Verkligheten, krisen, fantasin, himlen, helvetet och det positiva tänkandet.

Det skrivs mycket om Barbara Ehrenreichs senaste bok Bright-sided: How the Relentless Promotion of Positive Thinking Has Undermined America Vad jag har förstått av det jag läst OM boken så handlar den om hur Ehrenreich när hon sökte hjälp hos självhjälpsgrupper för sin bröstcancer fick höra att hon skulle omfamna cancern och känna sig glad för den och förstå vad den kunde hjälpa henne med, typ ungefär alltså. Ja hur som helst ett är det väldigt cyniskt sätt att bemöta någon som är i en uppenbar kris.

I stället gick Ehrenreich hem och skrev en bok om baksidan med det positiva tänkandet. Om exempelvis hur man i den ekonomiska krisen sett kritiker som bromsklossar och på så sätt elda på problemen genom att inte ta hänsyn till att de finns. Ja det verkar kort sagt vara en mycket intressant bok som jag själv ännu alltså inte läst. Men kritiken av det överdrivet positiva tänkande delar jag med Ehrenreich och det var väl om det jag nu tänkte skriva lite flummigt om.

Självklart är exempelvis inte positiva affirmationer något dåligt. Det dåliga är att tro att det positivt tänkande är den definitiva lösningen. Att tro att positivt tänkande hjälper mot allt är väl ungefär som att tro att man är gud skaparen själv och kan styra över allt som händer, men det kan man ju inte. Självklart är det en behaglig tanke att tro att man själv bestämmer alla spelregler, dock ett slags vansinne som i denna form liksom i alla sina andra former av vansinne är verklighetsfrämmande och därför inte fungerar särskilt bra som kompass för just verkligheten.

Genom allt detta positiva tänkandet upphöjer man sig sig själv, sitt ord och sin tanke som skaparen av alla förutsättningar. På samma sätt som Guden i första mosebok gjorde när han skapade himmel och jord. Så här står det:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
2. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds
Ande svävade över vattnet.
3. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.
4. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från
mörkret.
5. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och
det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.

Skillnaden mellan oss människor och just guden i första mosebok (som jag inte tror på även om han har stunder då han glimtar till och är en riktigt skön snubbe, men i andra stunder beter han sig som ett regelrätt svin) är väl att vi befinner oss på jorden. Jag tror att vi hamnar rakt ner i helvetet om vi inte tar hänsyn till eller låtsas om att det finns hinder och hot som vi själva inte rår över.

Det positiva tänkandet folk står för en ganska medeltida och därför reaktionär världsbild där gott är gott och ont är ont.
En tanketradition där det kritiska tänkandet och de intellektuella grovt ses som ett slags onda varelser i förbindelse med djävulen som med sina tankar bidrar till att underhålla det destruktiva i världen. En fördumning helt enkelt. Medeltida eller kanske Ingenjörstänk i humanistisk tradition, där det gäller att hitta tankens spinningJenny, den ultimata revolutionära tanken som skall förändra världen genom att få kontroll över varje enskild nervcell i skapelsen så ingen skall drabbas av sjukdom, fattigdom eller död.

Samtidigt pågår ett parallellt resonemang om verklighetens folk. Som om vissa skulle kunna vara mindre verkliga än andra. Men de verkliga är uppenbarligen de som inte har någon möjlighet att se sig själva som gudar, som andra ser sig som gudar över.

Etablissemanget Pling Plong

Ett land, två bilfabriker i kris. Den ena verkar kunna vara på väg att köpas upp av kineser. Fortsättningen på den sagan kan man bara gissa. Kina är inte landet som är känt för sina goda arbetsförhållanden. Den andra bilfabriken har gått med förlust i åratal och de som äger vill inte längre äga.

Samtidigt ett klimattoppmöte. En planet i kris. Vi måste förändra våra vanor. Annars är det ingen som vet hur det kommer gå. Man kunde tänka att denna tillfällighet med den sviktande bilindustrin och klimattoppmötet skulle få etablissemanget att tänka om. Nu när det är ett så lägligt tillfälle.

Parallellt pågår en kulturell revolution. Allt fler utövar kultur, trots att de flesta inte tjänar en krona på det. Man gör musik, skriver, filmar. De stora aktörernas kommersialisering har gjort att andra tagit ansvar för mer omvälvande och annorlunda kulturyttringar. Det finns hur många bokförlag som helst som jobbar så gott som ideellt eftersom de stora koncentrerar sig på deckare och kändisförfatttare. I går läste jag om Hanna Sköld som har ett filmbolag med några kompisar. De började spela in en långfilm utan någon finansiering alls. Sen har vi alla band, alla körer, alla målare, för att nämna något. Man frågar sig skulle vi inte kunna ha användning av alla dessa kreativa förmågor nu när de vanliga ingenjörerna som styr landet tycks vara helt förlamade av oförmåga att tänka nytt?

Lästa nyligen någonstans, minns inte var, att någon norrman hade utryckt sig att problemet med Sverige är att vi producerar saker som tioåriga barn från Asien lika gärna kan producera. Nu är det inte så att jag förespråkar barnarbete. Men jag förespråkar sysselsättning och export av kultur. Vi har ju lyckats förut, det svenska musikundret, Ingmar Bergman, Stieg Larsson, Marianne Fredriksson, Lasse Hallström för att nämna några.

Att jag skriver etablissemanget plingplong beror på att det lyser femtiotusen varningslampor om bilindustrin. Det finns så klart mycket tragik när hela familjer blir av med jobbet, särskilt i dessa tider då arbetslöshetsskyddet är så försämrat. Jag säger inte att det här är enkelt. Vad jag säger är att man bör satsa mer på kulturen. Inte bara för att skapa arbetstillfällen, utan också för att vi behöver förändra våra konsumtionsmönster. Att inrikta sig på att konsumera kultur istället för att konsumera ting är ett utmärkt sätt att förbättra vårt klimat. Men för att komma i närheten av en sådan förändring så måste de kulturella aktörerna ha en chans att ta upp kampen mot de kommersiella aktörerna. Och det är här som regeringen borde satsa pengarna, i stället för där de nu satsar.

Hur bygger man en stark kulturell stat? Det handlar om mycket. Om en bra skola och förskola där barnen känner sig trygga nog för att våga ifrågasätta. Om stadsplanering där kulturella institutioner finns med bra verksamhet men också som symboler. Det handlar om att skapa lokala kulturella centrum som folkbibliotek där de lokala kulturarbetarna ges möjlighet att vara betydelsefulla för sin närmiljö.

Det finns så mycket som talar om för oss att just nu är det läge att tänka helt om, göra något helt nytt. Denna förändring måste ske och satsas på uppifrån, annars kan det inte bli av. De lokala tjänstemän och politiker som finns är oftast ingenjörer och ekonomer, de är måhända duktiga på att räkna pengar, dra torra slutsatser och säga nej, men är lika ofta kulturella left overs, förstår inte ett jota av vad kultur har för betydelse i det lilla samhället, ser det mest som något som kostar pengar. Att man har kvar kommunala kulturella institutioner över huvud taget kommer sig i vissa fall av av att de som bestämmer där inte äger språket på samma sätt som företrädarna för kulturen; ibland tvingas man helt enkelt att backa i sin övertro på effektivisering och bristande ansvarstagande vad gäller långsiktigt tänkande. Ja några visionärer är det ju i de allra flesta fall sällan frågan om. Därmed inte sagt att det inte finns visionärer som är ekonomer eller ingenjörer, men de jobbar kanske inte just i kommunal verksamhet. Därför för att skapa långsiktighet och hållbarhet; ut med ingenjörerna och in med kulturarbetarna!

Vår regering, som i och för sig är vår snart avgående regering men ändock vår regering, pratar mycket om entreprenörskap. När man lyssnar på Anders Borg och Fredrik Reinfeldt så är det lätt att få för sig att de vill att alla svenskar skall bli entreprenörer. Var finns det entreprenörer om inte bland svenska kulturarbetare? Hur många har inte lyckats utan att ha en krona? Lite skillnad mot banker och storföretag som går med stora vinster utan att spara en krona och sedan när det är kris ber staten om hjälp.

Annika Falkengren och jag

Annika Falkengren SEB:s VD är i blåsväder och jag måste försvara henne. Inte för att någonting av det hon sagt eller tyckt i fråga om bankdirektörers löner är särskilt bra. Allt som har med bankledningarnas löner känns fel, sjukt, orättvist och alla kritiska artiklar som har rabblats i tidningarna här om sistens håller jag med om.

Jag måste försvara Annika Falkengren eftersom jag i det här fallet inte tror på den enskilda människan. Hon är odlad i en kultur och har fått den position hon har för att hon inte stuckit ut näsan och sagt det här är fel. Att jag som barnbibliotekarie kan säga att det där är alldeles vansinnigt har ingen som helst betydelse, eftersom det är helt rätt att tycka så i min socioekonomiska grupp.

Om jag hade varit i Annika Falkengrens kläder så hade jag förmodligen gjort likadant som hon nu gjort. Låtsas att jo, men visst jag gör som ni säger och sedan sprungit ut bakvägen i hopp om att ingen skulle se mig.Vad allt handlar om är vem man är när det väl gäller. Under sådana förhållanden är det dessvärre inte så många att lita på. Det finns väldigt få saker i vårt samhälle som premierar kritiskt tänkande. Vi vill bli av med dem som inte tycker likadant. Därför består många styrelserum av män i mörkblå kostym och många bibliotek av kvinnor med rödfärgad pagefrisyr.

Men visst måste man kunna kritisera. Fast för att nå en förändring måste vi börja med oss själva. Vi måste våga säga emot. Vi måste lyssna på barnen. Vi måste förstå att det kan vara positivt att vara kritisk. Att kritiskt tänkande inte är det samma som negativt tänkande. Vi måste försöka börja trivas med det obekväma, det mångmönstrade och oförutsägbara. Det bekväma är inte tryggt utan fegt och farligt.