Klart slut

Att skriva är att lära sig. Under tre års tid har jag skrivit på en text, man skulle kunna kalla det för ett romanprojekt, men jag vet inte ifall det någonsin blir någon roman. Idén kom av att jag ofta lägger märke till hur saker och ting inte går ihop för att människor har så olika förförståelse för andra och sig själva. Jag har gjort en berättelse där man får följa folk ifrån deras eget huvud och sedan ifrån någon annans tankar. Kanske är det vad berättelsen handlar om, kanske handlar den om något annat. Det har i alla fall varit en intressant resa som gett  mig nya verktyg att tolka världen. 

På något sätt bryr jag mig egentligen inte alls om ifall det här är litteratur eller inte. Spänningen har varit att bygga upp en värld och se hur den fungerar. Få människorna i berättelsen att göra saker som jag inte hade förväntat mig att de skulle göra. Förstå samband som jag inte tidigare hade förstått. Det är som ett trolleri, jag har byggt upp en fantasi och på så sätt lärt mig en del om världen. Jag tror att det kallas lek. 

I går föll då de sista bitarna på plats. En grej till kom in och satte berättelsen. Nu gäller det bara att läsa om allt igen, utan att försöka skriva om för mycket, bara rätta till. Så får vi se vad det blir av det här. Emellanåt tycker jag att det är en fullkomligt meningslös berättelse. Vem skulle vilja läsa något sådant där? 

Min språkbearbetning har varit förfärligt arbetsam och ändå vet jag att det är nu den börjar. För varje avsnitt jag bearbetat har gått till ungefär så att för varje avklarad sida har jag gått tillbaka en halvsida och rättat igen. Jag blir aldrig nöjd. Men i detta att aldrig bli nöjd lär jag mig också något om den värld som jag byggt upp, hittar saker i mig själv, ja det är fantastiskt. Nu ska jag bara bearbeta en sista gång och försöka hålla mina känslor i schack, men det är klart, om något är extremt dåligt skrivet så får jag väl ändra. Upptäcker jag att allt är extremt dåligt skrivet så får det väl vara så. Då får det ligga kvar på min hårddisk. Det som den här resan har gett mig är främst att hitta njutningen i den kreativa processen. Men kanske är detta sätt att tänka bara ett försvar, eftersom möjligheterna att få ett manus utgivet är väldigt små? Särskilt en bok som kanske inte handlar om någonting. Eller också handlar den om hela samhället, jag vet inte.