Elin väljer veckans soundtrack

Jag har varit så sur det senaste på att livet inte är som på film. Ni vet, det är jobbigt och sen händer något fantastiskt så allting blir alldeles underbart. Det gudomliga ingripandet. Som det är på film. Verkliga livet är bara en massa prövningar hela tiden. Det sägs ju att det som inte dödar härdar, men ibland kan man ju bara undra hur härdad man måste bli egentligen. Jag brukar ofta säga att en bonus av att gå igenom mycket jobbiga saker i livet,är att man blir mer empatisk, men ibland undrar man ju bara hur jävla empatisk det är meningen att man ska bli egentligen.

Det är inte något nytt det här att jag går runt och är sur på livet. När jag växte upp så gick jag hela tiden och väntade på det där gudomliga ingripandet, den där vändningen som skulle göra att livet blev som på film. Deus ex machina heter det väl om jag inte minns fel från litteraturvetenskapen. Jag gick och hoppades på att mina föräldrar skulle skilja sig, att det skulle visa sig att jag var adopterad eller bortbytt på BB och egentligen hade jättesnälla och gulliga (och rika) föräldrar. Bara någonting som skulle ta mig ifrån det där jobbiga helvetet hemma. Men inte kom det, inte. Och självklart är det så att den enda som kan göra ett gudomligt ingripande i ens liv, det är man själv. Den enda som kan ta hand om det där känslomässiga bagaget så att det inte är så mycket i vägen för lyckan, det är man själv.