mama mia

När jag skulle åka tåg i går köpte jag tidningen Mama. Egentligen är Mama den enda av de svenska föräldratidningarna som jag står ut med. De andra är för tråkiga och präktiga, känns som en del av Storebror och tycks berätta för mig att jag skall klä mig i Polarn och Pyret, andas med någon slags yoga andning samt alltid vara beredd ifall att olyckan skulle vara framme. Så ser inte mitt föräldraskap ut. Faktum är att om det fanns något demonstrationståg mot den typen av föräldraförebilder så skulle jag stå främst i ledet, eftersom jag anser att de är skadliga för hälsan då det inte finns en djävul som kan leva upp till ett sådant sätt. Däremellan varvar dessa tidningar med att visa sig problem orienterade och tar upp svårigheter som de aldrig ger någon lösning på, där de berättar om sådant som man redan hört på muntlig väg. Eller som man rent av listat ut själv. Budskapet tycks vara att det finns en rad klassiska olösliga  problem i föräldraskapet och att de tänker  ägna spaltkilometer till att inte lösa dessa problem.  

Men bara för att jag tycker att Mama är den bästa svenska  föräldratidningen som jag läst så anser jag ändå att det är en skitdålig tidning eftersom den står för förfärliga ideal, men den är bra för den står för vad den är och luktar varken Socialstyrelsen eller Storebror.

Vad jag avskyr med Mama är att  syftet bakom tidningen verkar vara att lyfta fram föräldrar som konsumenter och på så sätt göra barnen till ett slags statusbringande accessoarer i rätt kläder, ungefär som de där som hundarna som folk håller sig med i Hollywood. Eller att lyfta fram kändisar för att de är barn för att ge dem faderlig eller moderlig pr.

Ja det är väl inget särskilt märkvärdigt att barn får stå som statussymboler för deras föräldrar, så har det väl alltid varit i de flesta kulturer världen över, men på något sätt så önskar man ju att världen skulle kunna gå framåt även på detta område och barn få lov att vara barn för deras egen skull.  Att vi någon börjar tro på att barnen har något att lära oss. Så när jag läser Mama känner jag att världen står still och att det som vanligt  det är skit med alllting. Samtidigt så är det ett sätt för mig att känna mig lite smartare än denna form av elit. Så när jag läser Mama känner jag mig trots allt i mitt esse. Då är  jag liksom för fin för den bästa av världar så som den skildras i tidningen Mama. 

Vad är det då som är så skandallöst dåligt? I senaste numret är det exmpelvis en intervju med Hans Wiklund. Han definierar sig som en kashmirpappa. Alltså en pappa som prioriterar föräldraskapet framför karriären och samtidigt inser att de måste träna. Han menar att i Vasastan så är det hög status att ha råd att vara med sina barn. Hallo! Som exempel nämner han sig själv, Jonas Gardell och Paolo Roberto. Hans Wiklund prioriterar alltså barnen men har råd med barnflicka och har mig veterligen, precis som både Paolo Roberto och Jonas Gardell redan gjort karriär. De kan slappna av ta det lite lugnare. Så bra! Men det finns mycket att undra om varför behöver man barnflicka om man väljer barnen framför karriären och dessutom har en farmor som ställer upp i alla väder?  Sedan detta med att "vi är pappor som förstår att det är viktigt med träning". Jag har svårt att veta hur jag skall bemöta denna typen av kommunikation. Den generar mig. Samtidigt känner jag mig orolig över att det nästan verkar som denne filmkritiker tror att det är han som kommit på att träning är viktig även för pappor.

 Men tiden som Wiklund prioriterar kanske är tid för träning eftersom barnen verkar ha skola, dagis(?), barnflicka och farmor. Wiklund prioriterar alltså att höja sin status som förälder genom att träna och på sätt försöka se snygg ut?? Se allting är sin ordning. Det som från början verkade vara en revolutionerande artikel  som verkligen utgick från att barnens bästa var än en gång en text om en fåfäng förälder med noll omvärldsuppfattning.