Jag tänker jag borde sova nu...

...och inte fundera på, hur länge man måste göra den där lugna hjärtats meditation innan allting ordnar sig. Hur många mil i Änggårdsbergen jag måste ta, innan jag känner att flow och det är mer rättvisa och att det brinner lika mycket eller lika lite i alla slags förorter. Att folk har ett värde för att de har ett liv. Det finns så många självhjälpsböcker, så många sånger att sjunga med i. Så många sätt att försöka få de opersonliga djupt personligt och låtsas om att det som händer bara handlar om mig själv. Att jag kanske ätit kött för sent på kvällen eller helt enkelt inte bugat åt solen tillräckligt många gånger. För när allt kommer omkring så är det ju ändå mig det handlar om, min relation till världen, eller min del i världen, fast kanske mer då världen som en del i mig. Det är inget fel med allt det där andra. Jag gör det själv också, tar hand om mig. Fast det är bara vaggvisor. Livet är något annat och större. Livet är så mycket mer än det medvetna som vi väljer att se för att vi har fått en viss kikare i vår hand. Mest av allt är livet det andra, det vi inte kan se och inte kontrollera, men också kedjeeffekterna vi inte låtsas om. Ingen är perfekt stod det på en tröja som passerade i dag. Så typiskt det där förvridna som skall försöka få oss att tro att det handlar om en positiv livssyn, när det är precis tvärtom. Perfekt ett ord bortom all heder. Ett slags grogrund för trångsynta värderingar och falska föreställningar om vad världen skulle kunna vara om det inte var för det och det eller det. Perfekt fungerar bara ihop med njutning.