Roligt i djävulens tid

Det är väldigt populärt med djävlar så här i Halloweentider. Över huvud taget så finns det ett mode i detta med hemskheter och särskilt sött verkar vi tycka det är när barn är utklädda till djävlar eller har kläder med döskalletryck. Annat var det för tjugo år sedan. Då var det ovanligt att klä bäbisar i svart.

När vi fick barn för elva år sedan var det fortfarande nytt med döskallar och bäbisar. Men det fanns och vi var väldigt glada över att köpa en svart sparkdräkt med spöket Laban till vår bäbis. I i fyraårsåldern, när han som vanligt är utforskade berättelser med gott och ont, så var det döskallar för hela slanten. Dessa kläder var inget särskilt ovanligt, de fanns ju, men inte överallt och särskilt inte på förskolan som vi råkade befinna oss på.

Vi trivdes aldrig på den där förskolan. Möjligtvis är allt överföringar, men känslan var att det var väldigt ängsligt och tillrättalagt. Det var montessoridagis och vi hade bland annat en kväll med inbjuden föreläsare om hur man var en bra montessoriförälder och hur viktigt det var att man hade ordning i barnens rum. Ja det fanns onekligen en längtan efter renhet som vi inte delade. Kanske var det därför som vi kände oss lite utanför?

I alla fall upplevde vi det inte som helt lyckat att vi som enda representanter från områdets värsta gata (säkert hade flera valt föräldrakooperativet för att slippa just barn från denna gata), hade förskolans enda döskalleklädda barn, som dessutom var döpt efter en trixter.

När dottern kom flyttade vi och det började dyka upp väldigt mycket olika barngrejor med Djävlar. Döskallar var modernt och kanske mer modernt i den typ av område som vi bodde i. Min man köpte alla Djävlar som fanns för barn, särskilt till dottern. Till jul när hon fyllde ett år lät han trycka upp en svart t-shirt med en cerise döskalle över hela magen. Döskallarna tyckte jag var okej men alla djävlarna kändes lite överdrivet. Jag blev nästan orolig ibland.

En gång var det riktigt jobbigt. Vi var bjudna på föräldrafika till dotterns dagis. När jag kom sist, en timme efter att det börjat, var dottern den enda som inte hade båda föräldrarna där. Hon var klädd i sin döskalletröja och bar runt på en röd liten Djävul.