Jag har en överdrivet trendkänslig person. Många tror kanske att det är ett gott tecken. Men lika mycket som det är en bra förmåga så är det en dålig. Ett neutralt tillstånd kanske. På grund av denna känslighet så handlar mitt liv mycket om att inte bli ett frö för vinden, eller att bli en kappvändare, för det är lätt att tro att många av idéerna som finns där ute är mina egna, när det i själva verket är något som jag på oförklarliga sätt blivit varse. Det är därför jag behöver orden, läsandet och skrivandet. De innåtgående processerna som får mig själv att sätta sätta sig. Genom att skriva så har jag en chans att låta det irrationellt känslosamma övergå i en intellektuell process där jag kan hitta gränserna för mig själv. Ett själv som jag egentligen inte tror finns annat som en socialkonstruktion. Ologiskt är att ju mindre jag tror på jaget desto starkare blir jag. Varför vet vet jag inte och vill faktiskt inte veta så noga. En grundförutsättning för hela mitt varande är nog att inte lägga för stor vikt vid logiken som jag egentligen tror bara är ett verktyg för att förklara att man gör det som man känner för, om det inte handlar om naturvetenskap vill säga, men kanske då också fast det ligger bortom mitt förstånd.
Den positiva sidan av trendkänsligheten är att jag ibland vet att saker kommer att hända. Att jag kallar det för trendkänslighet och inte synskhet är att det aldrig handlar om personliga förhållanden, utan om samhällsfenomen. Som bananfodralet exempelvis, som gör att man kan ha en banan i väskan utan att den blir brun. Jag visste att den skulle komma flera år innan den kom. Nu när jag nyligen började få hem matkassar med ingredienser och recept för fyra middagar så var det något jag väntat på i åratal då jag efter att ha läst om att fenomenet fanns i staterna förstod att förr eller senare så kommer det hit.
Min man är ganska fascinerad över min trendkänslighet. Det är inte frågan om något slag orakelmetod utan är mer som en förmåga att förstå den naturliga utvecklingen av saker och ting. Låter det flummigt? Det är det. Jobbigaste av allt är att det inte fungerar om jag blir för säker, tror mig verkligen veta vad som skall hända, eftersom det finns något korkat och okänsligt i den bergfasta övertygelsen, som sätter sig på tvär mot denna min förmåga som ibland också blir till en oförmåga. Kanske har jag precis nu skrivit mig bort från min trendkänslighet. Det skulle i så fall inte störa mig alls. Trender är också en slags dumhet i tiden, bortom det klassiska och eviga. Det är väl därför som jag aldrig orkat umgås med människor som i stort lägger vinn om att vara moderna. Ju äldre desto bättre ungefär. Har man levt ett tag och lärt sig något på det så har man också sett trenderna komma och gå, och har på så sätt skaffat sig en slags vishet som jag tycker är attraktivt. Därför är detta vårt samhälles förakt mot åldrande ingenting annat än tecken på en kultur med förakt för visdom, en brist på intellektuellt kapital. Om vi tror på att erfarenhet är värdefull så är det vår uppgift att göra uppror mot detta. Att sätta oss emot genom att inte skämmas för vårt åldrande. Att inte bara hålla med när folk kommer med korkade fördomar om äldre människor.
Det värsta av allt är att dessa människor som har sådant förakt mot äldre är att de inte verkar ha förstått att de själva kommer att hamna där en gång. Ja men med tanke på deras nuvarande tillstånd så finns det en risk att de blir hjärndöda redan innan. Det är också ganska logiskt att tänka sig att det är de som har förakt för åldrande som också åldras på ett tråkigt sätt, som blir sura tanter som identifierar sig mer med materia än med idéer. Eftersom just deras logik bygger på att åldrande är dumma. Genom sitt personliga val har de gjort sig själva till åldrande idioter helt enkelt, tragiskt men nära sant. Själv tänker jag åldras med stolhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar