I don't want to be your sexobject

Härom veckan såg jag en otroligt fånig intervju med Mikael Persbrandt och regissören till den nya Hamiltonfilmen. Jag orkar inre googla upp vad hon heter, det får ni göra själva. Det kan ni säkert, tydligen är informationssökning så lätt nu för tiden att man klarar sig utan bibliotekariehjälp. I alla fall, den där intervjun skulle jag skriva om. Den här regissören, hon berättade glatt att det här var en Hamiltonfilm som även vände sig till den kvinnliga publiken. Och varför gör den det? Jo, sa den glada danska kvinnan - jag har fokuserat mycket på Mikael Persbrandts kropp. Och där någonstans höll jag på att smälla av, Mikael Persbrandt må ha en kropp som får många kvinnor att smälta av tjusning - men hallå! Hallå! Hur skulle vi reagerat om det hade varit någon flåsig manlig regissör som satt och sa att Jo, för i den här filmen så har vi fokuserat mycket på Elin Nords kropp? Ja, eller vem nu det skulle vara som hade huvudrollen i filmen. Varför skulle det vara mer okej att objektifiera en manskropp än det är att objektifiera en kvinnokropp? Äh, jag blir så trött.


Och trött blir jag också när jag läser den här recensionen av Liv Strömquists Ja till Liv. Recensenten skriver "Intressant detalj: ytlighet och porrifiering av samhället verkar vara ett av hennes favorithatobjekt. Men när hon ska posera för det obligatoriska författarporträttet på bokens ”inner sleeve” så finns också det obligatoriska kåtsuget i blicken där." Men hallå! Hallå! Vad har det här med saken och göra och varför måste han porra ner Liv så där? Äh, jag blir så trött.

Jag blir så trött så nu orkar jag inte vara arg på samhället och alla sjuka jobbiga jävla strukturer så nu går jag och övar på att få till kåtsuget i blicken. Tydligen är det obligatoriskt. Kanske inte bara för serietecknare utan kanske även för bibliotekarier. Jag går och övar nu då. Hej så länge.