Elin väljer veckans soundtrack

Det finns en viss oro hos en av mina bloggkollegor att jag bara ska posta Morrissey-videos på den här bloggen. Och hur mycket jag än tycker att ni borde lyssna på den här låten, eller den här eller kanske även den här - så är det inte det som blir veckans soundtrack.

Jag ger er Pulp! Här är en sedelärande låt om att man inte ska tappa bort sitt läppglans, för då är det kört med killen man gillar. Värt att tänka på.

Eviga obehaget

I dag har jag läst i tidningen om åtalet för pojkarna som misshandlade Carl-Eric Cedvander på Kortedala torg. Jag har varit på Kortedala torg och hört om vallningen av folk som sett den på plats. På facebook har jag sett kort på de som misshandlade. Jag tycker mig känna igen en av dem. Det är obehagligt. Jag är  upprörd och förtvivlad över att något sådant här kan hända. Men jag är också bedrövad över de många lynchande bildkommentarerna till fotot, som inte sällan handlar om pojkarnas icke förmodade svenska ursprung.  Det är kommentarer som säger en hel del om det samhälle som de här pojkarna formats i. Och det är ju Sverige.

Jag tänker andra saker om Sverige. Att ett av våra barn lämnat den kommunala skolan där ingenting alls fungerade. Att barnet nu går på en betydligt bättre friskola där allt verkar vara okej, till och med bra.  Jag hade aldrig föreställt mig att en skola kunde vara bra. Bara varit nöjd med att det är okej eftersom det är så vi intalar oss att det på sin höjd kan vara, trots att vi där jag bor anses vara stans mest kritiska föräldrar.

 Men jag vågar inte lita på min upplevelse om att den nya skolan är bra. Jag är på spänn eftersom jag förlorat en tillit, som egentligen var för stark för att vara bra. Jag märker att jag skaffat mig ett mönster i det här  som gör att jag letar efter det dåliga som jag redan upplevt.  Jag inser också  att detta kommer bli en match för att jag inte skall överföra dessa känslor på mitt barn. Fast det ordnar sig nog. Jobbigast är ändå känslorna som kommer med att jag tycker mig fått en djupare insikt om hur illa en människa kan formas av en dålig start.  De har inte sett något annat och vet inget annat. De vet helt enkelt inte hur de skall sluta vara destruktiva.

I går natt for alla dessa tankar i mitt huvud. Självklart kunde jag inte sova. Var rädd för drömmar där jag överfölls och tappade minnet utanför en Helvetsskola. Råga på allt har jag precis läst en en bok som handlar om något liknande. En urban fantasy; Vind av Seita Perkkola om en pojke som bränt lite skepp och hamnat på en skola som heter Möjligheternas hus som skall hjälpa problembarn att få ett fantastiskt liv men där varje felsteg får ett sadistiskt straff. Det är inte så mycket flumskola.

Så jag gick jag upp istället , satte på datorn och läste att Ylva Johansson menar att man visst kan förbjuda vinster i välfärd.  Ja visst Ylva Johansson det tycker jag med. Men vinster i välfärd är också att förbjuda besparingar i skolor så att den skolpeng som friskolorna får med sig skall återinvesteras i eleverna borde också gälla i de kommunala skolorna. Kommunen borde inte kunna ta ut höga hyror av sig själv för skolbyggnader. Kommunen borde vara snäll mot sig själv. Det lönar sig.

Det här med att Sverige skulle vara politiskt korrekt kan ni glömma. Det var länge sen. Inte ens i riksdagen numera. Dumhuvudena  gör vad eliten tänker, vilket drabbar min vardag högst personligt.

God natt.

Nytt kapitel

Jag ska byta stad, till mitt gamla Karlstad. Jag har lite separations-ångest. För även om jag inte trodde det, har jag gått och blivit kär i Stockholm.

Efter studenten ville jag (som alla andra) bara bort från Karlstad. Så ska det väl vara lite också. Så det blev Stockholm av olika anledningar. Men jag kunde nästan ha hamnat vart som helst. Jag hade ingen speciell relation till Stockholm innan jag flyttade hit men såklart hade jag fördomar, som många har om Stockholm. En del stämde, andra inte. Som om att tro att Stockholmare ska vara dryga. Att jag skulle se "brats" överallt, nja... Visst, dom finns men det gör dom i de flesta andra städer också. Folk är inte mer dryga här än någon annanstans, vad jag har upplevt i alla fall. I mitt jobb har jag mött många människor och dom flesta är väldigt trevliga, men det beror på hur hungriga dom är.

Något som jag hade tänkt skulle bli jobbigt var att se tiggare och klass-skillnader. För det blir mera tydligt i en storstad. Jag bor i en söderförort och det märks. Vid det här laget är jag van, men i början hade jag svårt att hantera det. Det är jobbigt att det är så mycket som är orättvist. Som när jag skulle till jobbet, brukade det sitta en kille i min ålder  och spela dragspel vid tunnelbanan. Han satt där i alla väder och var kvar när jag skulle åka hem för dagen. Undra hur mycket han tjänade på en dag jämfört med mig?

Jag gillar att det finns så många olika kulturer, att man hör olika språk varje dag och ser så mycket olika människor. Jag tycker på ett sätt att människor är lite mer öppna här. Det är kanske enklare i en storstad, eller så är det just för att det är människor från olika kulturer. Jag och min syster såg prideparaden för ett tag sen och då slog det mig verkligen. Helt fullproppat med alla slags  människor för att se och stödja. Det var fint och jag hade ingen aning om att det var så stort.

Jag älskar att gå runt på stan och titta på folk, tappa bort mig  på nån gata och se nya platser. Veta att ingen här känner mig. Det är en sån frihet i det. Jag kan tycka att det är jobbigt att gå på stan i Karlstad och springa på folk man känner hela tiden.

Stockholm är så vackert, speciellt på sommaren och jag har så mycket kvar att se. Så jag är inte färdig än, jag kommer tillbaka.

Carina väljer veckans soundtrack

Det är måndag morgon. Men meningen är att idag bryr vi oss inte om det. Här kommer en riktig kraftlåt att ha med sig under dagen. Sätt på den här till tandborstningen och ingen kan stoppa dig. Idag är en sån dag då det inte spelar någon roll om allt går emot dig och ingenting blir som du hade tänkt sig. Allt är som det ska hur det än blir. Idag är vi alla kärleksfulla hjältinnor och hjältar.

Om vänskap, tid och slaveri

Ibland undrar jag om mitt sätt att se på tillvaron är strängt ekonomiskt. Liksom formad av samhällstendenser som jag inte vill veta av, men likväl är slav under och därför avskyr. Och att jag skriver om samhället för att kämpa emot mig själv.

 För någon vecka sedan fick jag ett exemplar av tidningen Iform. Jag hade köpt den av en telefonförsäljare som erbjudit löparklocka på köpet. En klocka som jag för övrigt anser helt obegriplig och fick mig att inse att det inte alls var något för mig att springa efter en klocka. I tidningen stod det om 22 sätt att rensa hjärnan och jag konstaterade att jag använde mig av 17 av de här sätten regelbundet. Saker jag gör för att jag fattat att jag tjänar på dem.

 Det är så mycket av tidsandan som handlar om energi. Hur vi ska få mer. Detta får konsekvenser för vårt sätt att förhålla oss till människor som inte bedöms ha så mycket att ge. Eftersom så mycket av vår tid går åt till att producera. Folk med högre löner, jobbar inte mindre utan köper mer. Ett genomsnittligt föräldrapar jobbar tio timmar mer per vecka nu än för trettio år sedan. Vår extra energi lägger vi på annat än besvärliga människor, som kanske tar energi men som ger tillbaka något som märks, som ett snyggt hus, en platt mage eller en bokklubb med de perfekta deltagarna.

Men skapar inte all detta egotrippande ett ännu större samhällskaos som sedan får oss att tvinga oss ännu längre in vår egotripp? Jag funderar på hur man skulle kunna ändra på det här? Vad det är som krävs?  Jag är ingen bra förebild. Jag är hård och dömande. Andras olyckor kan jag helt enkelt inte handskas med, de äter upp mig, gör mig förtvivlad och sömnlös. Rätt ofta,  i grupper jag hamnar i, tycker jag det finns någon som äter energi, ser till att vi hamnar långt utanför det mål som varit min föreställning om vad sammankomsten skulle handlat om. Men är det inte min egen målinriktning som blir största problemet i det här sammanhanget? Är det inte sammanhangen som vi skapar som är fel? Borde vi inte försöka oss på ett samhälle där fler får plats? Hur då?

 Jag tänker att jag inte kan umgås med någon för att vara snäll, eftersom jag skulle ta förfärligt illa vid mig om folk umgicks med mig för att vara snäll. Det handlar om något annat, att skapa syre och att inte tvingas att vara så ekonomisk i allt. Hur då?  (obs jag vet att jag talar för mig själv och att det finns de som kan bättre, människor som man talar om som sådana som offrar sig)  

Är det fest eller Annie?

I dagarna har man läst hur en nota som skulle hamnat hos Centerpartiet hamnade hos Näringsdepartementet. Man förfasas över att centerpartiet låtit skattebetalarna betala notan. Jag tycker debatten är obegriplig. För är inte centerpartiets ekonomi till stor del också beroende av statsbidrag? Samt att jag inte riktigt förstår hur just Annie Lööf kan skyllas för denna miss. Hon är ny och det måste ju på något sätt varit någon annan som borde ha upplyst henne om de olika rutinerna runt sådant. Den som fick notorna borde märkt att det blivit fel för jag har svårt att tänka mig att Annie Lööf själv sitter och granskar varenda kvitto.

Anna väljer Veckans Soundtrack!

Ja nu skulle det ju egentligen passa bra med ett band från Way Out West, det skulle väl va coolt? Men nu hade jag redan bestämt mig för att ta världens bästa band,låt, video som pepp för denna vecka. Det är ju också coolt med lite "old school", eller hur? Bästa partiet är ca 4:37 in i videon. Jag skulle blitt rockstjärna ju!

Katterna!

Hur kommer det sig att folk tror att det är vi mänskor som är skapelsens krona? Är det religionens fel? Eller bara dumhet? Jag är inte religiös men menar ändå  att de kristnas tolkar bibeln fel. Jag tycker inte det är särskilt mycket i bibeln som ger fog för att vi skulle vara guds avbild. För även om det kanske står att vi är skapelsens krona på något ställe så är det ju många fler ställen där man kan tolka det som att vi inte alls är skapelsen krona. Utan  att vi snarare är ett slags virrpannor som man måste hålla under tukt och förmaning.

I den boken står det ju både om slavar, fylleri, galenskap och redan tidigt ett familjerelaterat dråp. Så där om kronan är nog bara skrivet som ett slags tröst för att det skall kännas meningsfullt för oss att slita vidare med vårt puritanska och idoga samhällsbygge, så att katterna skall få det bättre. Lurade helt enkelt!

 För visst är det självklart att det är katterna och inte människorna som är skapelsens krona? De njuter av alla de moderniteter som vi människor har uppfunnit och producerat för dem. Men själva lever de i diskret elegans, kommer och går som de vill, men underordnar sig ingen.

Selma och segregationen

Stor "bökig" kvinna gör entré i den svenska litteraturen

”Fast de goda författarna ihärdigt talar om för oss att slumpen är mäktigare än den goda viljan och att världen är full av sprickhål, så är det ändå trösterikt att läsa goda böcker. De är bättre än verkligheten, mycket bättre för de är koncentrerade och styrda. Vi behöver styrsel och styrning.” konstaterar den litterära gestalten Lillemor i Kerstin Ekmans senaste roman Grand final i skojarbranschen.
 Jag håller med om det. Väl skrivna böcker ger trygghet. Man kan luta sig tillbaka, slappna av och låta sig föras med. Oberoende av hur mycket elände som man genomlever genom texten håller vissa författare en i handen och ledsagar en genom stormen. Som läsare vet man att man är säker där, vi kommer att komma i hamn helskinnade.

Grand final är underhållning av hög klass, det ekmanska språket ständigt närvarande. De två huvudpersonerna karaktärsdrag beskrivs aldrig ”kvinnligt” utifrån någon stereotyp, utan blottas i hela sin mänsklighet. Var och en av dem kan agera fegt, beräknande, galet, uppoffrande, lågmält eller bullrande, blotta sin statusjakt eller vara totalt osociala. De är också tidvis sexuellt utlevande, svartsjuka, fattar överilade drastiska beslut eller försöker stanna kvar i en kärleksrelation. Babba är en underbar litterär gestalt. Hon beskrivs så här: ”Den där gestalten i brun täckkappa är som ett stort djur och kan lunka iväg vartsomhelst utan att lämna ett spår efter sig”. Det är inte så att jag hejdlöst gillar den där Babba och det är så skönt! Många kvinnor i litteraturen är sammansatta på ett sätt där vi ska vara omtyckta och vi får fortfarande inte får vara bortstötande, groteska, äckliga, feta, missköta oss eller verkligen bedra. I alla fall inte utan att det är meningen att läsaren ska förstå att handlandet är en konsekvens av hur hon har blivit behandlat. En kvinna kan bedra om hon har varit utsatt för förtryck i ett förhållande, hon kan missköta sig om hon har ångest och hon kan vara feg i de fall då det krävs ett gigantiskt mod. Är det meningen att man ska känna sympati för en kvinna så kan alla de där egenskaperna accepteras. Trots att litteraturen är en osinlig källa av levnadserfarenhet, så är det också (därmed) en fiktiv värld där verklighetens realism bidrar som grundplåt till det som skrivs. Sociala koder sipprar med kvinnobilderna in i litteraturen. Självklart finns det en Babba i verkligheten, men hon är också en tydlig gestaltning av en kvinna som definitivt inte följer mallen för kvinnlighet, men det sköna är att hon inte direkt går över till att bli manlig heller. Hon är mänskligt skildrad och jag är tacksam.

Det känns lite som att två av våra stora svenska författare har insett samma sak samtidigt. Att det finns en litterär person som inte har fått plats i litteraturen och som nu måste få utrymme. Den ilskna, elaka, ljugande, bedrövade och sorgtyngda Minna i Majgull Axelssons Moderspassion har vissa likheter med Babba. För Minna finns en förklaring till hennes beteende, men i hennes fall handlar det inte om den anledning som kvinnor måste ha för att agera besvärligt. I sina stora kroppshyddor, sina rätt osociala sätt att vara på och i sitt ointresse för att egentligen vårda relationer, som inte betyder något för dem, påminner de om varandra. De innehar samtidigt ett rikt känslospektrum (avstängt eller inte) och är också snälla, kärleksfulla och omtänksamma mot dem de älskar och är själva omtyckta samtidigt som de är fyllda av hämndlystnad respektive beräknelighet i kampen för sin överlevnad. Karaktärerna är komplexa, tack och lov!

En liknande oförutsägbar gestalt är Sylvia i Sara Kadefors Borta bäst. Boken fick alldeles för lite uppmärksamhet när den kom 2009, tycker jag. Sylvia har flytt från sin fina sociala klass i förorten och bor till en början i sin bil på en parkering vid en träddunge. Varje dag äter hon gratis frukost på IKEA. Också hon har delar av de drag som Babba och Minna innehar. Hon begränsas inte av en kvinnlig form.

Sen har vi Ekmans Lillemor ”klädd i röd reulenedräkt” och med hår som står som ”en blond sky” omkring henne och Axelssons Marguerite ”en falnad skönhet med djupa linjer i ansiktet” och deras söner som vantrivs i livet och söker sig destruktiva vägar och som båda kvinnorna i två helt skilda berättelser försöker hjälpa, på var sitt håll. Det är nästan så att man vill be dem hoppa ut ur den ena boken och in i den andra för att ta ett snack på ett café och dela erfarenheter.

Moderspassionen har inte samma kompakthet som exempelvis Aprilhäxan, Grand final är lättsammare än någon ekmansk bok jag har läst, men det är ändå svårt att hitta liknande berättarkonst som dessa två. Kadefors är vad man brukar kalla en sträckläsare. Alla tre fick mig att skratta högt, många gånger.

När ska etablissemanget förstå att förankra är ett fult ord?

På mitt arbete har vi under några år haft problem med beslut. I min kommun kanske också. Eller mitt land. Ja möjligtvis i hela EU och gud vet hur det är Syrien. Problemet är att man sitter i slutna rum och hittar på saker som andra sedan skall rätta sig efter. Som ingen får ett nys om för än allt är bestämt. De som beslutar tycker att de tänker bäst själva, även om sådant  de omöjligtvis kan veta särskilt mycket om.

När besluten sedan presenteras och folk protesterar så har man alltid samma förklaring. Det har blivit upprört eftersom besluten har inte förankrats ordentligt. Förankrats.   Så säger man att eftersom det är en förklaringsmodell som duger just nu. Det är frågan om att förankra till den rätta inställningen, ett upplysningsprojekt. Som gammaldags pedagogik där barnen såg som tomma ark som skulle fyllas. Men här är det det proffsen, de utbildade, verksamma och de som berörs, som här skall fyllas. Det är en ganska otäck bild att titta på, att inse hur ens egen tankeförmåga, möjlighet att reflektera och komma med nya infallsvinklar reducerats till ointressanta trots att de är osynade. 

När sedan folk får möjlighet att yttra sig handlar det mest om ett pedagogiskt grepp, för att lugna ner, kanske nå  katarsis men framförallt för att  få folk mer samarbetsvilliga. Folks reaktioner anses bero på att folk har svårt för förändringar, det har man lärt sig på kurs. Fast den förändring av antalet variabler det skulle innebära om beslutsfattarna lyssnade innan de tog beslut är allt för genomgripande för att de ens skall klara av att tänka på den.  Så ni förstår, det är dumt från början till slut. 

Ett problem är också att när jag pratar om det här, som ett problem så är det ingen som förstår. De upprepar det jag klagat på, att det handlar om dålig förankring. Snälla håller jag på att bli galen? Eller är det världen som blivit galen? Om någon menar att jag är fel ute och kan bevisa det, då vore jag glad. 

Om känslighet

Kanske har vi fått höra det många gånger, att vi är för känsliga. Kanske har någon person upplyst oss om att känslighet är något bra. Oftast sägs det till oss i all välmening de dagar då vi beklagar oss för att vi känner oss hudlösa, sårade och för att den smärtan är så svår. Någon gång har vi hört att vår känslighet gör oss till empatiska människor. Att vi kan använda oss av vår känslighet. Att vi kan vända den till något positivt. Att det egentligen är ur den vi får vår styrka. Och det är helt sant, det är en tillgång att vara känslig. Utan den hade vi inte varit de vi är. Vissa dagar är det bara så svårt att se. Som idag.

Jag minns hur jag låg och lyssnade på den här Sting låten i en freestyle på en vit sandstrand i Koh Samui, Thailand, 1990. Jag hade redan genomlevt många förluster fastän jag bara var 25 år. Sorgen hade jag väl med mig i ryggsäcken på vår resa. ”Fragile” är nog den låt som jag har gråtit mest till. Och som fortfarande ger mig tröst. För när man är ledsen känner man sig väldigt ömtålig.

Så, till alla underbara känsliga människor! Den här är till oss.

Kerstin väljer veckans soundtrack

När vi började lägga ut veckans soundtrack här såg jag det som en chans att bilda er alternativt pracka på er en massa av min ungdoms hjältar, men alltför mycket annan musik har kommit i vägen.

Nå, den här gången då?

Ja och nej. Har just varit på Stockholm Music and Arts, och där fanns både gamla hjältar som Patti Smith och Emmylou Harris och nya fantastiska bekantskaper som Fatoumata Diawara och Tinaiwen, men jag väljer ett både-och-alternativ.

Buffy Sainte-Marie har funnits med sedan sextiotalet. Hennes protestsånger som Soldier Blue och Universal Soldier har alla i min ålder hört.

Men igår visade hon en helt annan bredd med en fantastisk blandning av garagerock, punk, country och politik.

Hade bara medelåldern på festivalbesökarna varit trettio år lägre hade hela publiken headbangat frenetiskt på ett antal av hennes låtar.

Hemtjänsten och jämställdheten

Det har nyligen skrivits i GP om hemtjänstens brister i Göteborg. I riksdagsledamoten Lena Hallengrens debattartikel Sämre äldreomsorg ett hinder för arbete tar hon upp Kommunals rapport ”Hänger din mammas trygghet på dig?” som visade att 100 000 personer har gått ner i tid eller slutat jobba helt för att vårda en anhörig. Det skulle vara intressant att veta hur många av dessa som är kvinnor.

Äldre som har legat på sjukhus kan få hemtjänst när de kommer hem igen. Beslutet om i hur stor omfattning fattas av biståndshandläggaren. Patienten kan behöva hjälp i vardagen med att komma upp ur sängen på morgonen, gå på toaletten, handla, laga mat- allt efter behov, men det gäller också utdelning av mediciner. Mediciner som de äldre måste få i sig på vissa tider. Anledningen till att äldre kommer hem istället för att placeras på korttidsboenden är ekonomin. Idag ska alla sjuka bo hemma även om de bor själva, för att samhället ska spara pengar. När jag nu läser att de ordinerade hemtjänstbesöken ibland ställs in på grund av indragningar och sparbeting så blir jag uppriktigt förbannad! Socialstyrelsen opponerade sig i en artikel i GP den 3 augusti och menade att indragna besök är ett lagbrott.

Självklart hjälper vi gärna våra äldre släktingar när det behövs. Men när det behovet är besök 6 gånger om dagen så är det omöjligt att samtidigt behålla sitt jobb. I Hallengrens debattartikel beskrivs att personer som går ner i tid eller helt slutar arbeta för vård av anhörig, oftast är det de äldres döttrar. Det gick ett radioprogram för något år sedan som just handlade om detta. Där visade det sig att kvinnor/ systrar/fruar inte bara tar hand om sina egna föräldrar utan dessutom sin partners föräldrar.

Kvinnorörelsen har i århundraden kämpat för jämställda villkor. Under 1900-talet har kvinnor i Sverige fått rösträtt, rätt till all utbildning och arbete, rätt till barnomsorg, mödravård och så vidare. Drar man in på äldreomsorgen så drabbas jämställdheten, kvinnor hamnar utanför arbetsmarknaden för att sköta om gamla släktingar utan betalning. Kärnfamiljer får återigen försörja sig på en inkomst. Rättigheter går förlorade. Vunnen mark måste kämpas för igen.

Så vart är vi på väg egentligen? Offentlig vård tillgänglig för alla kostar. Och det ska den göra. Men idag tycker man att det ska sparas inom offentlig sektor. Det är också typiskt att kvinnodominerade yrkesgrupper ska få indragningar och sämre arbetvillkor. En sektor som redan har förkastligt låga löner. Hur kan man dra in pengar på en verksamhet uppbyggd av förvärvsarbetande kvinnor för att sköta om de äldre? Konsekvensen blir att andra kvinnor utför jobbet gratis. Det är diskriminerande. Politikerna spelar på kvinnors medkänsla för sina äldre anhöriga.

Det verkar som om man vill göra offentlig vård så dålig så att politiker sedan kan skylla på att det är den offentliga vården som är dålig, inte på att resurserna är otillräckliga för att göra den bra. ”Om fler väljer privat finansierad hjälp kan viljan att bidra till något gemensamt finansierade äldreomsorgen minska.” skriver Hallenberg. Ve och fasa! Man öppnar fler dörrar för företag som Carema kan komma och härja. Och då hamnar pengarna på Bahamas istället. Är det bättre? Nu börjar jag allvarligt fundera på vad en människa är värd. Hur lite ska en människa kosta? Med den utvecklingen jag resonerar om ovan är svaret 0 kr. Politikernas syn på människors värde är tydligt.

En annan konsekvens om fler och fler kvinnor lämnar arbetsmarknaden är färre skatteintäkter till kommunen, vilket leder till fler indragningar. Det är bättre att ge hemtjänsten vad den behöver för att genomföra sitt uppdrag och låta folk ha sitt arbetsliv kvar och betala sin skatt. Arbete är en rättighet enligt Artikel 23 i FN´s deklaration om de mänskligarättigheterna. Men det är så mycket mer än bara en försörjning. På jobbet är vi en del i ett sammanhang, vi har arbetskamrater och det är en plats att utvecklas som människa. Kvinnor behöver sina jobb för att finna stimulans och meningsfullhet.

Sedan gäller detta i högsta grad också de kvinnor (mestadels) som jobbar inom äldreomsorgen. Jag håller helt med Hallengren när hon talar om att den måste göras till ett attraktivt arbetsområde där personalen har utvecklingsmöjligheter och känner yrkesstolthet. Men personalen måste också ges möjlighet att slippa göra omöjliga val mellan patienterna på grund av resursbrist. Det som beskrivs i GP den 2 aug där personalen gör 12 besök på förmiddagen och 7 på eftermiddagen låter väldigt mycket tycker jag. Hallenberg skriver också att kvaliteten på äldreomsorgen måste vara god så att de anhöriga inte slutar jobba för att säkra sina äldres trygghet. Vi behöver lägga mer pengar på äldrevården helt enkelt.

Den dag jag hör att hemtjänsten har överösts med pengar för att vi värdesätter kvinnor och äldre i det här landet och att de används för att de äldre ska ha det bra, de anställda ska ordentligt betalt, vara fullt bemannade och ha vettiga arbetsvillkor då skulle jag tycka att vi bor i ett humant och välfungerande samhälle. Än så länge är det en utopi.

Tokiga mamman

Jag är bara så trött på alla tokroliga mammabloggare eller krönikörer, som berättar om sitt familjeliv i kaos. Den första som skrev i den stilen var kanske Martina Haag. Jag läste hennes krönikor i tidningen Mama.  Jag tyckte hon en bra och underhållande stilist, men det är ju himlans länge sedan nu, tio år  och sedan dess har det kommit ungefär hundra kopior. Martina Haag själv är i dag mer ett varumärke än en träffsäker stilist. 

Men vilka bloggare krönikörer är det jag pratar om? Jag vet inte, jag kommer faktiskt inte ihåg ett enda namn.