxna men har fastnat i någon fas i utvecklingen. Så brukar jag tänka. Det får mig att känna mig bättre när jag tillfälligtvis gör andra sämre!! Men jag tror inte heller att jag är någon god människa utan utgår ifrån några slags ansvarskriterier.
SvaraRaderaOch Elin: DU duger mer än väl!! Du är bäst!
jag känner ofta att jag måste överprestera hela tiden för att känna att jag är bra nog. I och för sig brukar det inte hjälpa så mycket - jag skulle nog ofta kunna jobba hur mycket som helst och ändå hålla på att larva runt med låg självkänsla och en känsla av att inte duga och göra tillräckligt. Det är väl egentligen inte där skon klämmer. Det handlar ju om att kompensera för något annat.
SvaraRaderaEn sak i det du skriver är att du är så medveten om vad det beror på . Jag känner oerhört många personer med liknande behov av att var duktig. Vad jag också lagt märke till är att många av dessa personer samtidigt är medvetna om sin problematik, men det har ändå fastnat i dessa mönster. Därför har jag skaffat mig uppfattningen om att vi lever i en samhällstruktur som utnyttjar denna svaghet hos människor och i i synnerhet hos kvinnor (men också hos män som gjort klassresor "uppåt")Det finns så lite annat att spegla sig och bekräfta sig i. Om man föreslår en förändring för någon Så känner sig dessa mina vänner hotade, vilket de också praktiskt ofta blir, eftersom det knappt finns några andra sätt att förhålla sig. Därför kan personlig utveckling i just dessa frågor, kanske stärka, men inte hjälpa. För att förändra så måste det till en kollektiv rörelse, så att fler vågar ta steget på samma gång. För att förstå vansinnet i den arbetstruktur vi som folkbibliotekarier arbetar i så brukar jag ibland prata med högavlönade män i typiskt manliga yrken. I deras blick framstår ofta vårt sätt att arbeta och högprestera för nästan inga pengar och ofta ideellt,
SvaraRadera..som totalt destruktiv för både yrkeskår och bransch och det är det ju.
SvaraRaderaOj, här var det gott om duktiga flickor ;)
SvaraRaderaLägg inte diffusa epitet som vuxen på dig. Du är den du är och alltid har varit. Du är du. Ibland liten och svag, ibland stor och stark.
Tillåt dig vara DU med dina brister. Du kan säkert freeka ur och bete dig som ett arsel mot dina nära och kära ibland. Det kan vi alla. Acceptera det utan skuld, be om ursäkt och försökt göra bättre sen.
Men bygg långsiktigt på att bli en bättre människa. Ingen gillar den som är perfekt, så sluta sträva efter det!
Var en "good enough" mamma. Visa dina barn att du är mänsklig, de begär inte mer.
Våga vara en lat älskarinna. Lägg dig ner och låt någon annan göra jobbet.
Ägna dig åt det du brinner för på jobbet. Och brinna kan man inte göra varje dag, så lata dig emellanåt, då håller du längre.
Var en god vän, men våga säg nej. En god vän förstår det och finns kvar.
Nu hoppas jag att ni slappnar av. Så kvinnor som inte är så duktiga vågar kika in här ;)
Att vara vuxen är som att vara en riktig man, eller riktig kvinna. Det existerar i något slags idévärld.
SvaraRaderajag hade missat din fina kommentar här C! Tack<3
SvaraRaderaMen i alla fall. Detta är ju Elins inlägg men jag gillar verkligen inte att kallas duktig. Jag blir förbannad om någon kallar mig duktig. Jag kan verkligen inte se det som en komplimang om någon kallar mig duktig. Jag tycker att duktig i första hand är ett ord som man skall använda till hundar. Detta är alldeles sant. Men det är jobbigt när folk säger till mig att jag är duktig ibland, för jag förstår att de säger det för att vara snälla. Jag får försöka vrida till ett leende men det vänder sig ofta i magen.
SvaraRadera