Hur trögt kan ett skolsystem vara?

Jag har väl haft en hyfsad uppväxt. Har inget större att klaga på. Men jag har läst böcker, fattat ett och annat, som jag trodde varit allmängods. Som med tiden blivit övertydligt. Hur många gånger har man inte läst om hur jobbigt det kan vara när man är barn och kommer tillbaka på höstterminen och får i uppgift att skriva om "Sitt sommarlov" om man lever i ett fattigt hem eller har föräldrar med psykiska svårigheter? Hur uppgiften för dem som har det svårt kan uppfattas som en tävling där de själva kommer sist, som att just deras liv inte är så mycket värt.

Har man läst fem socialreportage i dagstidningar om familjer med problem så vet man att denna typ av problem finns överallt i samhället. Men som lärare av i dag bör man väl ha läst lite mer. Jag trodde nog att detta med att skriva om "Mitt sommarlov" var över och förbi redan på femtiotalet. Själv har jag inget minne av denna skoluppgift från min skoltid. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det lever kvar i dagens skola. Nu har jag sett det i flera år, men liksom varit för paff för att säga någonting. Tänkt att det kanske var en dröm som jag blandar ihop det med. Inte kan vårt utbildningssystem vara så verklighetsfrämmande? Jag har försökt bortförklara och tänka att det är nog något annat de skall skriva om egentligen eftersom vi väl lever i ett modernt, humanitärt och upplyst samhälle. Men oj jag hade fel.

De gamla pedagogerna Rudolf och Maria

Maria Montessori och Rudolf Steiner har var och en för sig utvecklat pedagogik som står till grund för Montessoriskolor och Waldorfskolor. Jag undrar vad är det för bra med att ha en så uråldrig pedagogik som grund för dagens skolor? Att Maria Montessori hade stor framgång med att väcka lärlusten hos barn som ägnat större delen av sitt liv på mentalsjukhus betyder väl inte automatiskt hennes metod passar på dagens överstimulerade medelklassbarn?
Nej för att jag skall kunna lita på en pedagogik så tycker jag att implementering av samtida forskningsresultat skall vara själva grunden i hela kunskapssynen. I annat fall blir det mer frågan om någon slags tro. Som att dessa pedagoger från längesedan var ett slags profeter. För även om det är så att man forskar i montessoripedagogik och waldorfpedgogik så kan man aldrig komma fram till att Rudolf eller Maria hade fel, då måste man väl lämna läran? Men att inse fel, att omvärdera sig själv och sin samtid,sina ledstjärnor är väl en av förutsättningarna och drivkrafterna bakom framsteg? Eller?