Stor "bökig" kvinna gör entré i den svenska litteraturen

”Fast de goda författarna ihärdigt talar om för oss att slumpen är mäktigare än den goda viljan och att världen är full av sprickhål, så är det ändå trösterikt att läsa goda böcker. De är bättre än verkligheten, mycket bättre för de är koncentrerade och styrda. Vi behöver styrsel och styrning.” konstaterar den litterära gestalten Lillemor i Kerstin Ekmans senaste roman Grand final i skojarbranschen.
 Jag håller med om det. Väl skrivna böcker ger trygghet. Man kan luta sig tillbaka, slappna av och låta sig föras med. Oberoende av hur mycket elände som man genomlever genom texten håller vissa författare en i handen och ledsagar en genom stormen. Som läsare vet man att man är säker där, vi kommer att komma i hamn helskinnade.

Grand final är underhållning av hög klass, det ekmanska språket ständigt närvarande. De två huvudpersonerna karaktärsdrag beskrivs aldrig ”kvinnligt” utifrån någon stereotyp, utan blottas i hela sin mänsklighet. Var och en av dem kan agera fegt, beräknande, galet, uppoffrande, lågmält eller bullrande, blotta sin statusjakt eller vara totalt osociala. De är också tidvis sexuellt utlevande, svartsjuka, fattar överilade drastiska beslut eller försöker stanna kvar i en kärleksrelation. Babba är en underbar litterär gestalt. Hon beskrivs så här: ”Den där gestalten i brun täckkappa är som ett stort djur och kan lunka iväg vartsomhelst utan att lämna ett spår efter sig”. Det är inte så att jag hejdlöst gillar den där Babba och det är så skönt! Många kvinnor i litteraturen är sammansatta på ett sätt där vi ska vara omtyckta och vi får fortfarande inte får vara bortstötande, groteska, äckliga, feta, missköta oss eller verkligen bedra. I alla fall inte utan att det är meningen att läsaren ska förstå att handlandet är en konsekvens av hur hon har blivit behandlat. En kvinna kan bedra om hon har varit utsatt för förtryck i ett förhållande, hon kan missköta sig om hon har ångest och hon kan vara feg i de fall då det krävs ett gigantiskt mod. Är det meningen att man ska känna sympati för en kvinna så kan alla de där egenskaperna accepteras. Trots att litteraturen är en osinlig källa av levnadserfarenhet, så är det också (därmed) en fiktiv värld där verklighetens realism bidrar som grundplåt till det som skrivs. Sociala koder sipprar med kvinnobilderna in i litteraturen. Självklart finns det en Babba i verkligheten, men hon är också en tydlig gestaltning av en kvinna som definitivt inte följer mallen för kvinnlighet, men det sköna är att hon inte direkt går över till att bli manlig heller. Hon är mänskligt skildrad och jag är tacksam.

Det känns lite som att två av våra stora svenska författare har insett samma sak samtidigt. Att det finns en litterär person som inte har fått plats i litteraturen och som nu måste få utrymme. Den ilskna, elaka, ljugande, bedrövade och sorgtyngda Minna i Majgull Axelssons Moderspassion har vissa likheter med Babba. För Minna finns en förklaring till hennes beteende, men i hennes fall handlar det inte om den anledning som kvinnor måste ha för att agera besvärligt. I sina stora kroppshyddor, sina rätt osociala sätt att vara på och i sitt ointresse för att egentligen vårda relationer, som inte betyder något för dem, påminner de om varandra. De innehar samtidigt ett rikt känslospektrum (avstängt eller inte) och är också snälla, kärleksfulla och omtänksamma mot dem de älskar och är själva omtyckta samtidigt som de är fyllda av hämndlystnad respektive beräknelighet i kampen för sin överlevnad. Karaktärerna är komplexa, tack och lov!

En liknande oförutsägbar gestalt är Sylvia i Sara Kadefors Borta bäst. Boken fick alldeles för lite uppmärksamhet när den kom 2009, tycker jag. Sylvia har flytt från sin fina sociala klass i förorten och bor till en början i sin bil på en parkering vid en träddunge. Varje dag äter hon gratis frukost på IKEA. Också hon har delar av de drag som Babba och Minna innehar. Hon begränsas inte av en kvinnlig form.

Sen har vi Ekmans Lillemor ”klädd i röd reulenedräkt” och med hår som står som ”en blond sky” omkring henne och Axelssons Marguerite ”en falnad skönhet med djupa linjer i ansiktet” och deras söner som vantrivs i livet och söker sig destruktiva vägar och som båda kvinnorna i två helt skilda berättelser försöker hjälpa, på var sitt håll. Det är nästan så att man vill be dem hoppa ut ur den ena boken och in i den andra för att ta ett snack på ett café och dela erfarenheter.

Moderspassionen har inte samma kompakthet som exempelvis Aprilhäxan, Grand final är lättsammare än någon ekmansk bok jag har läst, men det är ändå svårt att hitta liknande berättarkonst som dessa två. Kadefors är vad man brukar kalla en sträckläsare. Alla tre fick mig att skratta högt, många gånger.