Svammel om individualismen

I dagarna har jag sett Vilgot Sjömans Nyfikenfilmer. Jag tycker inte helheten är särskilt bra, utan för utspätt. De här upplösta jagen, Lena Nyman och Börje Ahlstedt, i ena stunden som skådespelare som spelar sig själva som spelar i filmen och i andra stunden någon i filmen, liksom Vilgot Sjöman själv spelar sig själv, tycker jag bara är fånigt spekulativt. Men det finns mycket intressant material i filmerna, som när Lena Nyman går runt och frågar folk om de tycker det finns ett klassamhälle.

Hela mitt vuxna liv har jag hört om de här nyfikenfilmernas betydelse. Men jag har aldrig riktigt fått kläm på hur många det var som såg dem. För vilka hade de betydelse? Vilgot Sjöman antyder att filmerna inspirerade till studentupproret i Paris 1968. Men vad ledde studentupproren till?  I dagens Dagens nyheter skriver Martin Gelin (DN Kultur sidan 8, 2012-07-28) om sin läsning av läst Kurt Andersens True belivers som menar att 60-talet åtminstone i USA inte var någon vänsterrevolution utan en individualistisk revolution, om självförverkligande och en bitvis narcissistisk hedonism.

Jag tror inte på några enkla svar, men det ligger något i det, för det är svårt att begripa hur det hårt individualistiska samhället vi i dag lever i annars kunnat växa sig så starkt. Det största minnet av 68 vi har i dagens maktsamhälle är kanske hästsvansen på vår moderate finansminister? Jag tänkte på det i morse när jag läste om rättegången mot den man som var svårt misshandlad på Kortedala torg. Han har bestående men, blind på ena ögat och förstört minne. Där ser ni den riktiga baksidan av individualismen. Det var bara en person som försökte hjälpa mannen, trots att där fanns flera vittnen. Kanske begriper folk inte längre styrkan i kollektivet, att de tillsammans kunde ha stoppat misshandel, precis som de skulle kunna stoppa mycket annat, om de ides.

Tillbaka till Nyfikenfilmerna. I klippet nedan går Lena Nyman runt och frågar folk ifall de tycker vi lever i ett klassamhälle. På slutet är Palme med, han är 39 år och kommunikationsminister.Han pratar om klassamhället, men nämner också skönlitteraturens enorma politiska betydelse. Så då är det ju inte svårt att associera till dagens rätt torftiga litterära klimat. Men det tar vi en annan gång.