Förändringen

Min dotter har varit sjuk på sistone. Det har varit njutbart. Hon har varit sjuk sådär som en vanlig unge. Hon har varit förkyld och vi har inte behövt ha en tanke på läkarbesök. Det var inte som i sommar eller förresten vartenda år sedan 2007 då hon fick sin förkylningsastma. För nu har vi bra mediciner. Nu kan vi luta oss tillbaka och känna att allt är normalt.

Oro kommer ofta gradvis. Att vi var vakna så mycket under så många år var egentligen ingenting vi tänkte på då. Det har vi fattat först nu. Då var det en realitet som vi sakta vande oss vid. Där fanns så mycket annat så vi gjorde aldrig någon stor grej av själva vakenheten, som ändå inte var hela tiden utan bara när hon var sjuk. Men nu när det är över känns det som vi fått ett bättre liv.

Där fanns också en ängslan som jag inte riktigt lade märke till förrän jag kastat den av mig. Jag blev varse den i höstas när jag och min dotter skulle gå över ett övergångsställe. Hon bad mig hålla henne lite hårdare i handen, men jag kunde inte. Fast jag mindes hur hårt jag hållit tidigare och hur livrädd jag varit att hon skulle springa ut i vägen. Hur hon då bett mig att inte hålla så hårt men att där funnits ett slags ursinne i mig, en rädsla och att jag gång efter gång försökte förklara för henne att jag inte kunde hålla lösare, trots att det gjorde ont, eftersom jag var säker på att om hon fick chansen så skulle hon springa rakt ut i vägen. Jag kom i håg det där hårda handslaget men förstod verkligen inte hur jag hade orkat eller varför jag inte bara sagt till henne att hålla sig vid sidan av mig. Jag vet egentligen inte vad jag vill skriva mer än att det är förändrat. Det är bra nu.