Men alla dessa vänner är det också, enligt dem själva, något fel på. Har de inte någon diagnos så tycker de att de borde ha det. Eller också är det något annat gammalt skräp som de tvingas bära på. Jag tror inte att det beror på att just mina vänner är speciellt märkliga, utan att det är så det är.
Jag vill inte ge mig in i diagnosdebatten men slirar. Vad skall vi ha ett samhälle till som så många inte passar in i? Ett samhälle har väl inget självändamål utan skall väl vara till för de människor som utgör samhället? Det finns en inbyggd destruktivitet i vår värld som är väldigt svår att få fatt i, men som alltid lämnar efter sig olika uttryck. Ja ja.
Utan att dra in dina vänner, men jag förstås inte den låga synen på diagnoser eller varför det skulle göra oss konstiga. Att ta bort diagnoserna är detsamma som att utradera oss helt och hållet från samhället och förneka våra olikheter, det handlar knappast om destruktivitet utan om att kunna ta sig vidare. Överhuvudtaget så är jag inte med på vems talan diagnosmotståndare egentligen för.
SvaraRaderajag är för okunnig för att kunna uttala mig om debatten om diagnoser. Vad jag menar är att vi behöver en värld där fler får plats, oavsett vilka de är och varför. Att världen skulle behöva en diagnos snarare.
SvaraRaderaVi är överens där.. :-)
RaderaSåhär uppfattar jag det: Det finns något slag idé om normalitet, att samhället till stor del består av ett antal välfungerande värdeproducenter som livspusslar sig fram genom normaliteten. I utkanterna finns de som ska ömkas, förundras över eller låsas in bakom galler. Men när man skrapar lite på ytan av alla livspusslare blottas plötsligt egenheter, inkonsekvenser och trauman. Och när man skrapar på utkantsmänniskorna längtar de ibland mer efter villa-vovve-volvo än vilken svensson som helst.
SvaraRaderaMen utan en korrekt diagnos som förklarar varför det inte fungerar och kan erbjuda alternativ så skulle vi ju inte ha en chans till det? (Svensson-livet alltså, inte chansen att bli inlåsta...och jag syftar framförallt på vuxna som ändå har en valfrihet när det kommer till att söka behandling, inte så mycket på barn) Visst är det fel att det krävs diagnos för att få hjälp och de ska självklart bara utföras om det finns någon vinst med det, men massan (oavsett vilka som ingår i den) konstruerar samhället och det behövs motsatta grupper för att anpassningar ska göras för de som hanterar saker på ett annat sätt. Alltså, desto fler som får hjälp och erkännande genom diagnoser desto större chans för ett samhälle som öppnar upp sig och lämnar plats, talar vi just osynliga svårigheter så kommer du ingenstans utan
SvaraRaderaDet tror jag du har rätt i Emma.
SvaraRaderahar man problem att få tillvaron att fungera så tror jag alltid att det är bra att ta reda på varför. Men där finns något annat också, som jag inte får fatt i, som inte har med detta med diagnoser att göra, utan hur tillvaron är uppbyggd. Där tror jag helt enkelt att samhället skulle vara uppbyggd för fler variationer. Större öppenhet.
SvaraRaderaDock, folks öppenheten påverkar inte den egna förmågan. Att andra accepterar hur vi lever betyder inte att vi gör det själva, att exempelvis tillbringa trettio år instängd i en lägenheten utan vård för att man har rätt att välja sitt eget liv är ingen frihet...vilket skulle bli resultatet, är resultatet.
SvaraRaderaAtt behöva dras med folks fördomar gör inte tillvaron lättare, men målet är att kunna försörja sig och få ett drägligt liv, huruvida folk tycker att vi är konstiga är inte huvudproblemet (talar förstås för mig själv, det beror såklart på vad man har problem med)
Tack för att du berättar detta.
SvaraRadera