Det är inte bara medvetandet om alla möjligheter som gör det moderna livet komplicerat, utan också tekniken som man omger sig med som man kanske inte alls vet hur den fungerar. I går såg jag filmen Mannen från Le Harve och den var som maken uttryckte det skamlöst nostalgiskt. En del av det nostalgiska är det ständiga rökandet som försiggår tom inne på sjukhuset. Som för att skildra hur det var i en tid då man inte visste hur farligt rökning var ( i bloggers ordbehandling är tom ordet rökandet förbjudet eller i alla fall rödmarkerat).
Det handlar om en skoputsaren Marcel Marx som tar hand om en illegal flykting. Där finns en kommissarie på uppdrag att leta rätt på flyktingen. Innan skoputsaren blev skoputsare var han uteliggare. Han blev räddad av en kvinna som sedan blir hans fru. En berättelse i filmen handlar också om att frun blir svårt sjuk.
Miljön är konsekvent omodern. I hela filmen finns en enda mobiltelefon och den tillhör så klart motståndarna.Men mobiltelefonen visar också att det inte är någon tidsbestämd historia. Referenserna till flyktingarna är också modern. Kaurismäki använder bara det han vill för att bygga sin historia och han gör det säkert. Berättelsens tema är ganska enkelt, om att följa det som man känner är rätt.
Det blir bra eftersom det enkla aldrig blir banalt. Sådant lyckas bara stora konstnärer med. Ju mer erkänd man blir desto svårare måste det vara. Som att gå på lina med hungriga lejon under sig. Det kan Aki Kaurismäki.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar