Eviga obehaget

I dag har jag läst i tidningen om åtalet för pojkarna som misshandlade Carl-Eric Cedvander på Kortedala torg. Jag har varit på Kortedala torg och hört om vallningen av folk som sett den på plats. På facebook har jag sett kort på de som misshandlade. Jag tycker mig känna igen en av dem. Det är obehagligt. Jag är  upprörd och förtvivlad över att något sådant här kan hända. Men jag är också bedrövad över de många lynchande bildkommentarerna till fotot, som inte sällan handlar om pojkarnas icke förmodade svenska ursprung.  Det är kommentarer som säger en hel del om det samhälle som de här pojkarna formats i. Och det är ju Sverige.

Jag tänker andra saker om Sverige. Att ett av våra barn lämnat den kommunala skolan där ingenting alls fungerade. Att barnet nu går på en betydligt bättre friskola där allt verkar vara okej, till och med bra.  Jag hade aldrig föreställt mig att en skola kunde vara bra. Bara varit nöjd med att det är okej eftersom det är så vi intalar oss att det på sin höjd kan vara, trots att vi där jag bor anses vara stans mest kritiska föräldrar.

 Men jag vågar inte lita på min upplevelse om att den nya skolan är bra. Jag är på spänn eftersom jag förlorat en tillit, som egentligen var för stark för att vara bra. Jag märker att jag skaffat mig ett mönster i det här  som gör att jag letar efter det dåliga som jag redan upplevt.  Jag inser också  att detta kommer bli en match för att jag inte skall överföra dessa känslor på mitt barn. Fast det ordnar sig nog. Jobbigast är ändå känslorna som kommer med att jag tycker mig fått en djupare insikt om hur illa en människa kan formas av en dålig start.  De har inte sett något annat och vet inget annat. De vet helt enkelt inte hur de skall sluta vara destruktiva.

I går natt for alla dessa tankar i mitt huvud. Självklart kunde jag inte sova. Var rädd för drömmar där jag överfölls och tappade minnet utanför en Helvetsskola. Råga på allt har jag precis läst en en bok som handlar om något liknande. En urban fantasy; Vind av Seita Perkkola om en pojke som bränt lite skepp och hamnat på en skola som heter Möjligheternas hus som skall hjälpa problembarn att få ett fantastiskt liv men där varje felsteg får ett sadistiskt straff. Det är inte så mycket flumskola.

Så jag gick jag upp istället , satte på datorn och läste att Ylva Johansson menar att man visst kan förbjuda vinster i välfärd.  Ja visst Ylva Johansson det tycker jag med. Men vinster i välfärd är också att förbjuda besparingar i skolor så att den skolpeng som friskolorna får med sig skall återinvesteras i eleverna borde också gälla i de kommunala skolorna. Kommunen borde inte kunna ta ut höga hyror av sig själv för skolbyggnader. Kommunen borde vara snäll mot sig själv. Det lönar sig.

Det här med att Sverige skulle vara politiskt korrekt kan ni glömma. Det var länge sen. Inte ens i riksdagen numera. Dumhuvudena  gör vad eliten tänker, vilket drabbar min vardag högst personligt.

God natt.