De är så ofta jag hör folk prata om valfrihet. Det är något i min natur, jag vill alltid vara i opposition och när jag väl råkat börja reta mig på något hör jag det hela tiden. Det är givetvis inte sant men nu tycker jag att så gott som alla diskussioner som jag lägger märke till avslutas i någon önskan om större valfrihet. Att man pratar om valfrihet så mycket i dag tror jag mest beror på att vi just nu lever i en villfarelse om att vi kan välja. Fast egentligen tror jag att det är väldigt lite som man kan bestämma över. För det mesta som folk verkar vara missnöjda med är sig själv och sin egen person har man inte så mycket makt över. Man väljer inte sitt liv. Eller man väljer sitt liv mer eller mindre beroende på vem man föds som. Men vi lever i en föreställning om att allt är valbart. Hela marknaden är i dag mer eller mindre uppbyggd på vår föreställning om valfrihet.
Men i idén om valfrihet ligger också ett slags värdering. Om man inte lyckas beror det på att man gjort fel val. Det blir ett skamligt att vara fattig eller att på andra sätt hamna utanför.
Men i själva önskan om valfrihet finns också ett slags förmäten attityd, att man inte har något att lära av det som kommer, utan i förväg har fullvärdig kunskap om vad som att man som är bäst val. Det måste väl vara motsats till öppenhet och det samma som fördomsfullhet? En självklar väg mot främlingsfientlighet.
För att lära sig något av livet, borde det ju vara precis tvärtom. Man borde inte ha så mycket föreställningar om vad som skall bjudas på. Motsatsen är att vara dum menar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar