För några år sedan såg jag ett program på tv där unga människor använde botox bla för att få fastare rumpa. I programmet frågade de samma personer vad de tyckte om att man använde djurförsök i botoxprocessen. Samtliga av dessa unga botoxberoende förklarade att det inte var något de brydde sig om. Inget konstigt med de. Det handlar om personer med en självupptagenhet som står i vägen för ett samhällsengagemang. De kan inte se utanför sig själva verkar det som, vilket är ganska begripligt eftersom de verkar ha ägnat sin tid och kraft åt att förstå sin egen kropp istället för att förstå den världen som kroppen finns i.
Jag associerar till ett avsnitt i Bergtagen av Thomas Mann. Romanen handlar om Hans Castorp som är på ett sanatorium i sju år. Någonstans under denna tid, minns inte när, får han besök av en släkting som tycker att Hans borde åka hem, att han är för frisk för att vara kvar på sanatoriet. Men Castrop vill inte. Släktingen är förtvivlad över Castrops utveckling. Han har blivit totalt ointresserad av världen utanför sanatoriet och pratar engagerat och glatt om olika sjukdomsförlopp i sin egen kropp. På något sätt är det en beskrivning av människor av i dag. Hur vi är fast i olika privata projekt och problem på ett sätt som gör att vi blir ointresserade av samhället.
Folk ägnar allt mer av sin fritid åt det intimt privata, som ger den små fåniga problem som skapar ännu fler fåniga problem, bland annat eftersom det finns en marknad som överlever på att hitta på den här typen av problem åt folk. Jag tänker att det enda sättet att bli av med små fåniga problem är att skaffa sig större och viktigare problem. Jag tror att det är en säkrare väg för att styrka sin självkänsla än att operera sina blygdläpparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar