Till den vanliga människan som inte finns

Efter några dagar på bokmässan, några veckors debatt om boken Happy Happy om lyckliga skilsmässor så har jag kommit fram till att den vanliga människan är en politisk rekonstruktion, för att det skall bli enklare att bestämma hur vi bäst skall leva. En konsekvens av detta är att människor känner sig fel eftersom ingen kan vara en mall. Jag tror egentligen inte att det går att driva politik på något annat sätt. Synen på människan måste nog bli förenklad från en politisk nivå. Men för att vårt samhälle skulle kunna blomstra på riktigt, inte bara i en rapport från finansinstitutet, så måste det finnas utrymme för olika slags normer.

Därför är det inte helt lyckat när ett politiskt parti som KD går ut och predikar kärnfamilj, eftersom det är väldigt mycket som tyder på att kärnfamiljen redan i dag är en den norm som de allra flesta redan strävar efter, men inte alla klarar av att leva upp till. Snarare vore det väl intelligentare om politiken rättade sig efter de olikheter som finns istället för att tvinga folk till utanförskap på grund av politiken, eftersom det är känt att utanförskap inte ger någon bra värld.

På bokmässan har också skilsmässan kommit upp i olika seminarier jag varit på. Det har handlat om hur synd det är om barn i en skilsmässa. Men av alla hundratals exempel jag har om skilsmässor så vet jag att skilsmässa i så gott som alla fall är plan D och till det kommer alla som från början varit ensamma med sina barn. Så frågan är snarare om skilsmässobarn eller barn till ensamstående alls behövt vara olyckliga på grund av skilsmässan om samhället inte varit så inriktat på kärnfamilj. KD går ut och säger att kärnfamilj är rätt och det andra är slappt och omoraliskt. Det retar mig. Och de pratar om verkligheten som om vi människor vore seriefigurer, anpassade efter propotioner och grundlagar. Jag tycker det är slappt och omoraliskt. För vad är det egentligen för fel med att försöka vara lycklig även om man är skild? Att sträva efter att få det bra är det fel bara för att man är skild? Hur kan det vara fel? Ska man låtsas att man brinner i helvetet även om man inte gör det? Problemet för KD verkar vara att de är rädda för attt Happy Happy skall ha en negativ inverkan på folk . Deras utgångspunkten verkar vara att människor är lättledda , dumma i huvudet, som hela tiden strävar efter normupplösning och förfall. När de snarare letar efter nya men fungerande normer.

När ett regeringsparti öppet går ut med sådana åsikter så är det klart att det säger något om vår tid och om de värderingar som omger oss. Det talar också om något om allt det utanförskap som för tillfället byggs upp i vårt samhälle, genom vad som får utrymme. Vad är populärt på teve? Jo program om rika vita som Stjärnorna på Slottet, Gynekologen i Askim och Solsidan. Största anledningen till att det inte fanns några sådana program på 70-talet är att det inte fanns så många sådana människor då (i Sverige) . En kändis som ställt upp i Stjärnorna på Slottet år 1973 hade om inte blivit utfryst så i alla fall töntförklarad i tio år framöver.

Men hur kan man rusta sig för att inte bara bli ett offer för tidens strömningar? Vad som är jagets ansvar och vad som är samhällets ansvar är svårt att veta. Men det är tydligt att våra ståndpunkter som individer är påverkbara av samhällets strömningar, som oftast faktiskt är politiska. Alla tider har ofta en dominans som sällan blir ifrågasatt av allmänheten. Det är så man förklarar exempelvis nazismens popularitet. Ett mindre kontroversiellt exempel är barnuppfostran. Hur vanligt är det inte att vi förklarar tidigare föräldragenerationers brister genom att säga "det var så på den tiden". Man får nog utgå från att även vår tidsanda har omfattande brister som vi inte är medvetna om i dag. Samtidigt så borde vi ha redskap som hjälper oss att ifrågasätta vår samtid. När mina barn blir stora och klagar på vilken slags mamma jag varit , vilket jag tar för givet att de kommer att göra, så tänker jag inte svara att jag gjorde så för att så gjorde folk på den tiden. För ansvaret för samhällsutvecklingen börja på ett personligt plan. Jag skulle vilja kalla det för intellektuellt motstånd. Ett intellektuellt motstånd hjälper oss att ifrågasätta vårt eget handlande utan att sänka oss med dåligt samvete, eftersom det ger en möjlighet att analyser de strukturer vi är inlemmade i. Då kan kan vi få möjlighet att se orsaker och begripa vad vi kan påverka eller vad vi inte kan påverka.

Vi kan inte ifrågasätta allt vad vi gör, men vi kan ifrågasätta något. Det är så vi skapar civilkurage i den här världen och det är vad som behövs. För att rädda världen så behöver vi skaffa oss integritet och civilkurage nog för att stå för det vi tycker är rätt. Det är så vi förändrar världen. (Att läsa klassisk litteratur är inte heller fel, det ger perspektiv. En sådan sak är min plikt som bibliotekarie att lyfta fram.)