Det där med handlingarnas konsekvenser

Jag läser DN på nätet och jag blir så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag läser om senaste barnpornografimålet och känner mig stundtals helt förtvivlad. Ni vet den där skandalen med en man har delat barnporrbilder med en massa kvinnor?  Här kan ni läsa.

Jag blir så jävla arg. Jag blir så jävla arg på vuxna som skadar barn så här. I artikeln står det "Att det inte blir fråga om ringa brott beror på att bilderna i vissa fall är särskilt hänsynslösa.Bilderna, och i vissa fall filmerna, skildrar barn som våldtas på olika sätt av vuxna personer. Ibland är barnen fastbundna" och jag går liksom sönder när jag läser sånt här. Jag går sönder, vill kräkas och blir ledsen ända in i djupet av själen när jag läser detta. Jag kan bara tänka på barnen. På hur ensamma, rädda och förtvivlade de måste vara. Hur rädda de måste ha varit. Hur rädda de säkert fortfarande är. 

Sen tycker jag att ett övergrepp på ett barn är hänsynslöst oavsett hur brutalt och våldsamt det än är. Att utnyttja ett barns beroendeställning på det sättet är förfärligt hur som.

En av de klokaste terapeuterna som jag har mött brukade alltid säga att det räcker med en kränkning för att ett barn ska bli traumatiserat. Att det egentligen inte spelar så stor roll om det är fysiskt brutala övergrepp eller inte. Våldsamma övergrepp skadar fysiska skador på ett annat sätt än smetiga kärleksfulla övergrepp gör, men skadan sker oavsett. En kränkning så har du skadat det barnet. Han brukade också säga att det är poänglöst att jämföra sina trauman med varandra. Att mitt trauma skulle vara mindre giltigt än ditt, bara för att mitt trauma inte är lika brutalt som ditt. Traumat finns där oavsett. Skadan är skedd hur det än har gått till.

I artikeln står det också "I bedömningen av brottet ingår också att de flesta av kvinnorna, även om de enligt rätten måste ta ansvar för sina egna handlingar, inte varit i psykisk balans. Mannen har "utnyttjat deras dåliga psykiska tillstånd och längtan efter mänsklig närhet". Okej. Jag tänker bara på de barnen på bilderna som de glatt har delat med varandra. Jag undrar lite stilla över hur deras psykiska tillstånd ser ut. Det är lite svårt att känna sympati för de här kvinnorna.

Jag blir så arg och ledsen på över hur man kan förstöra någons liv så här. Alltså, jag menar inte att det är kört bara för att man har varit utsatt för övergrepp. Mitt liv är inte kört. Men traumat finns där. och traumat måste man slita med, lära sig att förhålla sig till och det är ett hårt jävla arbete.

En fin låt om att leva med övergreppstrauma: