Isabella Nilsson

Jag har precis läst Isabella Nilssons romandebut Verklighetsprojektet (X-publishing, 2011)

Vi har lovat varandra att inte skriva om böcker på den här bloggen och det har jag väl hållit ganska bra. Därför skall jag inte heller skriva något särskilt om Verklighetsprojektet mer än att det är en bok som jag har svårt att hålla mig ifrån att skriva om.

Berättarjaget flyttar hemifrån, blir förälskad, får sitt hjärta krossat och mår väldigt dåligt av många flera olika skäl. Romanens yttre skeende är inte så avancerat, eftersom det handlar om en person som är ensam och mår dåligt. Men berättarjaget har en oerhörd drift att kommunicera med nästan allting. Tingen får liv och delar av romanen är en absurd berättelse där bland annat olika föremål talar med varandra. I språkvändningarna finns en lockande okomplicerad galenskap som säkert är något av det som står i kontrast till Verklighetsprojektet.

För det är ju verkligheten som berättarjaget skall erövra och det är sannerligen inte så lätt för den här unga fröken. Det absurda får mig att associera till Nikolaj Gogol. Personligen så har jag uppfattningen om att man kan nå något annat när man ger sig ut i det ologiska och galna tänkandet. Lockelsen i den här berättelsen är samma lockelse som i en dröm. Jag får tag i något oväntat ur mitt eget universum bortanför alla snustorra logiska tankemodeller som folk ställer upp för att de har svårt att fatta det andra. Romanen ger mig energi och Isabella Nilssons språk gör mig verkligen lycklig.

Bästa semestern

Jag har en bra semester. Vill skriva det men vet inte varför. Två dagar i veckan arbetar jag på min roman. Min man tar dessa dagar allt ansvar för barn, mat och jag sitter i sängen med min dator och skriver och skriver. I dag är inte en sådan dag utan en vanlig dag så därför tar jag mig lite tid för bloggen. Jag tycker om att skriva för det finns så många historier i min kropp som jag inte känner till.

Min roman har flera huvudpersoner och just nu skildrar jag en djupt deprimerad människa. Det är den svåraste delen. Jag har läst tjocka böcker om depressioner , rådfrågat flera psykologer, ja gått in i det så gott det går. Att skriva för mig är att göra något påhittat trovärdigt. Jag njuter av det. I går när jag diskuterade den deprimerade romanfiguren med min man så kändes det nästan som att jag gick för långt, sa sådant som var för privat. Jag är märkligt rädd om henne, vill sköta om henne som om hon vore min dotter. Hon har det svårt och som det verkar är det bara jag som riktigt förstår hur svårt hon har det. Många skulle kanske mena att det är jag som skapat hennes olycka, fast så ser jag det inte. Det var bara jag som råkade upptäcka henne, ungefär som när Bert Karlsson upptäckte Carola.

Nästa steg för denna roman är att renskriva, vilket jag hoppas kunna börja med nästa vecka då det bara skall vara romanen och jag i åtta dagar. Då skall språket göras litterärt men

inte överlastat. Då gäller det att hålla kvar vid den färdiga historien och inte ändra eller hemfalla åt litterärschizofreni så att ingenting längre blir sig likt så historien faller i bitar som tidningspapper i ett badkar.

Sen får jag tvinga min man att granska språket och sedan skriva om igen. Efter det så har jag några experter som lovat att faktagranska sådant som jag bara tror mig veta.. I värsta fall så tar det ett helt år till innan jag kan skicka ut den till förlagen. Kanske skall jag försöka ta vägen via en agent?

Eftersom jag inte har så mycket stil till vardags så känner jag mig mallig över att tillhöra den snobbigare sorten av skrivare, som inte bryr mig så mycket om ifall jag blir läst eller ens tryckt. Det viktiga för mig är att skriva. Fast då mitt intresse ligger i trovärdiga händelseflopp så ser jag att tiden till att få skriva ökar med sålda böcker. Men man bör ha klart för sig att de flesta författare inte får några stora inkomster och får överleva på annat sätt. Att skriva är nog för de flesta att få ut ett behov som sitter i kroppen. Jag brukar jämföra mitt skrivande med mitt joggande, båda är lika nödvändiga för att jag skall må bra.

Att skriva har för mig alltid varit ett sätt utveckla en blygsel, hålla mig ensam med mina tankar. Jag är uppvuxen i ett överlastat hus där köket hade kaffegäster redan när man vaknade klockan sex. Ett paket kaffe om dagen gick det åt och det var trevligt. Jag är stolt över att vara uppvuxen i ett så gästvänligt hem, men själv har jag alltid velat bli någon annan, mer ensam, fast det går inte så bra. Min önskan har alltid fått vara att stänga in mig med orden och böckerna. Även om det inte går bra så går det bättre för varje år.

Jag är 43 år och borde kanske ha fått en roman ur mig tidigare. Men här handlar det också om att skaffa sig lagom med vett, tillräckligt med disciplin och en ångest som får mig att förstå gränssnittet mellan mig själv och evigheten.