Göteborgs biblioteksplan, Tim Jackson och dadaismen

Göteborgs biblioteksplan har kommit tillbaka efter sin första remissrunda. Det är på många sätt en förskräcklig läsning. Ordet kultur finns bara som del i de sammansatta orden kulturstrategiska gruppen och kulturförvaltningen, vilket känns skandalöst eftersom biblioteken är landets mest besökta och uppskattade kulturinstitution. Hur gick det till när man glömde ett så viktigt ord kan man undra. (Ordet böcker finns dock tack och lov, om än i sparsam utsträckning, men ändå kanske något att glädjas åt i dessa kristider) I stället för kultur har man lagt tyngdpunkten på nyttoaspekten för bibliotek, som mötesplats i syfte att främja integration, för att satsa på prioriterade grupper som funktionshindrade, barn och unga och människor med annat modersmål än svenska. Detta är bra, viktigt, fantastiskt, men inte allt. Värdet av kultur kan inte mätas, det står för någonting annat, bortanför eller kanske vid sidan av det ständigt mätbara, som ett nödvändigt komplement för helheten. I mina förtvivlade försök att försöka förstå varför man valt att inte använda ordet kultur i denna text så gissar jag att man inte vill beblanda sig med det inte mätbara, vilket får som konsekvens att man inte beblandar sig med kulturen. Ett slags självmord säger jag som just läst en bok om depression och börjar fatta att det handlar om energi eller brist på energi för välmående över huvud taget. Vart kommer bibliotekens energi ifrån om inte ifrån kulturen? Skriver man en biblioteksplan och inte vågar använda ordet kultur så är man på fel plats! Det hade räckt med några rader om att biblioteken skall vara en mötesplats för att förvalta och synliggöra ett mångkulturellt kulturarv, istället för att skriva som nu en "mötesplats i syfte att främja integration". Som mötesplatser för att enbart främja integration fungerar tågstationer utmärkt. För biblioteket är det något mer eller snarare något annat vi är ute efter!

Att särskilt lyfta fram biblioteket som en institution inte bara för barn eller speciellt utsatta grupper utan istället som en plats för kulturupplevelser som rättighet för alla medborgare handlar också om att vara strateg. Att värna om de som kan värna om oss. Biblioteksplanen som den ser ut nu är rena självmordet. För hur det än är så går folk fortfarande mest till biblioteket för att läsa böcker visar en ganska färsk undersökning, vilket biblioteksplanen nästan inte alls skriver om. I stället skriver man desto mer om att utveckla det digitala biblioteket, vilket naturligtvis är viktigt. Dock är jag ganska säker på att det inte är just stadsdelschefer och förvaltningschefer som är de bästa spåmännen i fråga om hur denna utveckling skall se ut, och sen vore det väl mer än önskvärt att man hade lika höga ambitioner i fråga om kulturen.

Fast jag är nöjd med skrivningen om att biblioteken i än större utsträckning skall samarbeta med andra institutioner. Det är ett gemensamt samhällsansvar så klart. Ett ansvar som vi delar och det handlar också om en hållbar utveckling, för den enskilda så väl som för hela planeten. Om att inse det destruktiva i att hela tiden tänka ökat välstånd. Att göra andra saker än att arbeta, som till exempel att konsumera kultur, att ägna sin fritid åt att gå på bibliotek och läsa böcker exempelvis. I Storbritannien finns en vis man som heter TIm Jackson och han har verkligen insett detta på ett lite mer vetenskapligt vis än jag. Han är professor i hållbar utveckling och har på uppdrag av den brittiska regeringen lett en kommission i att lägga upp riktlinjerna för just en hållbar utveckling. Om den fattiga världen skall komma upp till samma "välstånd som vi" så kräver det att vi har en världsekonomi som är 15 gånger större år 2050, vilket är en praktisk omöjlighet. Jackson säger att vi måste börja mäta vårt välstånd i annat än materiella termer. Att vi istället skall ägna vår tid åt att förverkliga oss själva, att blomstra som människor, att vara aktiva i vår närmiljö. Han säger vidare att denna omställning är nödvändig, men att han inte vet i fall det måste till ett ekonomiskt sammanbrott innan. Fast det är inte fel att börja redan nu även om alla inte hänger på. Vidare kritiserar han våra politiker som försöker att komma till rätta med vår nuvarande finanskris genom att återigen försöka öka tillväxten. Att det är så menar han är en konsekvens av att dagens politiker inte känner till något annat sätt att tänka, men han önskade att de åtminstone satte av några procent av pengarna för att satsa på ett alternativ, en möjlig annan väg.

Precis på samma sätt som jag menar att man skall satsa på kulturen. Kulturen ger människor en möjlighet att blomstra både som utövare och konsumenter. I biblioteksplanen borde man skriva om det lokala biblioteket kan också bli en självklar plats för olika kulturutövare (som exempelvis vill läsa dikter, ställa ut konst eller vara sagoläsare) Framtiden ur ett ekologiskt perspektiv är något som även Göteborgs beslutsfattare måste förstå, ta till sig innan det är försent. Eller som Christer Sanne, docent i samhällsutveckling säger i ett radioprogram i dag; att vår tro på ökad tillväxt inte tar oss dit vi vill heller som enskilda människor. Därför måste vi börja använda de tekniska uppfinningarna till att skapa mer fritid. Vilket osökt får mig att tänka på tyska dadaisternas vackra manifest som jag därför väljer att citera här. (Ett manifest som jag för övrigt en gång för en väldans massa år sedan tejpade upp på ytterrdörren till en söka jobb kurs som arbetsförmedlingen tvingade mig gå på)men det där med kommunismen, nej, men det var ju skrivet före allt annat och innan kommunismen verkligen hänt. Hur som helst. Dadaismen äger fortfarande! Inte för att det är något att leva efter utan för att det är en sund motkraft.

"1. DADAISMEN KRÄVER:
a. en internationell revolutionär organisation av alla tänkande och skapande män och kvinnor på den radikala kommunismens grund;
b. inrättandet av progressiv arbetslöshet genom en förnuftig mekanisering av varje tänkbar aktivitet. Endast genom arbetslöshet är det möjligt för individen att finna livets sanning och slutligen bli ett med sina upplevelser;

c. omedelbar expropriering av all egendom (socialisering), kommunal utspisning för samtliga; dessutom uppförandet av städer och parker, skinande av ljus, vilka skall tillhöra alla i samhället och egga till frihet"

Det dadaistiska centralrådet . Tyska gruppen Jefim Jefim Golyscheff, Raoul Hausmann, RIchard Hülsenbeck
Citat ur "Dada en antologi", Bahåll, Lund, 1992 sidan 98

Folk går på bio som aldrig förr

I dag kan man läsa i Dn att det är ett rekordår för svensk film. Intäkterna för biljettförsäljningen har ökat med 22 %(brutto) sen i fjol. Dessutom har vi inte sett så mycket svensk film sedan 1970-talet. De svenskproducerande filmerna står för 32 % av biljettförsäljningen. Millenniumfilmerna har varit framgångsrika även ute i Europa. De kanske inte är mina favoritfilmer, men det är bättre än plast från Taiwan och är definitivt ingenting som barnarbetare från Asien kan göra lika bra.

I dag har GM bestämt sig för att lägga ner SAAB. I Trollhättan finns också Trollywood och Film i Väst som producerat många framgångsrika filmer. Jag menar inte att det är enkelt, att det ena hur som helst kan ersätta det andra. Men kanske är det ändå en fingervisning om en på sikt lämplig strukturförändring. När jag skriver på sikt så menar jag femtio år. För det är mycket som måste byggas upp och förändras för att vi skall komma dit. Det kortsiktiga tänkandets tid borde vara förbi. Det har bara lett oss till utnyttjande av tredje världen, miljöförstöring och stressjukdomar. Nu är det dags att vi börjar skaffa oss lite perspektiv.

På något sätt känns det här som ett ytligt och lite lättviktigt inlägg, som om jag vore den asiatiske predikanten på Öppna Kanalen, som lugnt och sansat pratar om hur enkelt allt är egentligen. Så menar jag inte. Men jag har ingen direkt kunskap i vare sig filmindustrin eller bilindustrin så det här blir en utifrån-betraktelse som utgår från min övertygelse om att det är fel väg att bara öka lönsamheten. Istället borde vi inrikta oss på att överleva på lång sikt.

Kontroll

Bara för att man inte är värsta kontrollfreaket så betyder det inte att man inte har koll. Ibland betyder det bara att man har utmärkt koll så att man inte behöver vara kontrollfreak. Somliga tillfällen får man sin säkerhet emot sig, svårt att göra något åt andras oro.

Är barndomen hotad?

Jag läser just nu en bra bok om depressioner. "Depressioner och demoner" Andrew Solomon. Ja genom att läsa en bok om något blir man knappast en expert. Kan hända är det så att jag är sist i världen med att förstå den kemiska bakgrunden till att stress utlöser depressioner. Hur det går tilll är jag inte kapabel att förklara men det kan man läsa om i Solmons bok.
Detta får mig i alla fall att tänka på mängden stress som dagens barn nu utsätts för. Att barngrupperna på dagis blir allt större trots forskning mer precist talar om varför vi skall ha mindre barngrupper. Samtidigt som allt fler barn har sin fritid schemalagd med aktiviteter som om de vore vuxna. Dagens barn är i mångt och mycket också barn till den trippelarbetande generationen. Varifrån de får med sig stressade levnadsmönster. Allt detta borde väl göra att barnen utsätts för ganska mycket stresshormon, som då på sikt med fel förutsättningar kan orsaka depressioner. Ja det här är kanske inget nytt, men för mig blev det liksom en insikt. Tankarna på att barndomen är hotad har slagit mig många gånger. Det handlar om olika nivåer. Tänker inte bara på att barn drillas utan också att föräldrar lever genom sina barn, vilket på sätt och vis måste bli värre för varje generation när det en gång har satts i gång. Föreställer mig i alla fall att om man som barn har en förälder som lever genom sig så berövas man på sätt och vis sin barndom. Det logiska borde då vara att man försöker ta igen detta genom att leva genom sin barn när det blir så dags. Det är ju då också ett mönster man har med sig hemifrån. Detta med att leva genom sin barn har kanske alltid funnits men är väl som så mycket annat dumt i familjelivet något som blev värre i och med femtiotalets hemmafruideal. Att leva genom sina barn är inte bara destruktiv för den kvinnliga frigörelsen utan också för att det sätter en enorm press på barnen, vilket också naturligtvis måste vara stressutlösande. Man skall inte bara hitta ett liv som passar en själv, det skall passa ens mamma också. Men här hamnar man i en återvändsgränd. Inte stressa barnen genom att arbeta för mycket och inte arbeta för lite och bara leva genom barnen. Vi får väl helt enkelt försöka hitta självförverkligande som inte bara har med arbete att göra. Men det är svårt eftersom så många av oss är fostrade med att det viktigaste av allt är att arbeta.

Poeterna som sa nej tack

Man har frågat bland annat Bruno K Öijer, Kristina Lugn, Gunnar Harding, Göran Sonnevi, Göran Greider och Ann-Marie Berglund om de vill dikta till kronprinsessans bröllop. De har tackat nej. Det gör mig så glad att det finns folk med lite ryggrad, som inte låter sig bländas av den kungliga glansen. För jag har förstått att det är det som annars är melodin i dagens underhållningsbranch; att inte tacka nej och aldrig anse sig vara för fin. Jag antar att det är ett bra om man vill bli känd genom att synas. Dock gissar jag att det är ett tveksamt agerande för att utveckla sitt konstnärskap, men jag vet inte riktigt. Det beror väl kanske på vem man är och vilka förfrågningar man får. Men för en poet att skriva dikter till kungahuset? Ingen smart väg att gå. Det är få som läser dikter redan i dag och de som läser modern dikt är garanterat inga monarkister, det kan jag slå mig i backen på. Jag har också väldigt svårt att föreställa mig hur de tänkte när de bestämde sig för fråga exempelvis Göran Greiderr om han ville skriva en kärleksdikt till prinsessbröllopet? Tror de att hans vänsterengagemang är något att han lagt sig till med bara för att synas? Att Ingela Pling Forsman skriver hans tal? Men om nu Greider eller för den delen Öijer antog utmaningen och skrev en dikt till prinsessbröllopet så är det troligt att deras enda möjliga fortsatta karriärmöjlighet vore som textförfattare i en schlagerfabrik eller som redaktörer på någon damtidning. Det är väl inget fel på det, man skall inte vara för fin.

Skäms Lego!

När min son var fyra år så började jag göra legokalendrar till honom. Något år innan så hade jag gjort en annan kalender till honom, med småpaket, innehållandes en massa skit helt enkelt som hamnade i lådorna där vi har alla annan skit. Men Legokalendern var bra och dessutom billigare. Jag köpte en låda med en legomodell och så lade jag några bitar i varje paket. Resultatet blev att min son på så sätt lyckades bygga lite mer avancerade legomodeller än han tidigare lyckats. Tyckte också att det fanns en klar poäng i detta klara bevis för att delarna tillsammans blev en större helhet, eller var det kanske tvärtom man skulle tänka? Ja sen upptäckte vi att det fanns färdiga legokalendrar och det blev både enklare och populärare, i alla fall för min son. Könsperspektivet i dessa kalendrar är erbarmligt dåligt. Något år så fanns det en speciell tjejkalender. Det var större bitar, mer passivt lego.(Ni undrar kanske varför vi köpte en tjejkalender och det var för att hon valde den. Vi kan inte säga att sonens val av piratkalender är bra och dotterns val av prinsesskalender är dålig. På så sätt hade vi bara förstärkt bilden av att den manliga normen är mer okej) I år så hade de tack och lov ingen tjejkalender. Min dotter fick då en så kallad Legocitykalender. Man ser på baksidan vad som är i. Vad vi kan se så är det 8 så kallade "legogubbar". Hur många av dessa är tjejer? Noll! Åtta gubbar och en snögubbe, men ingen tjej. Skandal! Varför inga tjejer? jag misstänker att det är för att producenterna tänker att statusen på kalendern blir sämre om det är med "tjejjgubbar", de är rädda att killarna inte vill köpa. Min son har en Piratkalender, där är det lite bättre, där är två av "gubbarna" tjejer. Två av åtta. Varför inte hälften kan man undra? Jag är för könskvotering i legokalendrarna.

Men hur förklarar man sådant här för en femåring? Det var omöjligt att säga att till henne att hon inte fick vara arg, även om jag visst önskade att hon blivit lite mindre arg. Egentligen borde jag väl ha uppmuntrat hennes ilska, eldat på den, men det gjorde jag inte. Men det blev tvunget en snabblektion i feminism. Hade gärna väntat några år, men det var svårt att vänta när vi stod för faktum. Som ett försvarstal där jag fick förklara att även om detta var "vuxet" så var det inget som jag eller hennes pappa stod för. Att vi också var arga för att det var så. Sedan visade jag att det var lika illa i några tidningar, att där var mest var bilder på killar och så några tjejer som var ledsna. Jag har lovat att skriva till Lego och klaga. Men hennes tro på konsumentmakt är lite naiv, hon är övertygad om att det skall komma en ny och bättre legokalender redan nästa år. Vi får väl se.

Etablissemanget Pling Plong

Ett land, två bilfabriker i kris. Den ena verkar kunna vara på väg att köpas upp av kineser. Fortsättningen på den sagan kan man bara gissa. Kina är inte landet som är känt för sina goda arbetsförhållanden. Den andra bilfabriken har gått med förlust i åratal och de som äger vill inte längre äga.

Samtidigt ett klimattoppmöte. En planet i kris. Vi måste förändra våra vanor. Annars är det ingen som vet hur det kommer gå. Man kunde tänka att denna tillfällighet med den sviktande bilindustrin och klimattoppmötet skulle få etablissemanget att tänka om. Nu när det är ett så lägligt tillfälle.

Parallellt pågår en kulturell revolution. Allt fler utövar kultur, trots att de flesta inte tjänar en krona på det. Man gör musik, skriver, filmar. De stora aktörernas kommersialisering har gjort att andra tagit ansvar för mer omvälvande och annorlunda kulturyttringar. Det finns hur många bokförlag som helst som jobbar så gott som ideellt eftersom de stora koncentrerar sig på deckare och kändisförfatttare. I går läste jag om Hanna Sköld som har ett filmbolag med några kompisar. De började spela in en långfilm utan någon finansiering alls. Sen har vi alla band, alla körer, alla målare, för att nämna något. Man frågar sig skulle vi inte kunna ha användning av alla dessa kreativa förmågor nu när de vanliga ingenjörerna som styr landet tycks vara helt förlamade av oförmåga att tänka nytt?

Lästa nyligen någonstans, minns inte var, att någon norrman hade utryckt sig att problemet med Sverige är att vi producerar saker som tioåriga barn från Asien lika gärna kan producera. Nu är det inte så att jag förespråkar barnarbete. Men jag förespråkar sysselsättning och export av kultur. Vi har ju lyckats förut, det svenska musikundret, Ingmar Bergman, Stieg Larsson, Marianne Fredriksson, Lasse Hallström för att nämna några.

Att jag skriver etablissemanget plingplong beror på att det lyser femtiotusen varningslampor om bilindustrin. Det finns så klart mycket tragik när hela familjer blir av med jobbet, särskilt i dessa tider då arbetslöshetsskyddet är så försämrat. Jag säger inte att det här är enkelt. Vad jag säger är att man bör satsa mer på kulturen. Inte bara för att skapa arbetstillfällen, utan också för att vi behöver förändra våra konsumtionsmönster. Att inrikta sig på att konsumera kultur istället för att konsumera ting är ett utmärkt sätt att förbättra vårt klimat. Men för att komma i närheten av en sådan förändring så måste de kulturella aktörerna ha en chans att ta upp kampen mot de kommersiella aktörerna. Och det är här som regeringen borde satsa pengarna, i stället för där de nu satsar.

Hur bygger man en stark kulturell stat? Det handlar om mycket. Om en bra skola och förskola där barnen känner sig trygga nog för att våga ifrågasätta. Om stadsplanering där kulturella institutioner finns med bra verksamhet men också som symboler. Det handlar om att skapa lokala kulturella centrum som folkbibliotek där de lokala kulturarbetarna ges möjlighet att vara betydelsefulla för sin närmiljö.

Det finns så mycket som talar om för oss att just nu är det läge att tänka helt om, göra något helt nytt. Denna förändring måste ske och satsas på uppifrån, annars kan det inte bli av. De lokala tjänstemän och politiker som finns är oftast ingenjörer och ekonomer, de är måhända duktiga på att räkna pengar, dra torra slutsatser och säga nej, men är lika ofta kulturella left overs, förstår inte ett jota av vad kultur har för betydelse i det lilla samhället, ser det mest som något som kostar pengar. Att man har kvar kommunala kulturella institutioner över huvud taget kommer sig i vissa fall av av att de som bestämmer där inte äger språket på samma sätt som företrädarna för kulturen; ibland tvingas man helt enkelt att backa i sin övertro på effektivisering och bristande ansvarstagande vad gäller långsiktigt tänkande. Ja några visionärer är det ju i de allra flesta fall sällan frågan om. Därmed inte sagt att det inte finns visionärer som är ekonomer eller ingenjörer, men de jobbar kanske inte just i kommunal verksamhet. Därför för att skapa långsiktighet och hållbarhet; ut med ingenjörerna och in med kulturarbetarna!

Vår regering, som i och för sig är vår snart avgående regering men ändock vår regering, pratar mycket om entreprenörskap. När man lyssnar på Anders Borg och Fredrik Reinfeldt så är det lätt att få för sig att de vill att alla svenskar skall bli entreprenörer. Var finns det entreprenörer om inte bland svenska kulturarbetare? Hur många har inte lyckats utan att ha en krona? Lite skillnad mot banker och storföretag som går med stora vinster utan att spara en krona och sedan när det är kris ber staten om hjälp.

H&M och underklädesreklamen

Det finns mycket som jag tycker är bra med Hennes och Mauritz. Efter omfattande kritik har de tvingats ta större ansvar för arbetsförhållandena i sina fabriker. För något år sedan gjordes en europeisk undersökning om de stora klädjättarnas miljö- och etikarbete och då hamnade H&M i topp. Deras samarbete med toppdesigners tycker jag också är sympatiskt. Det finns något lömskt med H&M också. De har gått i bräschen för att göra snygga kläder som vanligt folk har råd att köpa, så att de som har behov av att skilja sig från kreti från pleti blir en aning osäkra, vilket inte bara är roligt utan på ett lite stillsamt vis samhällsomdanande.Det är politik det.
När jag var hos frissan och läste skvallertidningar så fick jag veta att även vår kronprinsessa bär H&M. (Ja om ni läser Cecilia Åses bok "Monarkins makt" kanske ni förstår varför, där finns en analys om hur kungafamiljen legitimerar sin ställning just genom att balansera mellan inslag av vanlighet och upphöjdhet. Så det är väl ett mediatrick helt enkelt som tyvärr inte leder kungafamiljen till Ullared).
Nu låter det kanske som att jag älskar Hennes och Mauritz, men så är det inte alls. Jag är aldrig där och när jag går dit så hittar jag inget jag vill ha. Jag har heller aldrig varit särskilt förtjust i H & Ms underklädesreklam inför jul. Årets reklam känns särskilt meningslös. Bilder som verkar vara inspirerade av 20-talets pinupbilder, men i gud så löjeväckande poser, armar uppsträckta rakt i luften för att, ja för att vad? Verka lite töntigt crazy? De visar upp en del så gott som helt oanvändbara underkläder som trosor och bh:ar med stora påsydda tygrosor. Under vilka kläder kan man ha sådan underkläder? Inga jag äger i alla fall. Och särskilt vågat är det inte heller, med tanke på att det mest liknar 80 år gamla pinupbilder.
Eftersom jag varje dag väntar på spårvagnen framför en sådan där reklambild så har jag funderat en del på hur man kunde ha gjort istället för att få lite mer verklighetskänsla. Något grundläggande är väl i så fall att det känns som att personerna ifråga är någonstans som inte är en fotostudio. Ett ställe där man vanligtvis går omkring i underkläder, som i ett omklädningsrum, ett hotellrum eller i ett hem. Om man absolut skall ha med två tjejer så hade väl det mest lämpliga varit en hemmiljö för ett lesbiskt par. Det hade varit vågat men ändå en ganska självklar miljö för två kvinnor som går omkring i underkläder.

Det dåliga samvetet

Många svenska människor är grymt fixerade vid att prata om sitt samvete. Mest tror jag att det är mammor som pratar om sitt dåliga samvete. Jag vet inte var allt detta intresse för att prata om samvete kommer ifrån. Kanske för att vi är friare, profanare människor som inte har någon gudomlig ledstjärna att följa utan att får lägga alla beslut på de egna axlarna. Eller kanske för att vi är mer religiösa än tidigare, att pratet om det dåliga samvetet renar oss, får oss i kontakt med arvssynden och tanken på att hur vi än gör är så är vi syndare. Man påtalar att man är en modern aktiv människa som gör vad som förväntas av en, men att man ändå förstår att man gör fel, om man utgår från att samvete bygger på någon slags rättskänsla, vilket i alla fall är en vedertagen definition.
Eller också är det så att vi lever i en tid som lurar oss att tro att vi är fria, vilket vi i själva verket inte är. Många av oss anser att vi inte har möjlighet att följa vårt samvete utan måste följa någon slags kollektiv modell som ingen verkar tro på, eller i alla fall inte så mångas samvete tror på . Frihet är ett begrepp som framgångsrikt har kidnappats av de kommersiella aktörerna och ingen kan väl klandra dem för det. Vem vill inte äga ett sådant begrepp? Dem vi får klandra är väl oss själva som har gått på skiten, om det nu är ofrivilligt. Men den kommersiella friheten fängslar oss i massa måsten, saker som vi försöker leva upp till utan att fråga oss varför. Så korkat.
Eller har vi mer frihet än vad vi kan hantera? Gillar vi att gå i ett kollektivt ledband så att vi slipper att stå för de dåliga valen men sedan ändå kan förmedla en skaplig självbild genom att prata om vårt dåliga samvete? Samtidigt går det emot allt sunt förnuft att aktivt be om mindre frihet. Då är det lättare att rätta sig i ledet utan ifrågasätta.
Önskar verkligen att jag hade ett svar på allt detta, men det har jag självklart inte. Min ständigt pågående fråga om min egen samtid är ju denna att vi tycks ha så svårt att leva som vi lär. Att vi vet mer än vad vi kan ta ansvar för. Jag tror inte att det är kunskapen eller insikterna i sig som fängslar oss. Eller jag tror absolut inte att det är kunskapen som fängslar oss. Min tro på vetenskapen är snarare det närmaste jag kan komma någon form av religion. Jag gillar det kritiska förhållningssättet helt enkelt och det är bland annat därför jag valt att bli bibliotekarie och arbeta på folkbibliotek. Eftersom jag under många år arbetat i områden där det bor många människor som förut bott i diktaturer så kan jag verkligen förstå vad det fria ordet är värt. Tyvärr så är dock att läsa och skriva en sak, att leva något annat. Denna text liksom mycket annat visar att vetenskapen eller kulturen inte räcker för att leda folk dit de vill bli ledda, i alla fall inte så ofta som man önskar. Många människor inklusive mig själv ägnar väldigt mycket tid åt att prata och tänka på allt som de gör fel, som ett slags profan nattvard. Vi pratar om vad som är jobbigt, sen känns det bra igen. Orden blir något heligt som hjälper oss och vi skiter i att vi ett denna hjälp bara är en illusion. Vi är så glada för att vi är moderna människor som lärt oss att prata om det som är jobbigt. Men vad behövs för att vi skall följa vårt samvete eller göra det som vi vet är rätt? För detta behövs något annat, en större tro på den individuella friheten utan att blanda ihop korten med visionen om den amerikanska drömmen. Det krävs att våga. I detta fall tror jag inte bara det handlar om att börja med sig själv, utan att i lika stor utsträckning börja med andra. Att uppskatta och värdesätta olikheter hos andra, att förstå att mångfald ger rikare möjligheter även för dig själv.

i dag fick jag bekräftelse

Mitt förra inlägg handlade bland annat om att idrottsrörelsen arbetar och tar plats på ett mer självklart vis än folkbiblioteksbranshen som jag själv arbetar i.
En liten påminnelse om att det faktiskt är så fick jag i dag då jag var på ett områdesmöte i stadsdelen där jag arbetar. På områdesmötet träffas bostadsbolag, vaktbolag, fältassistenter, fritidsassistenter, hyresgästföreningen och så en projektledare som hyresvärdarna i stadsdelen tillsammans anställt.
Jag fick reda på att man planerar en en spontanidrottsplats i stadsdelen. Park och Natur, stadsdelsförvaltningen, hyresvärdarna, de två grundskolorna (varav en friskola), en idrottsförening samt hyresvärdarna planerar detta tillsammans. Man har inga pengar för projektet, men man drar igång ändå, eftersom aktörerna har erfarenhet av att det brukar lösa sig. De ville göra det för att de såg att det behövdes. Jo jo.Det kan man kalla gott självförtroende. Tänk om vi kunde starta ett folkbibliotek på liknande vis? Vad kul det skulle vara. Vårt argument skulle vara som det jag hörde i dag, för att vi ser att det behövs. Jag har länge drömt om att bli någon slags barfota bibliotekarie, som går runt på stan och lånar ut böcker till folk som vill ha. Man kunde ha en bärbar utåningsstation och hålla spontana bokprat i hörnen lite varstans på stan. Detta kanske är något som kan bli enklare i och med läsplattor. Men viktigt för mig vid ett sådant här uppdrag är förstås att få bära toga, ha sandaler och fikonkrans i håret. Ja för att klädsel skulle vara gångbar under vintern så blir det viktigt att förflytta mig till någon av semesterorterna runt Medelhavet, där de svenska turisterna vill ha svensk mat, svenskt sällskap och så klart även svenska bibliotek. Det skulle så klart vara statsfinansierat, som ett slags vaccin mot dekadens och kulturellt förfall som så enkelt kan infalla då folk super och solar hela dagarna. Tänk vad mycket pengar vi skulle spara åt staten på detta!!

Bibliotekarierna och synden

I går lyssnade jag på ett radioprogram där Patricia Tudor Sandahl pratade om synden. Hon valde att lyfta fram högmodet. I hennes tolkning var högmod en konsekvens av fåfänga, en förnekelse av förgängligheten. Hon menade också att detta behov av att sätta andra lite under och ibland lite över sig själv, att inte se i ögonhöjd mest av allt var ett tecken på att man inte tyckte om sig själv. Logiken bakom detta resonemang är inte särskilt svår att förstå. Om man ger alla människor olika värde så innebär det så klart att man själv också befinner sig i en värdeskala. Ja det här är en tankemodell och när jag hörde henne prata så tänkte jag att där har vi bibliotekariernas dilemma i ett nötskal. Det finns ett visst uns av högmod i kårandan och det har jag inte tänkt på för än i går . Ett högmod som menar att vi i ena stunden inte ens vågar tro på våra egna idéer, går fram med håven lite försiktigt som att "inte skall väl vi" och för att sedan å andra sidan mena att det är ingen idé att vi försöker förklara för de har inte intelligens eller kulturell kompetens nog att greppa vår enorma betydelse för samhällsutvecklingen.
Strax efter att jag att ha lyssnat på det där programmet så råkade jag äta lunch med en kommunikatör. Vi jämförde branscher lite grann. Hon menade att i många branscher så tänker man att ”mer ger mer” Som exempelvis hamburgerkedjan om Max bestämmer sig för att slå upp en restaurang i ett speciellt område så ser snart även de andra hamburgerkedjorna till att bygga något i närheten. Ja eller varför inte ett exempel från de egna hemmakvarterna där den ena italienska restaurangen efter den andra öppnar. Om vi tänkte på ett liknande sätt i min egen bransch, alltså i folkbiblioteken eller varför inte säga hela allmänkulturbranchen, så tror jag att det skulle kunna bidra till mycket gott . Att en bra kulturinstitution som exempelvis ett barnkulturhus som jag förespråkar även ger ett mervärde för andra kulturinstitutioner.Idén om kulturens kraft skulle växa sig starkare helt enkelt, det tror jag absolut. Tänker inte minst på när jag var mammaledig och for runt på olika museum med mina två barn och ofta stötte på andra föräldrar som gjorde likadant.
I stället för att dumdristigt lägga energi på att känna att andra institutioner är ett hot så borde man se den kraft som kulturella institutioner betyder för ett samhälle. Men först måste man så klart tro att institutionerna har betydelse, annars går det inte. Jag kan tänka att vi skulle behöva stjäla något av den kommersiella världens tankar om företagsfilosofi, och det borde inte vara speciellt svårt för det vi ”säljer” är ju det fria ordet, människors rätt till upplevelser. Men ibland tror jag också att kruxet ligger där, att många verkligen inte tror på våra bärande principer , och det må vara hänt, men det får man fan inte visa. Jag tror att många bibliotekarier skulle må bra av att träna upp sig i att bli trovärdiga försäljare för sin produkt., det är vårt jobb,. Vi måste agera för att få de styrande att förstå få att vi är viktiga och medborgarna att tycka att vi är viktiga. För annars, varför skall vi finnas annars? För att vi är kommunalanställda med anställningstrygghet? Det är sådana verksamheter som får Fredrik Reinfeldt att vilja förhandla bort anställningstryggheten och det vore väl synd.
Men nu låter det som jag tycker att alla bibliotekarier är ett slags grå reminiscenser och så är det inte. Vi har fantastiska bibliotek. Många duktiga och ambitiösa bibliotekarier som gör ett fantastiskt bra jobb. Det vittnar väl alla besök om. Men jag kan tycka att vi för att fler av oss borde vara bättre på att våga visa framfötterna eller skryta som Elin Nord och Siska Humlesjö uttryckte sig när de talade på bokmässan om hur man skall lyckas med en blogg. Vi borde också vara bättre på att lyfta fram varandra, eftersom det är vi tillsammans som ger bilden av vad biblioteket är. Helt enkelt skapa en mer dynamisk och näringsrik miljö för oss själva och våra besökare. För även om det är bra så kan det ju alltid bli bättre och som sagt inget är beständigt. Det finns nämligen inga självklarheter. Eller som Tudor Sandahl säger att konsekvensen av högmod är att missa målet (från grekiskans hamarto) och det är precis det jag inte vill.
Kanske någon som läser detta tänker att jag får ge mig, vi får väl vara glada för vad vi har, att allt snarare handlar om att vara glada för att inte vara nedlagda. Det tycker jag också är en högmodig tanke För vad är det som gör oss mindre värda än någon annan institution. Jag säger det än en gång, vår egen attityd till vad vi gör och varför har en avgörande betydelse för hur vi når ut.
Om vi går tilbaka till Grekland så kan vi tänka på att därifrån har vi både idrotten och biblioteken. I Göteborgs stad i kommunal regi har 43 sporthallar, 78 gymnastikhallar (bokningsbara på kvällar), 67 utomhusbollplaner, 14 kommunala gym, 7 badhallar, 8 ishallar, men bara 26 bibliotek Jag säger inte att dessa idrottsanläggningar inte behövs, men att det åtminstone skulle vara lika många skolbibliotek som gymnastikhallar och lika många bibliotek som sporthallar och så klart något stort och pampigt i centrum. Idrottens förespråkare är helt klart bättre på att sälja in sina idéer. De har lyckats att bli självklara på ett sätt som jag önskar att vi också kunde bli.




r

Min okände morfar Sven

Mina föräldrar var lite till åren när de fick mig. Mamma var 41 år och pappa 46. Många gånger har jag fått frågan ifall detta kändes konstigt att ha så gamla föräldrar. Men det var det aldrig, eftersom de allra flesta i min klass hade lika gamla föräldrar. Ungefär som mina barn har det. I mitt äldsta barns klass är alla barnen äldsta barnet och alla föräldrarna är i vår ålder. I min släkt så är min mamma den enda kvinnan som fått barn innan hon fyllt trettio. Hon blev mor vid 19 års ålder men sedan också vid 41. Ja min mamma födde alltså barn i 21 år. Vi är 7 syskon. Om detta har jag också fått frågan om det är konstigt att ha syskon som är så mycket äldre, men på det hela taget har det nog bara varit positivt. Det har nog hjälpt mig att inte ha så förutfattade meningar om hur saker skall vara, eller hur folk skall vara i en viss ålder. Däremot har jag ibland tyckt det verkat lite andefattigt med små kärnfamiljer på 4 personer, det har inte varit något som jag riktigt förstått mig på, för än nu, då jag är där själv. Men jag tror fortfarande att det är något lite farligt med den lilla slutna kärnfamiljen, men det tar jag en annan gång. Så jag har alltså sett min egen familj som norm och inte alls förstått vad som varit konstigt.

Men märkligare har det dock känts med mina morföräldrar, som också fick barn sent i livet. De tillhör liksom en annan värld, födda på 1880 och 90-talet och döda på 30- och 50-talet. Det är som ett tomrum. Inget som jag gått i terapi för eller ens funderat särskilt mycket på, men när jag tänker på det så är det så mycket jag inte kan förstå. Min son föddes år 2000, alltså 120 år efter sin mormorsfar. Under dessa år har det hänt så mycket i vårt samhälle.1926 när min mamma föddes så hade kvinnor precis fått rösträtt. Lika svårt är det att förstå att gifta kvinnor inte blev myndiga för än samma år som det blev kvinnlig rösträtt, alltså 1921. Underligt är det också att tänka sig att folk mest tog sig fram med häst och vagn eller till fots. Ja undra vad mormor och morfar skulle ha sagt om våra datorer eller om mig . Ja herre gud vad skulle de ha sagt om mig. Kanske är det rent av tur att vi aldrig träffades. För möjligtvis är det så att deras tids konventioner och min tids konventioner skulle krocka så hårt att ett sådant möte mest av allt skulle bli en plåga.

Men en gång fick jag i alla fall en märklig hälsning ifrån min morfar. Det var nämligen så att min morfar arbetade några år som polis och innan dess gick han på polisskolan i Malmö. Nästan 90 år senare bodde jag i Malmö. En av mina vänner hade köpt en ram på en auktion. Hon berättade att det i ramen fanns ett klasskort med porträttbilder från Malmös polisskola 1902. Av någon märklig anledning så var jag säker på att morfar var med på den där bilden. Mamma hade berätta att han gått polisskolan och mitt logiska tänkande sa att det borde kunna var då, men när jag frågade mamma så visste hon inte när det var. Jag frågade i alla fall min kompis ifall där var någon ”Sven Andersson”, men det var det inte. När jag kom hem till henne så bad jag att få se kortet helt säker på att jag ändå hitta morfar. Där var han, men det stod J. Andersson så därför hade hon inte hittat honom. Han hette Sven Johan. Då förstod jag på ett nytt sätt att morfar och jag gått på samma gator och det var till tröst. Men de gånger jag var inne i det gamla polishuset , så tänkte jag aldrig på att han varit där och det kan reta mig så här i efterhand. Jag får helt enkelt gå dit igen.

Bli en del av mörkret

Nu är det snart Halloween och mycket uppmärksamhet på skräck, mörker, död, förbannelse etc. För mig har detta blivit en tid då jag valt att gå in i det personliga mörkret (ja jag vet att jag inte att jag kom på det själv). Därför tycker jag att Halloween är en suverän import från det stora landet i väster. Varför? Här följer en lite omständig förklaring som handlar om varför halloween eller mörkret är bra för just mig.
Ibland hör man att vi lever i en olycklig tid. Bullshit menar jag som tror att alla tider är olyckliga tider. Det är bara olika sorters olycka, nu sedan Freud, välfärden och kapitalismen så handlar det dock ofta om den personliga olyckan eller personliga lyckan, inte om svält, pesten eller lössen. Jag menar att det är egoismen eller det koncentrerade intresset runt den egna personens utveckling som göder den personliga olyckan. Många personer som går omkring och ältar sina små personliga problem, genom att ständigt prata om dem och definiera dem, skulle må bättre av att skaffa sig större mer kollektiva problem, alltså att arbeta för någonting som de tror på som är bra för fler än dem själva. Jag tror också det är ett problem i många kvinnliga gemenskaper att man närmar sig varandra, blir vänner med varandra genom att berätta om saker man tycker är jobbigt. Men det är också lite märkligt att det anses som att man är öppen bara om man pratar om vad som är jobbigt, som om det är givet att att det kvinnliga inre är tragisk. Det är som hundar som lägger sig platt på marken för att visa att man inte är ett hot. Att det har blivit så tror jag också har med det egoistiska samhället att göra, man har förlorat förståelsen för hur ens personliga styrka kan tillföra gemenskapen, kollektivet och sedan ge tillbaka till jaget. Bilden av den olyckliga kvinnan är också en bild som frodas i våra damtidningar, där det på olika sätt handlar om hur kvinnor burit säg åt för att bli fria från olyckan, eller hur de är olyckliga blandat med råd om hur man skall bära sig åt för att få den perfekta kroppen.
Till detta kommer den i dag översvämmande mängden självhjälpslitteratur, som i sitt alltmer desperata tilltal predikar hur man skall bära sig åt för att bli den lyckliga människan. Mycket i dessa böcker går ut på att man skall försöka utplåna mörkret, tänka positiva tankar genom att koncentrera sig på sitt ego. Vilket måste vara helt fel väg att gå eftersom vi finns i en värld som innehåller både ljus och mörker och låtsas man inte om det ena så kommer det självklart slå tillbaka med ökad kraft. Att detta slår tillbaka är inget som jag hittat på. Vi får exempelvis ett allt mer ökat kontrollbehov, som i sin tur leder till ökad oro, för ju mer man försöker kontrollera, desto mer inser man att man inte kan kontrollera. Läste nyligen i tidningen att barnens mobiltelefoner gör att de är mindre trygga nu än tidigare, eftersom de är mer kontrollerade och på så sätt inte att bygger på den självständighet som de ändå måste skaffa sig en dag. Ja det finns en massa saker i vårt samhälle som försöker lura oss att tro att vi är trygga och det tror jag också bidrar till vår olycka. För vad som helst kan hända när som helst, allt går inte att styra med positivt tänkande. Det mörka finns alltid med som en joker, är man beredd på det så blir det kanske inte så farligt. Jag tycker att det är bra med skräck och mörker för det bidrar till att få det mänskliga psyket att förstå att allt inte går att kontrollera och med den inställningen tror jag man kan få en mångt mer avslappnad inställning till tillvaron. Vi är gjorda för att skrämmas upp ibland helt enkelt. Genom att bli en del av mörkret så kan man också på ett mer nyanserat sätt kämpa för en bättre värld. För inget är ju egentligen svart eller vitt, det mesta är olika nyanser av grått och det är först när man fattat det som man kan göra nytta. Det är fanatikerna som är svart vita, vara sig de skriver böcker om lycka eller tillbeder satan och de är till stor skada för vårt samhälle.

Så gick det med pariserhjulet i Melbourne

I Melbourne byggde man ett pariserhjul. Det skulle bli en ny symbol för staden. Politiker var entusiastiska. Folk tycke väl så där, nog fanns det viktigare saker att satsa på . Men hjulet byggdes. Det öppnades små shoppar runt om där det såldes kaffe, glass, souvenirer. Det var dyrt att åka hjulet, särskilt om man gjorde som det var tänkt, köpte något att äta, runt 7-800 kronor för en familj med två vuxna och två barn. Kanske var det för att ge valuta för pengarna som hjulet rörde sig så sakta. Enligt en taxichaufför i Melbourne så gick det så sakta att man utan problem kunde gå på när hjulet var i gång. Sen var det så varmt den där sommaren när hjulet var klart, så bara efter en vecka så hade några vitala delar i hjulet smält så att hjulet gick sönder, blev obrukbart, kaputt.De enda som tjänade några pengar var advokaterna vilka fick hjälpa affärerna som ville stämma staden för sin förlustsatsning.

I Göteborg pratar man också om att bygga ett pariserhjul. Det skall vara en symbol för staden säger man. Hur något som gjorts på så många andra ställen skulle kunna bli en symbol för just Göteborg är obegripligt. Det blir mer frågan om ett västerländskt varumärke. Mac Donalds kan man hitta i alla städer och snart även ett pariserhjul. Vet inte hur det är med pariserhjulet nu, men idén finns kvar. Det är inte bara ett urtöntigt förslag. För vem vill egentligen åka pariserhjul? Om man skall prata om att odla något lokalt så bör man satsa på offentliga rum. Där odlas lokala identiteter som bygger upp samhörighet, vilket är betydligt viktigare för Göteborgs profil än ett pariserhjul. Även om planerna för hjulet just nu verkar ligga i malpåse är jag säker på att det kommer att byggas. Men inga turister kommer att åka. Efter några år kommer vi att säga: "det är i alla fall väldigt vackert i solnedgången"Konstelever kommer att måla av det. Det blir ett populärt motiv för vykort och amatörfotografer. För att undvika det fullkomliga fiaskot kanske man bestämmer sig för att alla skolelever skall ta en tur varje år. En och annan bostadslös kanske köper sig en biljett för att få en stunds lugn och ro.

Nej för att verkligen göra något originellt så tycker jag att man skall bygga en minaret i hamnen vid operan. Det skulle sticka ut och bidra till att folk från förorterna blev mer frekventa i den centrala stadsbilden.

Barnen är vår största resurs

På mitt bibliotek där jag arbetar som barnbibliotekarie, tjatar jag ganska mycket om barnens perspektiv. Mitt tjat har varit framgångsrikt. Barnen har numera tillgång till fler datorer, fler böcker och lite programverksamhet. Utlånen av barnböcker ökar så gott som varje månad. Att det gått så här bra beror på att jag haft chefer och kollegor som lyssnat. Bristen på barn perspektiv är väl snarast en historisk konsekvens, som vi som individer placeras i och som måste tydliggöras utifrån för att vi ska bli varse. På ett privat plan, som förälder till två barn är jag kanske inte den bästa på att se barnens perspektiv. Trots min kärnfamilj är jag fortfarande extremt individualistisk, "vi -tänk" saknas nästan helt. Jag gillar mest att arbeta, läsa, se på tråkiga samhällsprogram eller gå på krogen med mina vänner. Det funkar väldigt bra eftersom min man är likadan. Vi blir så himlans glada när vi kommer på att vi faktiskt kan göra något tillsammans! Ingen av oss skulle heller komma på tanken att uppoffra oss för den andre.

Men på sätt och vis har vi ändå prioriterat barnen sett till att har ganska mycket lediga vardagar med barnen. Vi har också valt familjekooperativt dagis eftersom vi anser att de kommunala dagisens barngrupper är ohälsosamt stora. Med detta vill jag bara säga att jag i fråga om barnperspektiv är bättre på jobbet än hemma.

Men varför skall man ha ett barnperspektiv? Ja inte minst för att det är barnen som har hand om äldrevården när vi blir gamla! Men också ur ett demokratiskt perspektiv. Jag möter dagligen människor som inte tror att de är värda att lyssna på, något som de ofta har med sig sedan barnsben. För att få en bättre fungerande demokrati, ett friskare samhälle är det viktigt att individerna har en tro på att deras röst är viktig. Motsatsen leder bara till destruktivitet. Motsatsen är också ett samhälle där en persons röst värderas efter vilken samhällsposition och status hon har.

Nu kommer jag till det som gör mig förbannad. Aldrig ett blogginlägg utan att jag är arg! Nyligen läste jag i tidningen om att allt fler sexåringar har stress relaterade symtom. Några av orsakerna som nämns är för stora barngrupper i skola och dagis, att barnen har för många fritidsaktiviteter! Jag blir galen på detta! Varför är det så? Alla vet ju att barn behöver stimulans men också lugn och ro.

I veckan när jag var på möten om nedläggningen av biblioteket började vår stadsdelsordförande orera om att de måste ha ett barnperspektiv, därför skall de lägga ner biblioteket. SUCK. Hon ställde biblioteket mot fritidsgården. Att en politiker som har sett till att bidra till oskäligt stora barngrupper under värsta högkonjunktur har mage att prata om barnperspektiv är skandalöst!

Att det kan bli så dåligt som det är för barn i dag beror på att barn har så få referensramar. De vet inget annat än det de befinner sig i, om de inte har flyttat ett par gånger. Det är också få av oss som vet hur vi skall bära oss åt för att fråga barn om hur de mår. Men forskningen säger att småbarn inte kan ta in mer än femton individer åt gången. Kan man ju tänka sig själv hur det blir i en grupp med sjutton barn och tre vuxna! Helt ogreppbart. Att det inte finns något barnperspektiv i samhället är inget nytt och det kommer säkert inte gå sämre för dagens barn än gårdagens. Men eftersom vi har kunskapen så borde vi kunna få ett bättre samhälle, om vi ansträngde oss. Det har kommit larmrapporter om barn och stress under många år nu. Om du frågar mannen på gatan så säger han att problemet med dagens barn är att de inte har det tråkigt. Så vi vet alla vad vi borde göra, ändå blir det bara värre och värre. Vi måste våga gå emot strömmen i denna fråga, göra det vi vet är rätt och tillsist har vi kanske en ny bättre ström som folk följer

Marie Söderqvist Tralau har precis kommit ut med en bok som heter "Status vägen till lyckan" och den handlar om att ju högre status vi har desto lyckligare blir vi. Söderqvist Tralau tar upp detta med sociala positioner som något positivt, som ger en möjlighet att nå ett bra mål. Att hälsa hör samman socialposition är inget nytt. Men att boken kommer nu är heller ingen slump. Vi har en växande medelklass och möjligheten att tillhöra dessa "lyckliga människor" blir allt större. Inget fel i det. Men det finns olika sätt att se på den saken Michael Marmot har skrivit en bok som heter "Statussyndromet" där han säger samma sak men pratar om det som ett problem eftersom det i andra ändan finns fattiga och sjuka människor med låg status.

Vad vill jag ha sagt? Statusjakten i dag är större än någonsin. Barnen blir ofta en del i denna statusjakt.De får kläder för att markera föräldrarnas position, drillas för att bli en symbol för föräldrarnas lyckade föräldraroll. Föräldrarna gör karriär och ser på sin familj som ett företag som skall administreras och effektiviseras. Jag tror att vi måste försöka hitta andra vägar till framgång än genom statusjakt. För även om det statusfixerade samhället innebär större lycka för en del individer så är det värderingar som slår mot dem som ligger längst ner i skalan och det innebär i praktiken att människor får olika värde. För barnen är det också dåligt, de värderas efter vad de presterar inte efter vad de gör och konsekvenserna av det ser vi redan idag. De får frånvarande föräldrar och stressjukdomar. Ja sen har vi det där med konsumtion och ekologiskt hållbart samhälle, det fattar ni själv. Bättre att sitta och läsa romaner än att vara ute och shoppa statusprylar.

Mitt eget liv, när är det som bäst? När jag tar mig tid att lyssna på barnen. De har så mycket att lära mig ifråga om förhållningssätt till världen. Jag är tacksam för att jag får möjligheten. Det finns inget mer avstressande. Vi måste hitta andra värderingar i livet, låt barnen hjälpa oss med det.

till Ethel stadsdelsnämndens ordförande

I dag var jag på ett dialogmöte om Hagas framtid. Haga är en del av stadsdelsnämnden där jag bor. I går fick jag besked genom tidningen att vårt bibliotek, Linnéstadens bibliotek skall lägga ner. Därför var vi några stycken, säg 20-30 personer som kommit till dialogmötet för att diskutera just biblioteksnedläggningen.

Förslaget till beslutet kom från stadsdelsnämndens ordförande Ethel Sjöberg under helgen, två dagar innan själva beslutet. Hon hade inte brytt sig om att invänta några av tjänstemännens konsekvensförslag. Märkligt att förslaget kommer så sent. Ja Ethel verkade vara tagen på sängen av att vi kom dit, vilket i sig är nästan obegripligt. Hon ville diskutera Hagas framtid, som om att nedläggningen av biblioteket inte har med det att göra.Hennes förståelse för konsekvenser av beslut verkar vara närmast obefintlig. Det verkade över huvud taget som att hon har väldigt dålig koll på hur man arbetar på ett bibliotek. När någon frågade vad hon skulle spara, hur besparingen skulle gå till, då hade hon inget riktigt svar. Däremot hade hon desto fler svar att ge på hur vi skulle bete oss, vad vi fick prata om och inte. Hon pratade också om att det fanns långt gångna planer på att slå ihop vårt bibliotek med Majornas, vilken en politiker från Majorna som råkade vara där sedan förnekande.

Sen pratade man om att förlägga biblioteksverksamheten till skolan. Skolbibliotek är bra, men folkbibliotek är något annat. En del barn gillar inte skolan, för dem blir folkbibliotek symbol för fristad. I Göteborg och även nu den nya regeringen är man som tokiga i att koppla all barnkultur till skola och förskola. Det är bra med kultur i skolform. Men kulturen som finns i skolan kan aldrig frigöra sig från de prestationskrav som skolan bör stå för. Kultur står för motsatta värden, det är därför den behövs! Det är därför viktig med kulturinstitutioner för barn som inte är kopplade till skolan, det visar forskningen. Att man pratar så lite om detta är sorgligt. Nu skall man mäta allt, det är viktigt, därför kopplar man allt som finns till skolan.

Som om man inte tror på kulturens egen kraft, och det är väl där problemet ligger. Det är ungefär som man säger "Vi fattar inte riktigt varför, men räkna är vi ju bra på, och lärarna är bra på att räkna." Ja ja, jag vill bara säga att för att barnkulturen skall nå ut så måste den vara tillgänglig för barn i deras närmiljö, som symbol, mötesplats m.m. Om man verkligen tror att den är viktig och det tror jag.Nu är det verkligen dags att sova.

Till Anna Ankas försvar

Till Anna Ankas försvar

Innan jag sätter i gång att försvara Anna Anka så vill jag ha sagt att vad gäller jämställdhet så lever jag som jag lär. Jag är en tvåbarnsmor som som lever i ett jämställt förhållande. I perioder tar min man lite mer ansvar för hushåll och barn än vad jag gör och ibland är det tvärtom. Men för det mesta delar vi lika. Detta är inget märkvärdigt för vare sig mig eller min man, men visst märker jag att jag har ett bättre och betydligt friare liv än många andra i samma situation. Vill också påpeka att jag inte tror på det livslånga förhållandet som något ideal. Eftersom kärnfamiljen fungerar så dåligt så är den absolut något som bör ifrågasättas. Största problemet i dag är kanske att samhället är uppbyggt runt ett kärnfamiljstänk, vilket gör att de som inte lever i en kärnfamilj kan känna att de befinner sig i en utsatt situation. Vi lever under en norm som inte fungerar särskilt väl och det är olyckligt på många plan.

Ja men jag lever i alla fall i ett jämställt förhållande med min man och vi vill som det ser ut nu av flera skäl gärna leva länge tillsammans. Så tror jag trots allt fortfarande att många tänker. Men i många av de familjer som jag känner till där man skiljt sig så beror det på att många män inte tagit särskilt gott ansvar för familjelivet. Vad nu detta beror på kan man fundera många varv på, men en statistisk sak är att förhållanden där föräldrarna delar på föräldraledigheten skiljer sig mer sällan.

Att jag nu säger att jag går till Anna Ankas försvar, är att jag menar att hon säger saker som många i dag fortfarande lever efter, trots att de tror på något annat. Det är lite av min generations problem. Vi vet en massa saker som vi inte tar ansvar för. Vi vet att vi lever ett liv som är ekologiskt ohållbart, men vi gör inget åt det. Vi odlar sexismen allt vad vi kan, trots att vi vet att det är vi själva som får lida av det. Vad gäller planeten så kan jag själv inte rädda den. Jag måste göra vad jag kan, men tillvaron tvingar mig ändå att blunda för att stå ut. Vad gäller jämställdheten. Jag drabbas av det dagligen på min arbetsplats, i det kvinnodominerande, självförnekande yrke som jag tillhör. Men jag hugger emot, försöker förändra. Däremot har jag väldigt svårt för att tycka synd om människor som inte gör något för att förändra.Ja de får gärna vara passiva, men då ska de fan inte klaga ungefär. Det finns riktiga problem i världen. Och gnäll skapar dålig energi och ger absolut ingenting. Jag vet att jag är hård i min nolltolerans för gnäll, det har min man och mina barn fått erfara. Barn visst måste de få gnälla, men vuxna människor. Nej. Där är det ansvar som gäller eller att knipa käft.

Så Anna Anka. Hon säger att män som tar hand om barn mer än tjugo minuter är patetiska och att de inte skall vara pappalediga. Men i hur många förhållanden har männen varit pappalediga mer än under en extra semestermånad? Ja och hur många kvinnor är det inte som på något sätt tycker att deras sätt att ta hand om barnen är bättre och värdefullare än barnens pappor? Som på något outtalat vis menar sig vara närmare barnet? Vad är det annat än ren och skär sexism? Med tanke på hur dagens skola ser ut, med brist på manliga lärare så tror jag att pappan i vissa fall faktiskt är viktigare än mamman. Ja åtminstone lika viktig.

Sen det där med kroppen. Att svenska kvinnor är slafsiga eller vad det var hon sa. Hur många svenska kvinnor har inte ett osunt och förhållande till sin kropp, tycker att de är just så som Anna Anka säger att de är? Jag kan förstå om man tycker att man har problem med sin kropp om man har en övervikt som är en medicinsk fara, men annars,? Det handlar väl bara om olika ideal, att på något sätt inordna kvinnan på ett sätt som gör att hon känner att hon inte duger, så som det alltid har varit. Förr hade vi ingen rösträtt eller utbildning och nu är vi inte snygga nog. Det är ett arv som vi måste försöka förstå , att samhället alltid talar om för oss att vi är fel. Vi måste försöka komma i håg det och göra något åt det, om inte så för våra döttrars skull. Jag vet inte ifall jag tycker att Anna Anka är så mycket värre än någon annan. Jag tycker hon är bättre. Hon står i alla fall för vad hon gör, även om jag inte håller med henne om något. Men hon säger alla de där tokigheterna som folk gör och det bidrar till att folk reagerar.

Vad jag inte gillar med Anna Anka är att hon baktalar den amerikanska mannen och den amerikanska kvinnan. Hon säger att amerikanska kvinnor inte är ute efter en utbildning utan en rik man och att den amerikanska mannen är så där, ja ni vet, totalt blåst eller Usama Bin Ladin aktig som Henrik Schyffert uttryckte det. USA verkar ha allt, men där finns också en spjutspets av intellektuella och feministiska tänkare. Heja dem!

Blir galen på Linda Skugge

I dag skriver Linda Skugge om hur glad hon är att hon tvärtemot sina föräldrar ser till att hennes barn har många olika aktiviteter på sin fritid så att de bygger upp sitt skelett och utvecklar sin sociala förmåga. Så här menar hon att en dag kan se ut efter skoldags;

Klockan 14.15–15.00: tennis.

15.30–17.00: kyrkokör.

16.00–17.15: bild.

17.30–17.50: gitarr

korkade svennar

Jag jobbar alltså i Gamlestaden. En stadsdel i nordöstra Göteborg med en ganska lagom blandning av nysvenskar och gammelsvenskar. När man arbetat där ett tag så får man ta del av de mest häpnadsväckande fördomar från svennar som mig själv. En stod på nätet där någon frågade hur det var i Gamlestaden och svaret var att jo, det är tråkigt, invandrartätt och lite farligt, istället rekommenderades Frölunda, som då enligt denne person skulle vara helt annorlunda. Detta med mycket brott i Gamlestaden är något som ofta lyfts fram, brott och problem. Själv kan jag knappt tänka mig en trevligare stadsdel. Ja enligt vissa så tyder det på att man arbetar i en mångkulturell stadsdel på att man är någon form av fanatiker. När jag och en god vän för något år sedan skrev en debattartikel om att vi ville ha ett barnkulturhus i Göteborg så fick vi höra från folk i vår egen bransch att vi var ute efter att skapa något bara för barnen i nordost, fast vi uttryckligen skrivit att vi ville ha något för barn i hela staden, för att bidraga till integration. Min slutsats angående folks idéer om hur det är i förorterna är att

det kvittar vad man säger och vad för positivt som sker, eftersom för folk har ett starkt intresse av att hålla kvar sina fördomar, eftersom de tjänar på att ha dem. Fanns det inga "sämre områden" så fanns det heller inga "bättre områden".

För vad som är klart och tydligt är att folk väljer att se problem för egen vinning skull. Att så många kommit överens om att det är bättre på ena stället än det andra, trots att alla fakta talar emot det. För problematiken är likadan i Frölunda som i Gamlestaden Kortedala, men ändå menar fler än exemplet ovan att det är så mycket finare i Frölunda. Jag menar inte att det inte finns problem i Gamlestaden, men det finns det i alla områden, problemen ser bara olika ut. Mycket brott är det också i Gamlestaden får man höra, det är farligt att vara där säger en del. Men mest brott i Göteborg är det faktiskt vid Järntorget, där jag själv bor och jag har aldrig hört någon säga att de inte vill vara där.

Ja så har vi barnen i skolan i Gamlestaden. Naturligtvis finns det problem på Gamlestadens skolor. Precis som det finns problem på finare privatskolor. Men de allra flesta barnen är skötsamma. Det är inget som jag själv har hittat på att dubbla kulturella kompetenser är en framgångsfaktor. Man har inte så fixa idéer om hur saker och ting skall vara, vilket ökar fritänkandet och ger större uppfinningsrikedom, man har tillgång till flera språk. Men det blir svårt för sådana individer att ta sig fram när det sitter korkade svennar vid makten som inte vill anställa folk med konstiga namn.

Det jag är ute efter här är egentligen är att jag tror att många personer innerst inne verkar glada över att det finns någonting som de kan definiera som värre än de själva. De använder förorten eller varför inte säga hela arbetarklassen till att skilja sig ifrån. Det är viktigt att inte se fattig ut, att inte tillhöra Lortsverige och detta gör folk så fullkomligt omedvetet att det är skamligt.

kaos

Jag tror på att det är bra att släppa loss för att komma fram till en verklighet som man kan hålla sig i. Det blir både roligare och praktfullare.

Göteborg brinner!

Jag är ingen expert på integration eller segregation. Jag växte upp i en värmländsk bondhåla och de enda utomeuropeiska invandrare jag träffade under min barndom var de afrikanska tavelförsäljarna som kom cyklande om somrarna. Men sedan i tjugo år har jag i alla fall arbetat eller bott i mångkulturella miljöer. Nu jobbar jag i en mångkulturell miljö, men bor i Linnèstaden. En tämligen vit och medelklassig miljö mitt i staden.Att jag och min familj valt att bo här är för att vi gillar att vara bland likasinnade. Tycker det känns tryggt att barnens kompisar har värderingar som är ungefär som våra egna. Kort sagt, vi bor här i vårt vita medelklass ghetto av ungefär samma anledning som andra sociokulturella väljer att bo tillsammans, man trivs bäst med likasinnade det gör vardagen enklare. Dock har jag aldrig hört någon säga att de ska försöka skilja på oss, få oss att flytta till andra områden eftersom vi utgör ett så stort problem när vi blir för många på samma plats. Men jag tror egentligen att vi är lika stor del av problemet som någon annan grupp. Man rör sig i sin lilla klick. Pratar inte några djupare samtal med andra än de sina. Här finns många som är vänster, som är för en humanare flyktingpolitik. Men när det gäller det egna livsvalet så agerar de som vilken Sverigedemokrat som helst.

Just nu brinner det i Göteborgs förorter. Jag kan inte avgöra ifall det beror på att landet befinner sig i i en stor kris, men i likhet många andra benägen att tro att det verkligen är så. Vad man än tycker om problemet, att det är idioter som har tänt på , eller att det är tecken på en misslyckad integrationspolitik så önskar jag att vi andra, som bor i någon annan del av Göteborg någon gång kan fatta att det är allas problem. Naturligtvis kan vi följa den amerikanska modellen; ändra vapenlagarna, så att vi blir trygga av våra pistoler, bo i "gated community". Men problemen försvinner inte på så sätt, de blir bara större och större.

Låt Janne Josefsson skriva boken om prinsessbröllopet

I förrgår deklarerades att prinsessan Madeleine skall gifta sig. Det tog bara en dag för Svenska Dagbladet att alldeles tappa fotfästet. Varför kan man fråga sig? Kanske för att deras gamla ledarskribent Susanna Popova fått i uppdrag att skriva en bok om Victorias bröllop .De tänker sig möjligtvis att om de är tillräckligt snälla så får de alla där sitta i den kungliga slottet och låtsas att de tillhör en saga.


Men varför menar jag att har de fått fnatt? Karin Thunberg skriver en alldeles distanslös krönika om de sju års lidande Madeleine haft då hon väntat på att gifta sig. Hur svårt hon haft det och hur hon att hon längtat efter ett vanligt liv. Att hon nu äntligen lämnat kärrlekskarantänen. Det låter som vår prinsessa levt i ett kloster, som om Madeleine verkligen är en sagoprinsessa som lidit likt Askungen, Snövit och Törnrosa. Men så vitt jag vet så bor Madeleine redan med sin fästman. Hon har pluggat och haft en rätt cool tillvaro. Att gifta sig är väl främst ett jippo för att stärka kungahuset men också en juridisk grej, vilket säkert den tilltänkte gemålen juristen Jonas Bergström tänkt på. Sen detta med att längta efter ett vanligt liv. Om längtan varit väldigt stark så hade hon kunnat avsäga sig sin prinesstitel och flyttat någonannastans. Jag undrar tror Thunberg själv på denna saga som hon försöker måla upp eller försöker hon få oss att tro på den?

Som svensk känner jag mig kränkt över att man försöker lura i mig sådan här smörja, att de underskattar oss läsare så grundligt. Ändå är jag inte särskilt mycket för kränkningsbegreppet. Men just vid de tillfällena då man märker att folk uttgår ifrån att man är en idiot, då känner jag mig kränkt. För det är oftast bara en vag känsla som är svår att ta på och så tycker jag det är i det här fallet.


Ja sen har Svenskan också en länk där man kan mejla in frågor om bröllopet. Länken går direkt till en ett mejl, så att vi enkelt kan få svar. Som om vi befann oss i en krissituation, där snabba svar var något viktigt.

Mycket mer finns att säga. Men bort från Svenska Dagbladet till hovet. Varför har man Men valt Popova som hovreporter för prinsessboken? Skall inte hovet vara politiskt neutralt? Popova är väl uttalat höger, eller har jag fel? Varför väljer man inte istället Janne Josefsson för uppgiften? Det hade kunnat bli mycket roligare och fått betydligt fler att köpa boken. Hovet måste tänka på profiten nu för att ha råd med allt festande.

mama mia

När jag skulle åka tåg i går köpte jag tidningen Mama. Egentligen är Mama den enda av de svenska föräldratidningarna som jag står ut med. De andra är för tråkiga och präktiga, känns som en del av Storebror och tycks berätta för mig att jag skall klä mig i Polarn och Pyret, andas med någon slags yoga andning samt alltid vara beredd ifall att olyckan skulle vara framme. Så ser inte mitt föräldraskap ut. Faktum är att om det fanns något demonstrationståg mot den typen av föräldraförebilder så skulle jag stå främst i ledet, eftersom jag anser att de är skadliga för hälsan då det inte finns en djävul som kan leva upp till ett sådant sätt. Däremellan varvar dessa tidningar med att visa sig problem orienterade och tar upp svårigheter som de aldrig ger någon lösning på, där de berättar om sådant som man redan hört på muntlig väg. Eller som man rent av listat ut själv. Budskapet tycks vara att det finns en rad klassiska olösliga  problem i föräldraskapet och att de tänker  ägna spaltkilometer till att inte lösa dessa problem.  

Men bara för att jag tycker att Mama är den bästa svenska  föräldratidningen som jag läst så anser jag ändå att det är en skitdålig tidning eftersom den står för förfärliga ideal, men den är bra för den står för vad den är och luktar varken Socialstyrelsen eller Storebror.

Vad jag avskyr med Mama är att  syftet bakom tidningen verkar vara att lyfta fram föräldrar som konsumenter och på så sätt göra barnen till ett slags statusbringande accessoarer i rätt kläder, ungefär som de där som hundarna som folk håller sig med i Hollywood. Eller att lyfta fram kändisar för att de är barn för att ge dem faderlig eller moderlig pr.

Ja det är väl inget särskilt märkvärdigt att barn får stå som statussymboler för deras föräldrar, så har det väl alltid varit i de flesta kulturer världen över, men på något sätt så önskar man ju att världen skulle kunna gå framåt även på detta område och barn få lov att vara barn för deras egen skull.  Att vi någon börjar tro på att barnen har något att lära oss. Så när jag läser Mama känner jag att världen står still och att det som vanligt  det är skit med alllting. Samtidigt så är det ett sätt för mig att känna mig lite smartare än denna form av elit. Så när jag läser Mama känner jag mig trots allt i mitt esse. Då är  jag liksom för fin för den bästa av världar så som den skildras i tidningen Mama. 

Vad är det då som är så skandallöst dåligt? I senaste numret är det exmpelvis en intervju med Hans Wiklund. Han definierar sig som en kashmirpappa. Alltså en pappa som prioriterar föräldraskapet framför karriären och samtidigt inser att de måste träna. Han menar att i Vasastan så är det hög status att ha råd att vara med sina barn. Hallo! Som exempel nämner han sig själv, Jonas Gardell och Paolo Roberto. Hans Wiklund prioriterar alltså barnen men har råd med barnflicka och har mig veterligen, precis som både Paolo Roberto och Jonas Gardell redan gjort karriär. De kan slappna av ta det lite lugnare. Så bra! Men det finns mycket att undra om varför behöver man barnflicka om man väljer barnen framför karriären och dessutom har en farmor som ställer upp i alla väder?  Sedan detta med att "vi är pappor som förstår att det är viktigt med träning". Jag har svårt att veta hur jag skall bemöta denna typen av kommunikation. Den generar mig. Samtidigt känner jag mig orolig över att det nästan verkar som denne filmkritiker tror att det är han som kommit på att träning är viktig även för pappor.

 Men tiden som Wiklund prioriterar kanske är tid för träning eftersom barnen verkar ha skola, dagis(?), barnflicka och farmor. Wiklund prioriterar alltså att höja sin status som förälder genom att träna och på sätt försöka se snygg ut?? Se allting är sin ordning. Det som från början verkade vara en revolutionerande artikel  som verkligen utgick från att barnens bästa var än en gång en text om en fåfäng förälder med noll omvärldsuppfattning.

 

destruktivitet

Denna blogg är ett utfall av destruktivitet. Varför sitter jag här och tycker saker som jag inte vet någonting om? En amatör är jag och detta skrivande ger mig inte speciellt mycket. Jag undrar verkligen vad jag har för syfte med att skriva här. Om man läser noga så ser det nästan ut som jag är ute efter anhängare, att få folk att tycka som jag tycker. Problemet med mig och den här bloggen är att jag går hårt ut med att jag inte tycker någonting, inte tror på någon sanning. Det är därför det är så destruktivt att sitta och skriva saker som jag (inte )tycker. Eller visst tycker jag. Men det vore fel av mig att här gå in på hur och varför jag tycker. För mig handlar det om en rädsla för att förenkla. Sanningen är allt annat än enkel, därför tycker jag bättre om långa romaner än att läsa bloggar. De enda bloggar som är något att ha är därför de som handlar om litteratur. Ser ni, vad lätt det var att skriva ett par meningar och få dem att verka som sanna?

Problem

Jag skulle vilja uppmana alla kvinnor och män som plågas av allt för många små problem att skaffa sig större och viktigare problem, det hjälper!

lösa bostadslösheten

Jag funderade på att köpa SJ:s årskort. För 35 000 kronor så får man åka obegränsat med resor i Andra klass, i sitt-, och sovvagnskupe. Man får gratis kaffe och försäkrat bagage. På tåget till Jämtland får man dessutom bio. Ja 35 000 kronor är trots allt en överdriven siffra för mig. Jag har för lite tid för att ett sådant kort skulle bli lönsamt. Men om man inte hade haft ett fast boende, varit barnlös och haft ett friare jobb så hade jag kunnat bo på tåg och på så sätt fått en ganska billig boendekostnad. Under tiden kunde man söka jobb på olika ställen i landet. Man kan väl anta att detta snart blir ett nytt regeringsförslag som på ett smidigt sätt kan lösa både bostadsproblem och få bukt med de sociala kostnaderna. Många av de boendeplatser som kommunen köper för sina bostadslösa kostar väl mer per dygn än SJ:s årskort. Så kunde det bli en bättre spridning över landet. På något sätt känns det som att de missbrukare som är bostadslösa genom detta resande skulle kunna få bukt på sin ständiga oro och istället bli nyktra filosofer, som bloggar och blir ett slags ambassadörer för vårt land, ett skri från vildmarken. Men kanske blir Maud Olofsson lite sur och tycker att SJ inte skall konkurrera med privata aktörer som säljer vård? Fast kaffet blir ju så gott som gratis och SJ är ett statligt företag så det väl ett fantastiskt samarbete att se fram emot.

Antistil/Antikrist

Jag blir galen på allt som har med stil att göra. Därför försöker jag anlägga en antistil. I många sammanhang så ser man detta med antistil som något besläktat med Antikrist. Ett bevis för att skapelsen inte är fulländad, eller att det finns ett motstånd som stör alltsammans, ett mörker. Att jag drar så hårda växlar på detta är för att jag tycker att hela stajlinggrejen känns så satans frireligiös. Det handlar om smutsbegrepp, om att visa upp en god sida, som i rådande världsuppfattning tycks stå för ett gott och redigt inre. Sånt som ett visst slags religiösa människor har stått för i alla tider, eller för all del ett visst slags förbrytare. Nu är jag riktigt flummig och ute på tunn is. Men ett samhälle där människor är alltför anpassade är också ett väldigt auktoritärt och ointellektuellt samhälle. Som alla vet har auktoritära samhällen större möjligheter att låta farliga ledare ta makten. Men också att folk kan gömma sig bakom en inlärd attityd, och kanske skada sina närstående utan att någon märker något, eftersom han den där Fritzl, eller vad han nu kan heta var så väldigt trevlig och välklädd när han gick och handlade.

Samtidigt så är det så uppenbart att all denna styling inte rör alla. Exempelvis har dagstidningarna bostadsbilagor som visar upp exklusiva hem, nåbara för ett fåtal. Vad är syftet med detta? Jag bara undrar? Att öka känslan av inkomstklyftor och utanförskap? Tror inte att det handlar om dåliga värderingar, utan mer om bristen på värderingar, eftersom allt går ut på att innehållet, det som finns bakom inte har någon mening och just däri ligger faran. Att man inte förstår vilka signaler man sänder ut, eftersom det viktiga är hur det ser ut.

Jag är trött, lite loj, slutkörd på alla tv:ns görommig program, alla dagstidningarnas inredningsbilagor, radions stilprogram och tv:ns tävlingsprogram som handlar om att bete sig rätt för att nå den stora drömmen.

Förstå mig rätt nu, jag ser inget fel eller skamlöst i att spendera pengar, särskilt inte i tjänstesektorn. Om vi skall få en bra och ekologiskt hållbar samhällsekonomi framöver så tror jag att det är tjänstesektorn som måste öka. Mer konsulttjänster åt folket! Men varför hela tiden lyfta fram detta i våra medier som om det hade med den enskilde människans lycka att göra? Jag vill också ha andra och bättre stylister som kunde ta hänsyn till de enskilda människornas personligheter, så att det inte blev just så slimmat och opersonligt som det just nu är. Där människorna i de där hemmen som visas upp verkar sträva efter att ha det som skyltdockor i en möbelaffär. Fritt från alla kreativ rörelse, all självständighet, bortom allt tvivel på att följa den rätta vägen. Amen.

Förklara mig

När man läser mitt förra inlägg är det lätt att tro att jag är en annan slags person än jag är. Jag är för förändring. Inte alls en person som menar att man skall gå på i gamla hjulspår. Om jag menar något så är det väl snarare så att detta med att prioritera används ofta när någon ANNAN tycker att någon ANNAN inte gör rätt prioriteringar, som ett slags moralism, att berätta att den människa som prioriterar fel är en sämre slags människa. Ett slags översitteri, som passar in i det politiska dagsläget då det är okej att dela in folk i goda och onda, beroende exempelvis på hur mycket de arbetar. Ett bra svar när någon annan påstår att du prioriterar fel är : - Ja jag vet att du är en bättre människa än jag. För på något sätt är det vad prioriteringsretoriken handlar om, att dela upp människor i goda och onda.



Nu menar jag inte att man får göra hur man vill på arbetet till exempel, eller i annat samspel där det gäller att åstadkomma något tillsammans. Men vissa saker har andra människor helt enkelt inte med att göra, och det måste vi värna.



Jag kan hålla med om att man kan arbeta mycket med sig själv för att komma vidare i livet. Men vissa saker är rent strukturella och det är väl det som jag vill komma åt. Där handlar det inte om att jobba med det egna jaget utan att förändra värderingar rakt över.



I själva verket är jag bara orolig över det puritanska dagsläget. Att leva i ett öppet samhälle är lika väl som i ett stängt samhälle en fara för den personliga integriteten, skillnaden är bara att här har vi en möjlighet att värna om oss, stå för våra val och inte låta folk lägga sig i sådant som de inte har att göra med.



Det här börjar bli riktigt snurrigt. Samtidigt attraheras jag av taoismen. Att man mår bäst av att bara hänga med, ha en tilltro till att allt går bra, att positiv inställning och grundlighet bär långt.

För tillfället

För tillfället har jag ingen tid. Ja tiden finns, men den går åt till annat än bloggande. Det handlar inte om prioriterande. Det är bara idioter som pratar om prioriterande. De vill säga att man gör fel val, när man kanske inte har något val. Jag tror på handlingen och valet är något konstruerat, som kommer efteråt för att man behöver en förklaring på vem man är. Inte så att jag menar att det är meningslöst och tänka. Utan mer att vi inte tänker så ofta som vi borde. Att vi följer mönster som andra lagt ut åt oss och går in i färdiga lösningar utan att frågasätta, trots att vi tror att vi frågasätter.

Kina, 1 maj och konspirationsteorier.

Egentligen så kan jag sluta med att skriva om det dominerande västerlandet. För Kina är definitivt på väg. Snart dominerar de och jag kommer ha svårt att förstå vad som var problemet med anglosaxerna.

Kina märks exempelvis på att jag häromdagen kom hem med två kinesiska filmer. Som om det vore min egen idé är mitt intresse för den kinesiska filmen plötsligt större än tidigare, eller återerövrat. Under åttiotalet när jag fortfarande var öppen och lite utanför allting hade jag ett genuint intresse för kinesisk film. Nu befinner jag mig mitt i livet, simmar mitt i strömmen. Alla tankar som når mig visar sig alltid komma från någon annan och därför har jag återigen kommit i kontakt med detta kinesiska.

Obegripligt hur det egentligen hör ihop; inflationen av kinesiska varor i vårt samhälle och vår plötsliga öppenhet för kinesisk kultur. Sådant som tidigare verkade svårtillgängligt och obegripligt är plötsligt ganska populärt. Hur kan det bli enkelt att förstå bara för att vi har mer kinesisk plast hemma? Plastprylarna är ju skit men filmerna är riktigt bra. Trots allt är det lite märkligt att skitprodukter producerade i låglönefabriker kan ge oss förtroende för deras kultur. Har den kinesiska plastens inverkan på vår film och klädkultur något med kommersialismens skadliga biverkningar att göra? Eller är det snarare kommersialismens goda effekter?
Eller är kulturen inte bra? På något sätt måste väl filmen i detta föga demokratiska land spegla dess samhälle. Har vår öppenhet för att konsumera lågkvalité gjort oss avtrubbade även inom det kulturella området så att vi inte ser bristerna utan istället håller på att börja tycka att Kina är ett hyvens ställe? Vi kanske redan på sätt och vis tycker att det är okej med begränsningar i yttrandefrihet och demokratiska rättigheter? Jag har sett vissa tecken på det.

Någon jag känner frågade sin arbetsgivare om lämpligheten i att engagera sig i en viss fråga på fritiden och fick reda på att engagemanget inte ansågs så lämpligt. I dag på 1 maj buade unga människor när Wanja Lundby-Wedin skulle hålla tal. Hennes partikollega Nalin Pekgul blev arg och menade att bu-roparna inte respekterade demokratin. Väldigt konstigt eftersom just bu-ropandet måste ses som en effekt av demokratin och yttrandefriheten.

Kina är på väg att nästla sig in i vårt medvetande. De håller på att ta över världen. Ja de vill till och med köpa Volvo. Om vi inte ser upp kommer snart de västerländska indieklubbarna fyllas av folk i Maokostymer som buar på befallning. I Kina kommer man ha blonderat hår, , köra billiga volvo och ha billiga Dolce Gabbana jeans.

Det personliga tilltalet i biblioteket

För att skapa förtro förtroende måste man vara någon, stå för något. Om man inte vågar vara någon är det ganska självklart att folk blir osäkra i ens närvaro. Detta gäller såväl institutioner som personer.Samtidigt gäller det att man som tjänsteman i en offentlig institution förhåller sig professionellt i dagens mångkulturella samhälle. Det var nog lättare i exempelvis femtiotalets Göteborg, då alla utgick från någons slags gemensam ”Goa gubbar norm” som alla kände till. Men idag då samhället ser annorlunda ut med folk från alla jordens hörn, och tilltal som herr Johansson och fru Bengtsson är ersatt av ”du” så får man hitta andra normer för att så många som möjligt skall förstå att de offentliga rummen är deras egna. För sådana möten krävs en helt annan öppenhet, en ingång för ett personligt möte. Att en institution vågar visa upp personligheter inger förtroende. Det signalerar även för besökare eller användare att det är okej med olikheter. Samtidigt är det personliga en bra grund för exempelvis litteraturvägledning. Man har en chans att få en förklaring till varför en bok rekommenderas, vilket självklart kan fördjupa den egna läsningen, locka till mer reflektion, om man nu är ute efter det, vilket många låntagare på bibliotek uppenbarligen är.
Däremot ger man inte förtroende genom att vara som en banktjänsteman. Att gå på en bank är ett nödvändigt ont för många som kräver en speciell slags ganska opersonlig professionalism, där man inte är ute efter få fler besökare, snarare tvärtom har det visat sig. Vill man ha fler besökare som får man ha en helt annan strategi, då får man vara inbjudande, rentav trevlig.
Ja man bör vara personlig, men inte privat. När man är personlig får man gärna ge sken av att vara privat. En person som man gärna skulle vilja bjuda hem, men aldrig skulle våga fråga. Avståndet skall finnas där självklart, men inte ansträngt. Den professionelle skall kunna liknas med en lindansös, falskt ansträngningslös, med avspänt uttryck men väl så medveten om varje litet steg. Att vara personlig och inte privat är också att hindra den egna dåliga dagen lysa igenom, att ställa sina sorger åt sidan för ett slag. Det är då man är ett riktigt proffs! Inte om man är som en kall tjänsteman som låtsas vara ett neutrum, tillverkad i bibliotekets källare av en känd formgivare.

Det personliga, trevliga, tillmötesgående är också ett skäl för att kunna kräva in böter. En gång läste jag en bok om hur man framför kritik till någon. Där stod det att för varje kritisk sak man säger så skall man ha sagt minst tjugo positiva. Ja det handlar naturligtvis om att personen i fråga skall känna sig sedd, förstådd, respekterad. Det är ett knep som är ganska lätt att förstå. Förutom att man visar respekt för den man pratar med så är det ju också ett sätt att nå fram, ett slags taktik. Om man gör en översättning till en person som besöker ett bibliotek så kan man ju enkelt tänka sig att den personen känner sig mer intresserad av att återvända om den kommunikation som de haft med bibliotekarierna bestått i annat än prat om försenade böcker och bötesbelopp. I grunden handlar det om något så enkelt och självklart som positiva vibbar.
Men för att våga vara personlig så måste man också våga stå för något och där har vi väl det största problemet. Man måste våga visa något eget, tro på att man kan förmedla något som ingen annan kan, det är så man blir värdefull och speciell. Om man som institution inte står för något framstår man som kall, opersonlig, i det långa loppet tämligen ointressant och i värsta fall även lite löjlig. Som exempel kan jag säga att jag i dagarna har jag hört en del ganska löjeväckande kritik om ett biblioteks blogg. Man frågar sig ifall dess stadsdelsnämnd står för ett sådant innehåll. Jag undrar hur en politiskt vald stadsdelsnämnd skall kunna stå för något annat än mångfald och yttrandefrihet? Eller hur tänker man? Kritiken mot det personliga tilltalet är ofta grumlig och har sällan någon särskilt vederhäftig analys, vilket retar mig, för jag har egentligen inget vettigt att svara emot.

Köp ett liv

Jag har en idé om hur det kommer bli när vi inte längre orkar engagera oss i alla idiotiska val som inte gör så mycket mer med oss än att ta vårt förstånd som gisslan. Då när vi skapat medborgarrättsrörelser för rätten att kunna gå igenom ett köpcentrum utan att behöva bli ofredade av försäljare eller välgörnhetsorganisationer med 90-konto.

I denna framtid tror jag att vi kommer att kunna köpa oss färdiga liv. En paketlösning som talar om exempelvis vad du skall äta, hur du skall klä dig och vilka tvprogram du skall se på, vilka föreningar du skall ansluta dig till och vilka böcker du skall läsa.

Har du gott ställt så kan du lägga till tjänster som terapi och städhjälp. Man kommer att få konsultation. De som betalar mycket får privat rådgivning på något snyggt kontor en heldag var tredje månad medan de billigare liven får nöja sig med talsvarsrådgivning.
Varje paketlösning kommer att ha en sponsor som kommer att synas på ditt visitkort och i Hitta.se. Man kommer att prata om folk som så här:
-Han kör ett koopliv. - Det känns pinsamt att berätta men hon har faktiskt bytt till ett Eldoradoliv. - Nej han kör Antroposofliv. - Ja det är så likt henne, jag har alltid vetat att hon förr
eller senare skulle se till att få ett Timbroliv.

De mer än rika kommer att kunna köpa sig exklusivt designade liv där huvudsponsoren är som en osynlig allsmäktig gud och där ryktet om vem det är skall räcka som reklam. Ja i sådana liv skall allt verka spontant och personligt, odesignat. De riktigt stora konstnärerna kommer naturligtvis köra sitt eget race och alla kommer att titta på dem med avund, önska att de själva var lika modiga. Samtidigt kommer andra demonstrera för rätten att ha råd att köpa sig ett liv. Tjänsterna kommer så småningom att subventioneras av staten och bli lika självklara som tvapparater och bredbandsabbonemang. Istället för att ägna sin tid åt en massa föga intellektuellt utvecklande frågeställningar så kan man hänge sig åt den svåraste konsten av alla, ett "bara varande".

Bibliotekarieyrket kunde få fantastiska utvecklingsmöjligheter. Jag som är lagd åt det idealistiska hållet skulle kunna utforma litteraturlistor och skojfriska dataprogram som kontrollerar läsförståelsen för barn i ABF familjer. Samtidigt kunde jag själv se till att ha
råd med ett dyrt men inte exklusivt liv genom att extraknäcka där jag i konsultation med terapeut och livstilsdesigner fastställer litteraturval för någon magnat.

Jag kommer att säga att visst var jag kritiskt till en början. Sen kommer jag säga så här:
- Men det är inte så dumt det här ändå. Jag ser det inte som att demokratin är hotad. Vad jag tror har hänt är att folk är mer medvetna nu än förr. De kanske körde ett Eldoradoliv förr också, men det var ingen som sagt det till dem. Nu har de något att ta ställning till. Det är lättare att se vad folk går för. Det är ju lite tragiskt så klart att den italienska maffian på sista tiden även etablerat sig i våra svenska förorter och att Astraliven är så beroendeframkallande...Men jag vet inte om det var så mycket bättre förr.Folk läser mer nu än förr och jag är mån om att lyfta fram författare från Tredje världen för barnen, ja någon gång även för magnaten och han var väldigt positiv faktiskt...

Mitt kära västerland

Melbourne. Jag var där. Så förtjust över att exempelvis gymmen ser ut som hemma. En fantastisk sak av engelsmännen att lägga beslag på denna exotiska kontinent och göra den till vår. Det är annorlunda, utomlands, men bekant och förståelig som i en film med textremsa.

Engelskan är överlägsen, the story-teller, som för berättelsen framåt, som kommer med förklaringarna och de stora omvälvande aha-upplevelserna. Vi andra blir mest viskningar och rop i jämförelse, ibland erkända men alltid something diffrent.

När jag står på bandet på gymmet lägger jag märke till att Josefin Crafoord kör morgontv även här, fast med Tom Cruise istället för Steffo Törnqvist. Cruise ler och verkar helt tillfreds med sin nya karriär. Upptäcker också att den svenske föredetta hovreportern Daniel Nyhlén arbetar som Hollywoodreporter för Australiensisk tv, något fetare, men samtidigt brunare.

Vid en närmare titt ser jag att det alls inte är Josefin Crafford, eller Tom Cruise, eller Daniel Nyhlén. Men de ser precis likadana ut. Same stuff, diffrent place. Som ett slags franchiseföretag med tvunderhållning. Man plockar fram ett visst antal persontyper som sedan skall befolka världens alla västerländska tvkanaler. Orsaken är mig obekant, men Cornelis Vreesvijk hade aldrig fått jobbet. Vilket är värdelös information eftersom han nog aldrig heller hade sökt.

Allt det här lägger jag märke till när jag ser på tv på gymmet. Det är varmt ute och efteråt sätter vi oss på ett kafé och dricker en latte. Det är inget Starbuck kaffe, men helt okej. En bra latte, även om jag valt andra bönor om möjligheten hade funnits. Skönt i alla fall att de lärt sig något om kaffe så man slipper té. Så härligt att man kan få allt det här bekanta samtidigt som det snöar hemma och man själv sitter utomhus med solskyddsfaktor trettio och bara bá...bá..

`Vampyrer i Australien

Jag är på semester i Australien. Det är värsta surfing landet. Så underbart! Ett gott land även för de flesta bofasta som inte är aboriginer eller asiater. Men sådant märker jag inte av eftersom de flesta problem i landet liksom hemma i Göteborg är förpassade till norr, norra Australien.
En brist i Australien även för mig som turist är att här inte finns några vampyrer. Här är alldeles för mycket sol för att vampyrer skall kunna överleva. PÅ 1700-talet kom här över ett gäng men de dog ganska snabbt i den svåra solen. Det märks också på folket att här är vampyrfritt. De är uppsluppna, blodfyllda och utåtriktade, ingen som helst rädsla för att bli utsugna på blod. Till Australien hör en dragning till Europa, ett slags komplex. Men de förstår inte att det stora problemet eller den största skillnaden, god eller dålig, är att här saknas vampyrer. De tror att det är något annat, utbildningssystemet, öknen elller avståndet. Men det är alltså vampyrer som fattas.

mångkulturalism

Jag kan inte skriva något bra. Men Melbourne är en stad där man ser mångkulturalismen som en fördel.

Annika Falkengren och jag

Annika Falkengren SEB:s VD är i blåsväder och jag måste försvara henne. Inte för att någonting av det hon sagt eller tyckt i fråga om bankdirektörers löner är särskilt bra. Allt som har med bankledningarnas löner känns fel, sjukt, orättvist och alla kritiska artiklar som har rabblats i tidningarna här om sistens håller jag med om.

Jag måste försvara Annika Falkengren eftersom jag i det här fallet inte tror på den enskilda människan. Hon är odlad i en kultur och har fått den position hon har för att hon inte stuckit ut näsan och sagt det här är fel. Att jag som barnbibliotekarie kan säga att det där är alldeles vansinnigt har ingen som helst betydelse, eftersom det är helt rätt att tycka så i min socioekonomiska grupp.

Om jag hade varit i Annika Falkengrens kläder så hade jag förmodligen gjort likadant som hon nu gjort. Låtsas att jo, men visst jag gör som ni säger och sedan sprungit ut bakvägen i hopp om att ingen skulle se mig.Vad allt handlar om är vem man är när det väl gäller. Under sådana förhållanden är det dessvärre inte så många att lita på. Det finns väldigt få saker i vårt samhälle som premierar kritiskt tänkande. Vi vill bli av med dem som inte tycker likadant. Därför består många styrelserum av män i mörkblå kostym och många bibliotek av kvinnor med rödfärgad pagefrisyr.

Men visst måste man kunna kritisera. Fast för att nå en förändring måste vi börja med oss själva. Vi måste våga säga emot. Vi måste lyssna på barnen. Vi måste förstå att det kan vara positivt att vara kritisk. Att kritiskt tänkande inte är det samma som negativt tänkande. Vi måste försöka börja trivas med det obekväma, det mångmönstrade och oförutsägbara. Det bekväma är inte tryggt utan fegt och farligt.

Naturligt

Jag blir galen när jag hör resonemang om vad som är naturligt eller onaturligt. Insikten om att begreppet naturligt är stendött har nåtts av många, men tydligen inte av alla. Argumentationen emot naturbegreppet är enkel. Vi är av biologi uppkomna och allt vi gör kommer från oss själva, som kommer från naturen. Därför är det inte mindre naturligt med hightec än med grottor. En människa kan inte vara onaturlig, om hon är en människa. Vårt samhälle är alltigenom naturligt. Fatta!!
Men jag menar inte att allt som är naturligt är bra. Eftersom allt är naturligt. Jag menar bara att ordet naturligt är fullkomligt värdelöst. En civilisationskritik som bygger på argument om vad som är naturligt är därför bara förklädd konservatism utan vettiga argument. Akta er för sånt!

Jag vill ha en vampyr som monark!

Det finns de som är emot monarki och det finns de som är för. Nu har jag inte skrivit något särskilt intelligent. Men det finns en tredje väg och det är att skapa ett vampyrernas kungahus.
Fördelen med detta är många. De flesta vampyrer har en ja inte medfödd men medsugen stil. När de blir vampyrer så förstår de den högre estetiken. De hamnar i ett sublimt tillstånd som suger människor till sig. Attraktion av högre graden. Ett vampyriskt kungahus skulle därför aldrig vara ifrågasatt utan istället bli omåttligt populärt och kultförklarat. Ett kungahus som är kult är som att gå tillbaka till den gamla goda tiden, då kungligheterna och gud var ett.

Ytterligare en fördel med en vampyriskt kungahus är att de är alla människor av folket. De kommer från de mest skilda miljöer, men har ändå lyckats skapa ett världsomspännande nätverk. De förstår vanligt folk eftersom de kommer från vanligt folk och har nått sin position i samhället genom stort lidande, är stora diplomater. Vampyrer är varelser som förstår hur det är att lida, att ha det svårt, men också att det går att göra någonting åt en situation som kan verka tillsynes omöjlig. Vampyrer som är mätta och går runt i misären kan med sin attraktionsförmåga och sitt enastående medlidande uträtta stordåd bara genom att finnas till, genom att gå Eriksgatan fram.

Odödligheten är också en aspekt som kommer väl till pass för ett kungahus. Finns det en bra monark behöver man aldrig oroa sig över att han eller hon blir sjuk. Hos varelser som är odödliga finns också en historisk kunskap och ett slags lugn som kommer sig av att ha sett och hört allt förut.

Bildningsförmågan hos de odödliga vampyrerna är också enastående. För även om en vampyr blir många hundra år så påverkar inte deras studieförmåga. De kan läsa på universitet i kanske sjuttiofem år eller femhundra år och bli mer upplyst än någon annan furste eller kung haft möjlighet att bli.

Om vampyrerna skulle bli monarker så skulle det också vara ett sätt för dem att komma ut, att få legitimitet i samhället. Då skulle de slippa att som nu gömma sig bland oss dödliga och tvingas flytta med jämna mellanrum för att folk inte skall lägga märke till att de inte åldras.

Kan det bli bättre? Attraktion, världsvana, upplysthet, odödlighet och stil? Jag kan förstå att det finns de som är emot en mänsklig monarki. Men en vampyrmonarki är perfekt.

Ansvar

Jag tror på att ansvar är utvecklande. Att vi alla är ansvariga för vad som sker runt omkring oss även om vi inte agerar. Ibland kanske särskilt om vi inte agerar. Med ansvar följer alltid en chans att förstå varför något gått dåligt eller bra. Tillskillnad från om man bara säger att jag tänkte att det var nog inte så bra. För vad spelar det för roll vad man tänkte om man inte säger något? Förmodligen så sa man inget för att slippa ta ansvar för om man tänkte fel. Men att tänka fel finns ju bara om man inte prövar tanken. Alla misslyckanden kan man lära sig något av och det är utvecklande.


Jag tror alltså att det är utvecklande med ansvar, men jag är inte övertygad om att det är bra att vara utvecklande. Jag menar om hundra år är vi ändå alla döda och om tusen år är kanske hela planeten blott ett minne. Istället för att vara en ansvarsfull miljökonsument så hade det kanske vara lika gott att tuta och köra? Det hade kanske varit ärligare än som nu att källsortera som ett slags gottgörelseprojekt för att hela västvärlden lever på en orimligt hög energinivå.


Ja min personliga hållning i detta har blivit att jag bestämt mig för att det är bra att ta ansvar. Ett ansvarstagande gör det enklare för mig att exempelvis uppfostra mina barn, att få dem att agera efter accepterade mönster.Hela samhällsordningen bygger på att vi gör saker för att skapa framtiden , att ta ansvar för vad som skall hända och jag kan inte se vad jag som individ har att vinna på att gå emot något sådant. Ja för att bli accepterad så är det viktigt att man åtminstone låtsas ta ansvar. Att komma ut som redig räcker långt.