Från en lillasyster i tredje generationen

Jag vill ofta kräkas över evinnerliga förenklingar. Överföringar och fördomar. Rena idiotier som folk låter härja hur som helst i sina hjärnor. Kretsar som går runt som vore de lödade utan någon som helst användbar tanke bakom. Slumpartade effekter som får styra för att det alltid så varit. Det är så jävla slött.

Ibland tror jag att jag har vinterkräksjukan när personer se sig själv i allt och utgår ifrån att alla de möter är sändebud från deras egen traumatiserade barndom. Det är så banalt så jag vill bara gå iväg och dö eller åtminstone kasta upp häftigt över väggar och golv på en offentlig toalett.Jag känner mig förnedrad när så många tar för givet att min drivkraft är att vara än en duktig hund i en dikt av Kristina Lugn. De duktigas uppfattning om att alla vill vara som dem har tagit herraväldet, eftersom det är så viktigt för dem att synas och höras.

Lika dåligt intresse som jag har för Digiloo har jag för att vara duktig. Teven kan jag stänga av men jag har ingen gud att be till för att få styrkan att hålla mig isolerad från vedertagenhet om att Duktigheten är en medfödd drift istället för en konsekvens av sjuka uppfostringsideal.

För att inte ställa till oreda och splatter, då blod är så svårt att tvätta bort, har jag tränat mina käkmuskler att le när någon säger till mig att jag varit duktig. Jag förstår att det är en fras av vänlighet, blindhet och brist på förstånd.

Till er duktighetsivrare vill jag säga att min tävling är inte er tävling. Min tävling är att se igenom er. Det är rätt så lätt.