Frihet

I veckan har vi en utställning om frihet på biblioteket där jag arbetar. I utställningen finns en bok där folk får skriva in sina tankar om frihet. En väldigt bra arbetsvecka där jag gått runt och försökt få låntagare att skriva i denna bok. Jag har varit i mitt esse skulle man kunna säga.Däremellan har jag haft intressanta diskussioner om frihet med mina kollegor. Någon gång sa vi att frihet glider ur händerna så fort man tror sig ha fångat den, eftersom frihet inte finns utan är en illusion som är kapitalismens största lockmedel. Sen blev vi överens om att ifall man sitter i koncentrationsläger eller fängelse så är nog frihet något väldigt konkret. Eller om man är hungrig och behöver mat. Om man är drogberoende och behöver en drog. I fall man är en asylsökande och vill ha asyl. Om man är hemlös och hittar ett öppet soprum. För mig är frihet motsats till form. Men motsats till form är också skräck och vansinne. Därför så väger vi alltid våra tankar, ställningstagande och handlingar mot vårt förnuft, fast oftast i onödan menar jag. Eftersom den vansinnige aldrig ifrågasätter sitt förnuft. Tankefrihet är därför en illusion. Det behövs inga förtryckarregimer för att vi skall censurera våra tankar. Det räcker bra med självcensur. Men livet är en form, en livsform och därför begränsat. Om detta skriver jag i mitt romanförsök.

2013 och låt oss vara förvirrade!

Nyårsnatt efter en kväll med många givande samtal. Tyvärr började kvällen med ett bakslag; hela höstens axelont som jag trott att jag botat enkelt med några dagars värmekudde kom tillbaka. Men nu efter sex timmars värmekudde, vin och ett nytt år känns det bättre. Vad har vi pratat om i kväll? Att känna sig förvirrad. Att förvirring är vara nära sakernas faktiska tillstånd. Man kan låtsas att man vet saker ibland, för att man är lite för yr, behöver något att hålla sig i. Men om man verkligen vill lära sig något så får man ge sig ut i förvirring.

Att utgå från sig själv isolerar och dödar

I morse på väg till jobbet så lyssnade jag på Lundströms Bokradio. Där intervjuades Jeanette Winterson om sin svåra barndom. På frågan varifrån hon fått sin kraft svarade Winterson att hon var tvungen att tro på sig själv eftersom ingen annan gjorde det. Wintersons uppväxt använder jag som stöd för min egen tes om att det är förkastligt att bara tolka världen utifrån sig själv. Eftersom jag antar att de flesta inte skulle blivit världsberömda författare av en uppväxt som Wintersons. Eller jag hade i alla fall inte klarat det.

Vi är alla olika. Skapta med olika sensorer, känsliga för olika stimuli.  Det är det som är tur. Likriktningen är motsats; död, stagnation och idéfattigdom. Alltför enhetligt samhälle, där normer och värderingar utgår för mycket från en grupp av människor, som exempelvis en medelålders vita män från sydöstra Sverige eller från mullor i Qandahar är fientliga och farliga. 

Jag är rädd för samhällsutvecklingen i Sverige där det blir allt svårare att passa in, trots att det borde  vara tvärtom,  eftersom vårt land har blivit ett samhälle med så många olika nationaliteter. Vi måste börja lyssna och göra det obegripliga begripligt. Att låta varje röst vara viktig. Att skapa möjligheter för möten. 

Samtidigt måste man utgå från sig själv, försöka sätta sig in, förstå hur det skulle kunna vara, vem man skulle kunna varit.

Om vänskap, tid och slaveri

Ibland undrar jag om mitt sätt att se på tillvaron är strängt ekonomiskt. Liksom formad av samhällstendenser som jag inte vill veta av, men likväl är slav under och därför avskyr. Och att jag skriver om samhället för att kämpa emot mig själv.

 För någon vecka sedan fick jag ett exemplar av tidningen Iform. Jag hade köpt den av en telefonförsäljare som erbjudit löparklocka på köpet. En klocka som jag för övrigt anser helt obegriplig och fick mig att inse att det inte alls var något för mig att springa efter en klocka. I tidningen stod det om 22 sätt att rensa hjärnan och jag konstaterade att jag använde mig av 17 av de här sätten regelbundet. Saker jag gör för att jag fattat att jag tjänar på dem.

 Det är så mycket av tidsandan som handlar om energi. Hur vi ska få mer. Detta får konsekvenser för vårt sätt att förhålla oss till människor som inte bedöms ha så mycket att ge. Eftersom så mycket av vår tid går åt till att producera. Folk med högre löner, jobbar inte mindre utan köper mer. Ett genomsnittligt föräldrapar jobbar tio timmar mer per vecka nu än för trettio år sedan. Vår extra energi lägger vi på annat än besvärliga människor, som kanske tar energi men som ger tillbaka något som märks, som ett snyggt hus, en platt mage eller en bokklubb med de perfekta deltagarna.

Men skapar inte all detta egotrippande ett ännu större samhällskaos som sedan får oss att tvinga oss ännu längre in vår egotripp? Jag funderar på hur man skulle kunna ändra på det här? Vad det är som krävs?  Jag är ingen bra förebild. Jag är hård och dömande. Andras olyckor kan jag helt enkelt inte handskas med, de äter upp mig, gör mig förtvivlad och sömnlös. Rätt ofta,  i grupper jag hamnar i, tycker jag det finns någon som äter energi, ser till att vi hamnar långt utanför det mål som varit min föreställning om vad sammankomsten skulle handlat om. Men är det inte min egen målinriktning som blir största problemet i det här sammanhanget? Är det inte sammanhangen som vi skapar som är fel? Borde vi inte försöka oss på ett samhälle där fler får plats? Hur då?

 Jag tänker att jag inte kan umgås med någon för att vara snäll, eftersom jag skulle ta förfärligt illa vid mig om folk umgicks med mig för att vara snäll. Det handlar om något annat, att skapa syre och att inte tvingas att vara så ekonomisk i allt. Hur då?  (obs jag vet att jag talar för mig själv och att det finns de som kan bättre, människor som man talar om som sådana som offrar sig)  

att inte vara pragmatiskt

Jag är skeptisk till pragmatismen, av den anledningen att jag menar att man ofta hittar vad man letar efter. Om man tror att något skall fungera så söker man ofta efter svar i den riktning och missar kanske klara poänger som leder i en annan riktning. En politisk debatt är exempelvis bevis för detta. Men att jag ser att det är så beror också självklart på att jag tror att det är är så, så därför är det egentligen omöjligt att svara på ifall jag har rätt i denna fråga. Min inställning får mig också att inbilla mig själv att jag är väldigt öppen och frisinnad, vilket i sin tur får konsekvenser av att jag ibland dömmer människor väldigt hårt, som jag inte tycker är särskilt öppna eller frisinnade, vilket väl måste tyda på att jag i själva verket är ganska inskränkt. Så när jag någon gång tänker efter lite mer så brukar jag komma fram till att jag nog egentligen inte vet något alls, men att jag ändå måste ha några tumregler att leva efter (men dem håller jag för mig själv, för det är inte alltid jag lyckas)

Varför skriver jag då det här? För att jag tror att jag är något på spåren, som jag aktivt söker efter. I går skrev jag om barnbibliotekarierollen som tärande dygnet runt syssla. Senare samma dag såg jag en artikel i Metro (sid 12-13) som bland annat byggde på en intervju med mig. De ringde upp mig på jobbet och frågade om den bokcirkel som jag och Anna Jonsson startat. Men i tidningen står det att jag startat en bokcirkel tillsammans med mina vänner. Det låter som att skillnaden mellan privatliv och bibliotekarieliv är totalt sammanblandad för just denna journalist och kanske också tidningens redigerare? Eller är det bara en sanning som jag söker?