Hej. Det var längesen. Jag har lite prestationsångest när jag ska skriva, för jag vet liksom inte vad ni läsare vill ha. Men sen har jag också tänkt att idén med den här bloggen är väl just att vi är olika personer som skriver om olika saker. En annan anledning till att jag tycker att det är lite jobbigt, är att det känns som jag bara skriver om mig. Men det är väl så det är. I min ålder är de flesta egocentriska. Det har man hört. Att man tror man vet allt och senare kommer inse hur mycket man inte vet. Mycket tid går åt till att tänka vad det ska bli av med sitt liv. Så det får vara så. Nu ska jag skriva lite om mig.
Åttonde mars blev jag dumpad och jag håller på att förstå det. Två och ett halvt år. Slut bara sådär. Vem är jag nu? Livet försvann känns det som. Tankarna går runt i huvudet och jag fattar ingenting. Hur någon jag var så nära bara försvann. Han blev någon annan. Jag känner mig som i en film. Ser mig utifrån och kan nästan skratta, det känns så klyschigt. Alla text-rader ur låtar som går runt i huvudet. Önskar jag kunde som Beyoncé sjunga " I´m gon´always be the best thing you never had"....
Jag tycker föresten ni ska titta på detta, apropå kvinnodagen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar