Vem är du?

På senaste tiden har jag träffat på en viss kvinna rätt ofta. Det beror på att jag numera arbetar ganska nära mitt hem. Hon verkar röra sig i samma cirklar. I dag träffade jag på henne flera gånger och hon kände aldrig igen mig. Tillsist blev jag lite irriterad, höjde rösten, jag hade ju faktiskt, fem minuter tidgare,  redan gett henne pengar. För hon är en tiggerska och hon är verkligen på, ger sig inte trots att man säger nej.

När jag blivit arg, tänkte jag att hennes relation till mig är som min till vissa låntagare. Ibland får man låtsas, men ibland skiner det igenom. Att jag öppet visade min ilska emot henne beror inte på något annat än att det inte kostade mig något. Hon är en slagpåse i hela systemet. Folk tycker tom att de drabbas av tiggare, när det är tiggarna som är drabbade. Det säger inte lite om vilket slags samhälle vi lever i. Vilka rättigheter vi anser oss ha att döma människor vars situation vi inte kan leva oss in i.  Man kan inte vet allt, men att utgå ifrån att man inte tigger för det är kul är väl rätt självklart?

Det påminner mig också om något annat. Någon som hade hand om en klasskassa  i grundskolan och att flera föräldrar hade svårt att betala in.Hur hen försökte påtala detta gång på gång, men att de välbärgade föräldrarna inte brydde sig det minsta.  Som att det var ett moraliskt problem att man inte fick pengarna att räcka till, en synd som föräldrarna ansvarade för. Vilket tyder på en övergripande föreställning om att vuxna har ett större värde än barn och att rika är bättre än fattiga. I den versionen handlar allt om föräldrarna och att de inte är tillräckligt bra och att de får skylla sig själva att just deras barn blir lidande. Barn blir skyldiga till sina föräldrar och ingen försöker skydda dem. Ett vattentätt klassamhälle. Inte tal om något barnperspektiv.

Tillbaka till tiggerskan. Hon är ju en människa som tar till vara på sina möjligheter.  En sann entreprenör som utnyttjar vad hon har. Och en global ekonomi innebär självklart ett globalt tiggeri.  Jag är lite kluven till EU, tycker egentligen det är en bra grej, ett uppbrytande av nationalstaten, solidaritet. Men så är jag ju också för närdemokrati och emot överstatlighet.

Att fattiga rumäner tar sig hit för att få det lite bättre är givetvis starkt av dem. Men hjälpen borde så klart vara på ett helt annat sätt. EU borde ge dem större möjligheter än så. Om man nu ska prata om företagsamhet så har de här människorna verkligen potential.

Jag tänker jag borde sova nu...

...och inte fundera på, hur länge man måste göra den där lugna hjärtats meditation innan allting ordnar sig. Hur många mil i Änggårdsbergen jag måste ta, innan jag känner att flow och det är mer rättvisa och att det brinner lika mycket eller lika lite i alla slags förorter. Att folk har ett värde för att de har ett liv. Det finns så många självhjälpsböcker, så många sånger att sjunga med i. Så många sätt att försöka få de opersonliga djupt personligt och låtsas om att det som händer bara handlar om mig själv. Att jag kanske ätit kött för sent på kvällen eller helt enkelt inte bugat åt solen tillräckligt många gånger. För när allt kommer omkring så är det ju ändå mig det handlar om, min relation till världen, eller min del i världen, fast kanske mer då världen som en del i mig. Det är inget fel med allt det där andra. Jag gör det själv också, tar hand om mig. Fast det är bara vaggvisor. Livet är något annat och större. Livet är så mycket mer än det medvetna som vi väljer att se för att vi har fått en viss kikare i vår hand. Mest av allt är livet det andra, det vi inte kan se och inte kontrollera, men också kedjeeffekterna vi inte låtsas om. Ingen är perfekt stod det på en tröja som passerade i dag. Så typiskt det där förvridna som skall försöka få oss att tro att det handlar om en positiv livssyn, när det är precis tvärtom. Perfekt ett ord bortom all heder. Ett slags grogrund för trångsynta värderingar och falska föreställningar om vad världen skulle kunna vara om det inte var för det och det eller det. Perfekt fungerar bara ihop med njutning.

Varje människa är en manifestation

Jag hittade en gammal text. Står jag för den i dag? Jag vet inte. Minns inte ens vad jag tänkte när jag skrev den. Men den berättar något för mig, om mig själv, vem jag var och vem jag blivit. Här är texten:

Varje människa är en manifestation av politiska aktioner, så som exempelvis sexualpolitik, trygghetssystem och klassidentitet. Varje människa måste leta efter sig själv i alla dessa lager på lager. Så som att skrapa en tavla, ta bort terpentin, se ifall det finns något därunder, för att sedan inse att det är alla de där lagren som format en, som man har både glädje och förbannelse att skylla på. Ändå vill man veta vad som hänt om man funnits någon annanstans. Man vill veta för det är sådana vi människor är. Vi vill ödsla tid på det ovidkommande, eftersom det är så spännande, för att det kan ge oss en alternativ verklighet, ett spår att vila i. Ändå vet vi säkert att en människas öde slutligen bara är ett. Hur kan man egentligen påstå att man är något annat än en slump? Att förändra är kanske att sluta ge döma sig själv och andra.  

Modernt folkvett stavas socialism, glöm inte det Magdalena Ribbing!

Jag läser ibland Magdalena Ribbings folkvetts spalt i DN. Ribbing är duktig på att formulera sig och hennes svar  bygger ofta på sunt förnuft. De utgår från att man skall visa lika mycket hänsyn till alla, oavsett ställning, ett slags socialism egentligen.

Problemet med  många av våra vett och etikettregler är att de härstammar från tiden före den allmänna rösträtten. Något som visar detta är påståendet att man kan bryta mot en etikettregel om man kan den. Som om det vore en konstart! Fast alla vet att de där reglerna härstammar från det som fortfarande kallas de högre samhällsklasserna och ger vissa har rätt att röra sig ledigare. Vilket medger att folk värderas efter en rangordning.  Det döljer Ribbing ofta väl i sin folkvettsspalt, där hon  precis som det moderna kapitalistiska samhället försöker ge sken av att alla människor har lika stort värde. Men ibland skiner det igenom, som när Ribbing pratar om att man inte bör amma offentligt.Vilka samhället är till för är en fråga som man allt för sällan ställer sig när man diskuterar etikettregler.


Om hon alls skall få någon trovärdigheten igen  ifråga om att hennes regler är tillför allas bästa så bör hon ställa sig i kör och sjunga Åh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras när jag höras. Är hon ens feminist? Svårt att tro eftersom hon år efter år, så fördömer amning offentligt och nu senast genom att slå till med att hon aldrig sett någon amma på på Nobelfesten. Som att nobelfesten är någon måttstock alls på någonting förutom sig själv. En fest som jag kan förstå är festernas fest. Men en fest som visar på just uråldriga konventioner både vad gäller klass och kön. En fest där damernas klädsel betygsätts på många förstasidor dagen efter, medan männens klädsel inte nämns alls, mer än 1982 då Garcia Marques kom i folkdräkt.

Ett sammanhang där världens skarpaste forskare skall känna sig hedrade för att hamna bredvid någon som ärvt en titel. Att ärva en statschefstitel kan jag inte se det som något annat än en uråldrig perversion. Nobelfesten är nog fantastiskt fint och flott, men särskilt modernt är den inte, eller särskilt kul kanske. På samma sätt som kasus och andra saker moderniserats så borde också kvinnans liv moderniseras och förenklas. För idén bakom att ammande kvinnor inte skall visa sig offentligt beror nog på en tradition av att kvinnor inte alls skall visa sig i offentliga rum, att inte vara önskade. För visst vore det väl önskvärt även med amningsvrår på Nobelfesten?

När vi fick vår son sommaren 2000 så var det bland det bästa jag varit med om. Ingenting av all den oro som jag hade innan, av allt som folk varnat mig för inträffande. Han skrek aldrig. Han sov hela nätterna. Han var det vackraste barn jag någonsin sett. Jag var pigg och utåtriktad. En del sa till mig att jag skulle vara hemma och ta det lugnt. Varför det tänkte jag. Allt funkade ju ändå. När hösten kom så räknade jag ut att jag och sonen hade varit på ett tjugotal restauranger under sommaren. Att amma ute gav mig frihet. Vi hamnade i en god spiral min son och jag. Frågan om att inte amma ute handlar inte om att inte visa brösten, det säger även Magdalena Ribbing och det bevisar alla dekolletage på festernas fest. Ribbing menar att det handlar om mammans integritet. Jag menar att det handlar om mammans integritet att få amma ute. Att låta en mamma få leva ett liv i frihet utan begränsningar som amningsförbud försätter henne i. Idén om att kvinnor inte skall amma handlar om att kvinnor har en sämre ställning i det offentliga rummet.  Den idén kan vi kasta bort för den tillför inget gott.

Veckans soundtrack

Kapten Röd, vår tids Stagnelius

Veckans Soundtrack

En dag försent, hoppas det går bra. Min arbetsvecka börjar ju faktiskt idag och vi har inte varit så bra på att hålla igång, så bättre sent än aldrig? Den här låten har jag lyssnat på hela helgen, jag mår så bra av den. Hoppas ni också gillar den!

Men hallo, lyssna nu då!

För ganska länge sedan gick det ut ett mejl till alla föräldrar i ett av mina barns klasser. Mejlet var från en förälder som tyckte det var stökigt i klassen och ville att vi föräldrar skulle träffas på ett fik och prata om detta. Men det blev ingen träff eftersom en överväldigande majoritet tyckte det var ett dåligt förslag. Någon menade tom att det var hemskt att vi skulle träffas utan lärare. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var som var så farligt. För i ett annat sammanhang, i en annan tid, exempelvis när jag gick i skolan, så hade föräldrarna pratat ändå. På den tiden, innan det fria skolvalet, träffades föräldrarna  eftersom de bodde i samma område, hamnade på samma fester, var med i samma föreningar, eller helt enkelt bildade en klunga utanför mataffären då de bara råkat stöta på varandra.  Men i vår tid kan det hända att man tror det är en fara att prata utan dagordning.  Kanske på grund av en underliggande idé om att det bara kommer något dåligt av att folk pratar direkt ur hjärtat. Hur kan det vara så? Kommer det från den kristna idén om att vi alla är syndare? Eller är det från marknaden påhittade koncepttänket som spökar? Som har fått oss att tro att vi inte duger utan alla de behov de skapat för oss? Det är tystnadens kultur i alla fall. Så mycket vet jag. 

På många arbetsplatser jag känner till pratar man väldigt mycket om linjen, som innebär att man inte får prata med vem som helst hur som helst. Det bygger på att man vet sin  plats i hierarkin och tar upp frågorna med den som ligger precis över en själv i hierarkin. Absolut inte med någon som ligger för högt upp. Men andra hållet är det förstås inga problem. Jag har exempelvis ingen möjlighet att tillrättvisa en chef som börjar prata med mig genom att hänvisa till att hen gör fel och att hen bör vända sig till min närmaste chef. Jag brukar säga att det blir som viskleken. Det kommer aldrig fram något väsentligt Det är inte så att man nu för tiden  snackar om att riva pyramider. Utan mer att man bör känna till pyramiderna och underhålla dem allt vi kan. Att erkänna och upprätthålla samhällspyramider är viktigt för att legitimera stora inkomstskillnader.. Jag var med om det själv när vi var en yrkesgrupp som skickade ett brev till chefsgruppen om problem som vi såg i våra arbetsmetoder. Vi tog upp det här för att vi var engagerade i vårt arbete. Något som enligt rådande lönekriterier räknas som bra.   Resultatet av vår skrivelse blev bara att man pratade om  hur felaktigt vi bettet oss som gått fel väg. Det var väl egentligen ingen som efteråt pratade om sakinnehållet i vad vi skrivet. Vi råkade ut för ett regelrätt felgörande helt i enlighet med påförande av skuld och skam så som i Berit Ås härskartekniker. Jag var förvånad och förstummad på ett sätt som gjorde att även jag slöt mig till tystnadens kultur. Innan dess hade jag egentligen inte förstått hur illa det var ställt. 

Jag har också hört talas om kollegor som har fått för sig att de inte får prata med pressen om deras arbetsplatser, trots att de jobbar i offentlig verksamhet. Det är sådant de fått för sig efter att ha pratat med sina chefer. Det verkar inte ens som chefer i dag känner till detta med offentliganställdas meddelarfrihet, inte förstår att de begår en kriminell handling när de mer eller mindre öppet förbjuder sina anställda att prata fritt. Värst av allt är kanske att det verkar som att man är tyst för att man tror att man skyddar något, är god enligt någon icke analyserad princip. Fast i grunden är det ju en bristande tro på ett fritt tankeflöde.  Jag vet inte exakt hur mycket gott som kommit ur den idén. Att det skulle kunna komma något bra av att inte vara kritiskt granskad, trodde jag var en idé som man förhöll sig positivt till främst innan vetenskapen fick inträde. Ja på den tiden när man kunde hamna i domstol för att man menade i att jorden var rund.  Om man är snäll kan man säga att det är så dumt så klockorna stannar. Men det är värre än så, klockorna har gått tillbaka åtminstone hundra år och ibland ända till Galileos tid. 

Jag tror absolut att det blivit så för  att demokratin är underordnad marknaden. Ett exempel som stödjer idén om att marknaden är överordnad politiken är att sossarna inte begriper att de skulle vinna valet hur lätt som helst om de bara bestämde sig för att man inte fick ta ut vinster ur välfärden, eftersom typ alla är emot det. Ändå  vågar sossarna inte gå emot marknaden, trots att vår svenska modell saknar historiskt motstycke och räknas stå höger om högern.  Jag begriper inte riktigt vad det är man är så rädd för ska hända? Det kan väl inte handla om något annat än att man ser marknaden som oerhört stor och skrämmande auktoritet?   Vi lever i ett samhälle där en rådande princip är att vi skall förhålla oss rationellt till en marknad som belagts med mänskliga lynniga drag. Det var ungefär så Katrin Kielos skrev i Den ekonomiske mannen och jag håller med henne. 

Alla idéer om att man inte skall prata kommer har precis som all legitimerad irrationalitet belagts med rationella förklaringar. Men ingen av exemplen ovan håller om man gör en ordentlig analys. Är det något som vi borde ha lärt oss av Freud eller för den delen av livet självt så är det  att det fria  samtalet är en grundförutsättning för att kunna lösa upp ett problem.

Det  vi lever i nu påminner om ett slags diktatur, marknadens diktatur, där samtalet ser som något farligt och samhällsomstörtande. Fördelen är att varje människa kan göra skillnad i detta genom att börja öppna käften lite oftare. Men glöm inte heller vad Martin Luther King sa: Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad. 

Sociala medier och den globala byn

Det är ganska länge sedan som uttrycket global village lanserades. Apropå integritet och social kontroll så har jag mer och mer anslutit mig till en idé om att de social medierna står för en strävan  att leva i små byar med social kontroll. Jag säger ingenting om ifall det är en destruktiv strävan, en social konstruktion eller en biologisk nödvändighet, bara att jag tror det är så. Att leva i små samhällen med mellan 10-500 personer där alla vet allt om alla är kanske den historiskt mest representerade samhällsformen. Det är så det är på sociala medier i dag.

Visst är det så att om du har gjort ett avtryck på nätet som du inte är nöjd med så ligger det kvar.  Men de flesta av oss är ointressanta för de flesta andra människorna på planeten. De som är intresserade av att få reda på dumma saker om andra människor har hittat metoder för det även innan internet.

Anna väljer Veckans Soundtrack

Rock your baby! Wanda Jackson, ladies and gentlemen!

Kerstin väljer veckans soundtrack

Då var det dags för mig att "knö" mig in. En hel vecka har jag varit göteborgare, så detta är mitt soundtrack på riktigt just nu.

Dumpad

Hej. Det var längesen. Jag har lite prestationsångest när jag ska skriva, för jag vet liksom inte vad ni läsare vill ha. Men sen har jag också tänkt att idén med den här bloggen är väl just att vi är olika personer som skriver om olika saker. En annan anledning till att jag tycker att det är lite jobbigt, är att det känns som jag bara skriver om mig. Men det är väl så det är. I min ålder är de flesta egocentriska. Det har man hört. Att man tror man vet allt och senare kommer inse hur mycket man inte vet. Mycket tid går åt till att tänka vad det ska bli av med sitt liv. Så det får vara så. Nu ska jag skriva lite om mig.

Åttonde mars blev jag dumpad och jag håller på att förstå det. Två och ett halvt år. Slut bara sådär. Vem är jag nu? Livet försvann känns det som. Tankarna går runt i huvudet och jag fattar ingenting. Hur någon jag var så nära bara försvann. Han blev någon annan. Jag känner mig som i en film. Ser mig utifrån och kan nästan skratta, det känns så klyschigt. Alla text-rader ur låtar som går runt i huvudet. Önskar jag kunde som Beyoncé sjunga " I´m gon´always be the best thing you never had".... 

Jag tycker föresten ni ska titta på detta, apropå kvinnodagen: 

Karin väljer veckans soundtrack

Jag var ute och promenerade med en vän i går. Vi upptäckte att våren var på väg och insåg att vi inte riktigt trott på våren i år. Det hade känts så hopplöst. Sen stötte vi på flera islagda och långa backar. Inga broddar hade vi och det var rätt många på väg upp och nerför Folk gick i sidled vid sidan av i försök att hitta kala fläckar och lite naturliga trappor. Det var mycket rådgivande med mötande. Vilken sida skulle man gå på. Ändå var det vår och det därför så många hade tagit sig ut. Vi var bara lite för tidiga. Lite för ivriga. Vissa hade ett mer vetenskapligt förhållningssätt. Det var ju norrbackar, kallt på natten så isbackarna var bara att vänta. Hur kunde man tro något annat?  

James Blake har kommit med en ny låt. Retrograde. Jag brukar ligga och blunda när jag lyssnar på den. Han sjunger så vackert. Videon förstår jag mig inte riktigt på. Men jag är ingen kvalitetssäkring.  Att bara ta in sådant som man förstår sig på är en omöjlig utgångspunkt.  Det strider mot grundläggande idéer om livets utveckling. Att ta in det obegripliga är att försöka förnimma något större.  

Något slags soundtrack

Alltså jag får så mycket energi av Gnucci! Brukar lyssna om och om igen på väg till jobbet för att vakna till ordentligt. Go go go go go!

Deppsjukan

Det verkar som att alla jag pratar med just nu befinner sig i något tillstånd av nedstämdhet. En slags allmän känsla av att missnöje, det finns inget att se fram mot eller vara glad över. Har vintern någonsin varit så här outhärdligt lång? Beror det på att sommaren var så regnig och kort så att det känns som om den aldrig var på riktigt eller vad är det frågan om?  Jag vet inte men drygt är det. Köper D-vitamin och håller tummarna. Januari var förstås en fattig månad men det spiller över i februari också så någon spa-helg eller semester till solen är det inte tal om. Men nu är jag less på det här. Har ni några tips som kan lätta upp i vinterdeppen och göra tillvaron lite roligare?

Medan vi funderar ska Elvis underhålla oss med en svängig låt som får mig att drömma om USA.

Att göra skillnad

Att göra skillnad är märkvärdigt. Att bara vara den som har tid att ge en hand istället för att ilsket rusa vidare till nästa del av sitt personliga projekt. Eller att vara den som kan se något utanför den egna ramen. Höra något som man inte förväntat sig höra. Det finns många människor som klarar det bra. Men lika många som inte kan. Som inte hör vad man säger för de tror att man ska säga något annat. Det är ingen som bett dem träna förmodligen, träna på att tänka. Eller vad säger man? Tänka utanför boxen?

Främlingsfientligheten som växer i det här landet tror jag beror på att så många inte har något intresse av att förstå varför man blivit flykting   Det står uttryckt så bra i Eller som det står i romanen  I havet finns det krokodiler. Man flyr för att man känner att man inte kan andas i sitt eget land.

I diskussioner om flyktingar är de allt oftare bara siffror. Jag tycker det är ett grovt fel att nämna dessa individer som grupp utan att samtidigt bygga ett slags förståelse för de många svåra tragedier som ligger bakom ett beslut att leva som flykting. Att vara flykting är aldrig frivilligt.


I havet finns det krokodiler har den italienske författaren Fabio Geda skrivit ner Enaiatollah Akabirs berättelse. En pojke som reste ensam under sex år från tioårsåldern från Afghanistan till Italien, via Pakistan, Iran, Turkiet, Grekland och Italien. En berättelse som återger en papperslös tillvaro. Om att leva ett liv där man inte finns och därför alltid är jagad, samtidigt som man är barn och arbetar under slavförhållanden. Men en berättelse som inte burit utan alla de som gjorde skillnad, som hjälpte till för att de förstod. Folk som inte var så noga med gränser.

Boken har publicerats i trettio länder.  Läs den och förstå lite mer om en papperslös tillvaro. Få samtidigt med dig en berättelse om kärlek och vänskap.  Jag lägger ut ett youtubeklipp här om boken på italienska. Det kanske är lite svårt att förstå, men så var det också  för Enaitollah när han kom till Italien, eller Grekland eller Iran. Eller för att inte tala om när han tog sig in som illegal flykting i Grekland;  en resa i en uppblåsbara plastbåt, tillsammans med några andra barn.

Jag funderade ett tag på om jag skulle lägga ut ett youtubeklipp på italienska om boken. Sen tänkte jag att det blir svårt att få folk att lyssna ett par minuter på ett främmande språk. De som inte kan italienska. Men det är ju samma grej som jag skrev om i början, att låta öronen höra något annat än det man förväntat sig. En löjlig bagatell i jämförelse med att komma till Italien utan att kunna italienska, inte ha några pengar eller någon idé om hur man ska försörja. Bara veta att det finns en kompis där någonstans i Italien, en kompis från byn hemma Afghanistan som han inte träffat på sex år.
Boken är en succé och fått stor uppmärksamhet, men inte just i Sverige.


 

provinsiella och känslan av makt

När min son föddes år 2000 och jag upptäckte att Anna Wahlgren, trots sina kontroversiella metoder fortfarande var en auktoritet inom området barnuppfostran blev jag rätt förvånad. Hon fanns med i tv, tidningar och radioprogram om barnuppfostran. Jag drog slutsatsen att i Sverige kunde vem som helst bli självutnämnd expert i vad som helst, åtminstone om de tillhörde rätt klass, bodde i Stockholm och kände rätt folk, vilket Wahlgren gjorde. Så var det då i alla fall, år 2000 och utvecklingen har kanske gott lite framåt men inte så mycket som det borde, med tanke på hur dåligt vi tagit till vara den kompetens som nått oss genom invandringen. Främlingsfientligheten och segregationen är väl ett tydligt tecken på att vi i dagens Sverige fortfarande mer bryr oss om vilka folk är än vad de har att säga.  

I går när Anna Wahlgren var i teve, som en bruten kvinna, berövad sin makt och sin tron,på ett sätt som på många sätt påminner mig om Majorskan på Ekeby, så var det för att  hennes egen dotter offentlig ifrågasatt Wahlgrens barnuppfostringsmetoder och det är väl rätt tragiskt att det ska behöva ske på det viset. Att vi ska sitta där och förfasas över vem hon blivit utan att ifrågasätta vilka som tidigare blundade för vem hon var. Hur bra det egentligen är att låta barn uppfostra varandra eller att dricka vin och röka när man är gravid? Vilken förläggare har låtit detta komma i tryck?

Fördelen med att bo i ett litet provinsiellt land är att det är lätt att få makt om man tillhör rätt krets. Nackdelen är den samma, att man exempelvis bara råkar födas som statschef. Att du i vissa sammanhang anses som mindre vetandes om du kommer från provinsen eller om du är invandrare. Men jag menar att det enda sättet att komma på rätt köl i framtiden är att börja lyssna på folk överallt ifrån. Eller att inte låta dig impas av någon som råkar veta hur man ska föra sig. Eftersom det är ett samhälle som är tänkt att fungera rakt över, för alla. Oavsett om du tillhör de priviligerade så är ju resten av samhället inte oavhängigt.För att det ska funka bra så måste det funka för så många som möjligt.

En kille som jag själv inte är speciellt förtjust i skrev en intressant ledare om hur makten fördelas i Sverige. Ledaren heter Farligt när folkstyret blir ett familjeföretag.

Charlotta väljer veckans soundtrack

Älskade Robyn. Såg henne en gång live på Arvikafestivalen (fast egentligen såg jag inte så mycket mer än svettiga ryggar då jag var typ kortast av alla, men ibland fick jag en skymt). Sedan några år senare, när jag jobbade i Stockholm gjorde jag en macka till henne. Starstruck kan man lugnt säga! Den här videon är så himla bra!

Anna väljer veckans soundtrack

På 90-talet kollade jag mycket på en film som heter Pump up the volume med Christian Slater. Soundtracket består bland annat av denna sköna gamla dänga, Everybody knows av Leonard Cohen. En skön start på veckan, inte sant?

Frihet

I veckan har vi en utställning om frihet på biblioteket där jag arbetar. I utställningen finns en bok där folk får skriva in sina tankar om frihet. En väldigt bra arbetsvecka där jag gått runt och försökt få låntagare att skriva i denna bok. Jag har varit i mitt esse skulle man kunna säga.Däremellan har jag haft intressanta diskussioner om frihet med mina kollegor. Någon gång sa vi att frihet glider ur händerna så fort man tror sig ha fångat den, eftersom frihet inte finns utan är en illusion som är kapitalismens största lockmedel. Sen blev vi överens om att ifall man sitter i koncentrationsläger eller fängelse så är nog frihet något väldigt konkret. Eller om man är hungrig och behöver mat. Om man är drogberoende och behöver en drog. I fall man är en asylsökande och vill ha asyl. Om man är hemlös och hittar ett öppet soprum. För mig är frihet motsats till form. Men motsats till form är också skräck och vansinne. Därför så väger vi alltid våra tankar, ställningstagande och handlingar mot vårt förnuft, fast oftast i onödan menar jag. Eftersom den vansinnige aldrig ifrågasätter sitt förnuft. Tankefrihet är därför en illusion. Det behövs inga förtryckarregimer för att vi skall censurera våra tankar. Det räcker bra med självcensur. Men livet är en form, en livsform och därför begränsat. Om detta skriver jag i mitt romanförsök.

veckan soundtrack är snott av Karin

Jag vet inte vad som hänt med veckans soundtrack, det har liksom flippat ut. Men varför skulle det vara ett problem? En blogg som bygger på frivillighet? Jag säger att jag utnyttjar detta tillstånd för att ge er min veckas soundtrack

Klart slut

Att skriva är att lära sig. Under tre års tid har jag skrivit på en text, man skulle kunna kalla det för ett romanprojekt, men jag vet inte ifall det någonsin blir någon roman. Idén kom av att jag ofta lägger märke till hur saker och ting inte går ihop för att människor har så olika förförståelse för andra och sig själva. Jag har gjort en berättelse där man får följa folk ifrån deras eget huvud och sedan ifrån någon annans tankar. Kanske är det vad berättelsen handlar om, kanske handlar den om något annat. Det har i alla fall varit en intressant resa som gett  mig nya verktyg att tolka världen. 

På något sätt bryr jag mig egentligen inte alls om ifall det här är litteratur eller inte. Spänningen har varit att bygga upp en värld och se hur den fungerar. Få människorna i berättelsen att göra saker som jag inte hade förväntat mig att de skulle göra. Förstå samband som jag inte tidigare hade förstått. Det är som ett trolleri, jag har byggt upp en fantasi och på så sätt lärt mig en del om världen. Jag tror att det kallas lek. 

I går föll då de sista bitarna på plats. En grej till kom in och satte berättelsen. Nu gäller det bara att läsa om allt igen, utan att försöka skriva om för mycket, bara rätta till. Så får vi se vad det blir av det här. Emellanåt tycker jag att det är en fullkomligt meningslös berättelse. Vem skulle vilja läsa något sådant där? 

Min språkbearbetning har varit förfärligt arbetsam och ändå vet jag att det är nu den börjar. För varje avsnitt jag bearbetat har gått till ungefär så att för varje avklarad sida har jag gått tillbaka en halvsida och rättat igen. Jag blir aldrig nöjd. Men i detta att aldrig bli nöjd lär jag mig också något om den värld som jag byggt upp, hittar saker i mig själv, ja det är fantastiskt. Nu ska jag bara bearbeta en sista gång och försöka hålla mina känslor i schack, men det är klart, om något är extremt dåligt skrivet så får jag väl ändra. Upptäcker jag att allt är extremt dåligt skrivet så får det väl vara så. Då får det ligga kvar på min hårddisk. Det som den här resan har gett mig är främst att hitta njutningen i den kreativa processen. Men kanske är detta sätt att tänka bara ett försvar, eftersom möjligheterna att få ett manus utgivet är väldigt små? Särskilt en bok som kanske inte handlar om någonting. Eller också handlar den om hela samhället, jag vet inte. 

Alakoski och friheten

Just nu rasar en debatt i Sverige. En justitieminister som sagt att det är stora ligor som ligger bakom det ökade tiggeriet i Sverige, experter som dementerar.  Men hade det inte funnits fattiga så hade det väl inte funnits tiggare?

Det är sånt jag tänker på när jag läste  Susanna Alakoskis bok Oktober i fattig Sverige (Albert Bonniers förlag, 2012). Det är en debattbok, ett slags dagbok där Alakoski reser runt i Sverige som författare, läser socialens journalanteckningar  från sin barndom, reflekterar över forskning om hemlöshet, över sitt liv. Det är lättläst. Viktig. Men jag är inte helt förtjust i formen, även om den är läsvänlig. Tänker att det förmodligen kommer ta tio år innan jag riktigt vet i fall det är bra eller dåligt skrivet, även om det angeläget och engagerande skrivet. Det vet jag.

Möjligtvis är det så att formen i boken säger något om att vi måste försöka hitta en annan form för samhället, ett annat tänkande, för att komma till rätta med de här problemen. Att mycket av våra liv i mycket går ut på att dra gränser mot de värre drabbade. Att vi lever liv  som upprätthåller fattigdom, utestänger det som behövde få komma in. Som att den egna framgången skulle kunna ha någon betydelse i en värld av misär. Så dumt.

Nawals hemlighet och hur en film letar sig in i blodomloppet

Två eftermiddagar i rad har jag sett samma film: Nawals hemlighet. Filmen utspelar sig i Kanada och Libanon. Det är två tvillingar, boende i Kanada, som förlorat sin mor och skall uppfylla hennes sista önskan; att hitta sin bror och sin far. Modern lämnade Libanon tillsammans med tvillingarna då de var väldigt små. De har alltid trott att fadern varit död i kriget och någon bror har de aldrig känt till. Sökandet tar dem till Libanon och parallellt får vi följa moderns historia, om kriget som trasade sönder henne. Gjorde henne till den mor som de aldrig riktigt förstod sig på. Detta är en av de mäktigaste filmer jag sett. Trots att den är helt utan billiga sentimentala grepp så kan jag inte minnas en film som så bokstavligt tagit min kropp i besittning, med rysningar och gråtattacker. Jag blir imponerad när filmer kan göra sådana saker med mig, särskilt då jag inte riktigt begriper hur det gått till.


 Men efteråt handlar det om vidden av krigens efterverkningar. En fråga som man nog aldrig bör släppa. Ilskan som följer då folk pratar om flyktingar som att det var några som flydde sina länder bara för att de hade lust.  Nästa gång kanske spåren av mina känslouttryck från den här filmen kan ge mina argument styrka i flyktingdebatten. Vi får hoppas det så gråtandet inte varit förgäves.

Filmen har fått flera internationella priser.

Musiken av Grégorie Hertzel är också något att upptäcka.

Carina väljer veckans soundtrack 2013

Ja att se förvirring gör en sedermera vis. Men ibland kan det vara näst intill olidligt att sinnligen känna hur man befinner sig mitt i denna världs förvirring. När jordens lidande blir för stort, då, när vi sitter och gråter över världen, då är det bara en sak som hjälper oss att uthärda. Det är KONSTEN.

När Miss Li sjunger "Här kommer natten" så vet jag vad livet handlar om. I några minuter kan jag vila i hennes skapande och känner mig hemma i världen trots allt. Efter den 3:e minuten i låten är jag totalt uppslukad, som i en annan värld. Det är vad Elisabeth Grosz menar med "becoming", det skälvande ögonblick då vi dras in i konstverket, när vi inte längre vet var vi slutar och musiken börjar- vi blir ett och samma. Och det är väl det konsten gör, den väcker känslor och reaktioner och den för oss in i imaginära världar. Men vi förflyttas inte, för även det imaginära tillhör detta livet.

http://youtu.be/lUzJ3J5c1pw

2013 och låt oss vara förvirrade!

Nyårsnatt efter en kväll med många givande samtal. Tyvärr började kvällen med ett bakslag; hela höstens axelont som jag trott att jag botat enkelt med några dagars värmekudde kom tillbaka. Men nu efter sex timmars värmekudde, vin och ett nytt år känns det bättre. Vad har vi pratat om i kväll? Att känna sig förvirrad. Att förvirring är vara nära sakernas faktiska tillstånd. Man kan låtsas att man vet saker ibland, för att man är lite för yr, behöver något att hålla sig i. Men om man verkligen vill lära sig något så får man ge sig ut i förvirring.