Bibliotekarierna och synden

I går lyssnade jag på ett radioprogram där Patricia Tudor Sandahl pratade om synden. Hon valde att lyfta fram högmodet. I hennes tolkning var högmod en konsekvens av fåfänga, en förnekelse av förgängligheten. Hon menade också att detta behov av att sätta andra lite under och ibland lite över sig själv, att inte se i ögonhöjd mest av allt var ett tecken på att man inte tyckte om sig själv. Logiken bakom detta resonemang är inte särskilt svår att förstå. Om man ger alla människor olika värde så innebär det så klart att man själv också befinner sig i en värdeskala. Ja det här är en tankemodell och när jag hörde henne prata så tänkte jag att där har vi bibliotekariernas dilemma i ett nötskal. Det finns ett visst uns av högmod i kårandan och det har jag inte tänkt på för än i går . Ett högmod som menar att vi i ena stunden inte ens vågar tro på våra egna idéer, går fram med håven lite försiktigt som att "inte skall väl vi" och för att sedan å andra sidan mena att det är ingen idé att vi försöker förklara för de har inte intelligens eller kulturell kompetens nog att greppa vår enorma betydelse för samhällsutvecklingen.
Strax efter att jag att ha lyssnat på det där programmet så råkade jag äta lunch med en kommunikatör. Vi jämförde branscher lite grann. Hon menade att i många branscher så tänker man att ”mer ger mer” Som exempelvis hamburgerkedjan om Max bestämmer sig för att slå upp en restaurang i ett speciellt område så ser snart även de andra hamburgerkedjorna till att bygga något i närheten. Ja eller varför inte ett exempel från de egna hemmakvarterna där den ena italienska restaurangen efter den andra öppnar. Om vi tänkte på ett liknande sätt i min egen bransch, alltså i folkbiblioteken eller varför inte säga hela allmänkulturbranchen, så tror jag att det skulle kunna bidra till mycket gott . Att en bra kulturinstitution som exempelvis ett barnkulturhus som jag förespråkar även ger ett mervärde för andra kulturinstitutioner.Idén om kulturens kraft skulle växa sig starkare helt enkelt, det tror jag absolut. Tänker inte minst på när jag var mammaledig och for runt på olika museum med mina två barn och ofta stötte på andra föräldrar som gjorde likadant.
I stället för att dumdristigt lägga energi på att känna att andra institutioner är ett hot så borde man se den kraft som kulturella institutioner betyder för ett samhälle. Men först måste man så klart tro att institutionerna har betydelse, annars går det inte. Jag kan tänka att vi skulle behöva stjäla något av den kommersiella världens tankar om företagsfilosofi, och det borde inte vara speciellt svårt för det vi ”säljer” är ju det fria ordet, människors rätt till upplevelser. Men ibland tror jag också att kruxet ligger där, att många verkligen inte tror på våra bärande principer , och det må vara hänt, men det får man fan inte visa. Jag tror att många bibliotekarier skulle må bra av att träna upp sig i att bli trovärdiga försäljare för sin produkt., det är vårt jobb,. Vi måste agera för att få de styrande att förstå få att vi är viktiga och medborgarna att tycka att vi är viktiga. För annars, varför skall vi finnas annars? För att vi är kommunalanställda med anställningstrygghet? Det är sådana verksamheter som får Fredrik Reinfeldt att vilja förhandla bort anställningstryggheten och det vore väl synd.
Men nu låter det som jag tycker att alla bibliotekarier är ett slags grå reminiscenser och så är det inte. Vi har fantastiska bibliotek. Många duktiga och ambitiösa bibliotekarier som gör ett fantastiskt bra jobb. Det vittnar väl alla besök om. Men jag kan tycka att vi för att fler av oss borde vara bättre på att våga visa framfötterna eller skryta som Elin Nord och Siska Humlesjö uttryckte sig när de talade på bokmässan om hur man skall lyckas med en blogg. Vi borde också vara bättre på att lyfta fram varandra, eftersom det är vi tillsammans som ger bilden av vad biblioteket är. Helt enkelt skapa en mer dynamisk och näringsrik miljö för oss själva och våra besökare. För även om det är bra så kan det ju alltid bli bättre och som sagt inget är beständigt. Det finns nämligen inga självklarheter. Eller som Tudor Sandahl säger att konsekvensen av högmod är att missa målet (från grekiskans hamarto) och det är precis det jag inte vill.
Kanske någon som läser detta tänker att jag får ge mig, vi får väl vara glada för vad vi har, att allt snarare handlar om att vara glada för att inte vara nedlagda. Det tycker jag också är en högmodig tanke För vad är det som gör oss mindre värda än någon annan institution. Jag säger det än en gång, vår egen attityd till vad vi gör och varför har en avgörande betydelse för hur vi når ut.
Om vi går tilbaka till Grekland så kan vi tänka på att därifrån har vi både idrotten och biblioteken. I Göteborgs stad i kommunal regi har 43 sporthallar, 78 gymnastikhallar (bokningsbara på kvällar), 67 utomhusbollplaner, 14 kommunala gym, 7 badhallar, 8 ishallar, men bara 26 bibliotek Jag säger inte att dessa idrottsanläggningar inte behövs, men att det åtminstone skulle vara lika många skolbibliotek som gymnastikhallar och lika många bibliotek som sporthallar och så klart något stort och pampigt i centrum. Idrottens förespråkare är helt klart bättre på att sälja in sina idéer. De har lyckats att bli självklara på ett sätt som jag önskar att vi också kunde bli.




r