Jag borde sova men funderar över ensamheten. Min dotter har åkt till sjukhuset i dag och blir kvar över natten. Min man är med henne. Jag och sonen har haft en kväll för oss själva. Det är ovanligt och vi har faktiskt hunnit njuta något av det. Fast när vi skulle lägga oss så kände vi oss ensamma och oroliga igen. Nu sover han men jag kan över huvud taget inte somna . För mig är det svårast när jag inte längre kan vara stöd för någon annan. När jag är ensam med min oro. Egentligen skulle jag vilja väcka pojken nu. Ge honom tröst som han inte vill ha. Förklara för honom att han inte behöver känna sig ensam, att systern och pappan har det bra på sjukhuset. Eller kanske ringa och väcka dottern. Berätta att hon skall vara glad att hon är född i denna tid och detta land. Jag blir stark av att få finnas till för dem. Det håller min egen oro på plats och mina ord till dem ger mig själv förklaringar.
Om jag tänker vidare på detta blir jag lite förvirrad, funderar på ifall jag inte är en ulv i fårakläder som liksom göds av andras bekymmer. Men det är det ju faktiskt mina egna barn det handlar om. Inser att det överdrivet introvert och aningen vansinnigt att fundera över min egen eventuella ondska på det viset. Allt hör ihop och det är inte så märkvärdigt, vi mår bra att finnas till för andra, eftersom vi inte lever ensamma här i världen. (Motsatsen däremot, att gå in i en helt egen värld det är väl just vansinnet, något som jag kan förnimma nu när alla sover, ingen har behov av att jag ser trygg ut och jag så gärna skulle vilja vara på sjukhuset med min dotter)
Jag kommer också att tänka på några rader ur en bok jag läste i går: - Yarden av Kristian Lundberg. Minns inte ordagrannt men det gick ut på att människan måste ges en möjlighet att vara solidarisk. Det är väl precis så det är.
Ja, det är ju inte så ofta som jag har skrivit här sedan jag började på denna blogg. Jag har gått omkring och funderat över vad jag ska skriva, sen har jag inte hunnit skriva och sen så har jag liksom passerat det stadie som jag var i när jag hade något att säga. Då har jag känt att jag försummat bloggen lite, men se då har en klok person vid namn Karin sagt åt mig att det inte är så konstigt att jag inte har skrivit. Och ja hon har ju helt rätt, jag har inte haft tid och energi eftersom jag har en lite fullproppad period i livet. Men ändå... Så nu skriver jag här, om en sak som är knuten till detta med bristande självinsikt.
Nu kommer det, erkännandet: jag tycker det är så hetsigt med helger som midsommar och till exempel nyår. Det är nästan så att jag blev glad över att det regnade på midsommarafton, för då känns det mer OK att inte hitta på något. Ja ni vet det där stora midsommarfirandet i ett torp i goda vänners lag, eller dansen runt fallos med sill och nubbe. Samma på nyår; den stora frågan är ju Vad ska du göra? Va fan! Varför måste jag göra något? Och min fråga är också alltid Vad ska du göra, vad har du gjort? För jag vill fira och hålla på, men jag har inte alltid lust. Jag är bekväm av mig. Så vad har jag gjort i midsommar? Jag och min sambo har haft Dexter-marathon, övningskört, plockat en skraltig midsommarbukett samt ätit jordgubbar med grädde och Synksalladen! Och vi har tackat nej till flertalet midsommarinbjudningar ( jag tror att alla kände på sig att vi skulle stanna hemma)... Men tänk vad glatt överraskade alla blir den gången vi tackar ja! Någon gång kommer det. Så sluta inte bjuda för jag blir väldans glad för tanken, men bli inte förvånade om jag stannar inne istället. It´s not you, it´s me...
Jag har avklarat min andra vecka och det går bra. Foten kan ibland kännas lite ostadig, men aldrig under själva joggningen. Jag springer inte särskilt långt än, men den andliga resan mot löparjaget är på gång. Har ännu inte vågat mig på Born to run av Christoper McDougall då jag är orolig över hur den skall påverka mig. Exempelvis såg jag en människa som var löparklädd på sitt jobb och sådan vill jag inte bli. Passar inte i pannband och jag har lite annat att göra än att jogga runt. Jag vill bli fanatisk, men kontrollerat fanatisk. Inte tycka att joggarkläder är det snyggaste och bästa i alla lägen eftersom man aldrig vet när man kan bli sugen på en joggingtur.
Dock har jag läst Kom i gång med löpningen från Runners world Det var lätt gjort. En typisk amerikansk hokuspokusbok med anekdotisk bevisföring som exempelvis skriver att knän inte tar skada av löpning eftersom det finns en marathonlöpare och han har aldrig haft ont i knäna. Jag får kväljningar av litteratur i överdrivet hurtig ton med godagyxskaftargument. De behandlar sina läsare som lättlurade idioter, vilket verkligen är förolämpande för hela mänskligheten.
När jag joggar, vilket verkligen inte är så mycket än så länge, så lyssnar jag på en radiokanal som heter Deeper shades of House. Men jag har också funderat på Wagner. Kanske är det Wagner som skall hjälpa mig bli den där extrema löparen? Jag har hört att det kan vara farligt att lyssna på Wagner. Kanske är Wagner farlig de som tror på anekdotisk bevisföring ? Eller de som vill förvandlas till nazister? Min överdrivna förhoppning är att musiken skall fungera som en magisk metamorfos, så att jag blir en lagom fanatisk joggare. I vissa partier påminner den faktiskt om Deeper shades of House:
Apropå klassisk musik så hade man ett experiment i Gamlestaden för ett antal år sedan (före min tid och något som mina kollegor tyckte var helgalet). De hade problem med stökiga ungdomar vid ett av kommunens hus så de bestämde sig för att spela klassisk musik. Inte för att som jag trodde lugna ner ungdomarna utan för att skrämma bort dem. Ungdomarna kände sig inte bara förolämpade utan blev också förbannade och slog sönder en massa fönster på byggnaden istället för att försvinna. Det kan inte vara kul att bli bortkörd som man vore boskap. Om ungdomarna har problem att hitta på något att göra så är det bra att de visar sig tycker jag, då finns det ju en möjlighet att hjälpa dem. Det behövs en hel by att uppfostra ett barn som man brukar säga. Världen har blivit för mycket mitt och ditt för att det skall vara riktigt bra. Som det slår tillbaka. Dessutom borde det vara straffbart att använda musik på det viset.
Jag är så djävla trött på att läsa i tidningarna om olika människors brist på verkliga problem. Om folk som skiljer sig på låtsas. Jag har slutat förstå skillnaden på Prins Daniel och Comhem mannen. Så jävla trött är jag
på de kommunala bostadsbolagen som inte bara är korrupta utan också jobbar aktivt och praktiskt för ökad segregation genom att bara placera folk med bidragsberoende i förorten och inte här i stan hos mig. Samtidigt som man försöker omöjliggöra för kollektivhus som bidragit till att göra förorten intressant.
Jag är så trött på att man inte rustar upp förorten utan bara låter allt bli värre och värre, att man inte förstår vad som krävs. Att ingen stämmer Jan Björklund och Anneli Hulthen i en rättegång för att ingenting blivit bättre i skolorna. Att Björklund fortfarande är skolminister är en gåta. Att han inte placerats om som utredare på ett departement eller som forskare i skolhistoria.
Jag är så jävla trött på att kommunerna tvingas marknadsanpassa hyrorna till sina egna skollokaler så att skolorna bara blir sämre och sämre. Trött på att man försöker lura i oss att ju fler elever på ju mindre yta desto bättre skolor. Som om vi vore födda i går och utan hjärna .
Jag är så trött på att det här ordbehandlingsprogrammet inte ger stöd för ordet marknadsanpassa trots att det numera är kanske Sveriges vanligaste ord. Vanligare än jordgubbar, midsommarstång och jultomte. Om julomten inte är inhyrd vill säga, som ett led i en arbetsmarknadsåtgärd trots att det närmar sig midsommarafton och ingen vill se en jultomte just nu.
Jag är så trött på den nya organisationen i Göteborgs stad som verkar gå ut på att att allt skall bli så tillkrånglat och dumt som möjligt. Där man har kopplat bort det sunda förnuftet och inte längre skall ta hänsyn till folks erfarenheter utan istället skall man börja från noll, som man vore ett blankt blad att skriva på, en Weberprodukt. Jag är så jävla trött på att när man säger Weber så tror folk att man menar en grill och inte Max Weber.
Jag är så trött på att krispengar från regeringen som skulle använts till att rädda jobb, standard, användes till att köpa datorer till elever som lockbete för att de skulle välja just den skolan, samtidigt som man inte längre har råd att ta in vikarier vid sjukdom. Jag är så trött på att man inte lyssnade på lärarna som faktiskt visste att undervisning är viktigare än datorer, det är jag så jävla trött på.
Jag är så trött på att år efter år drabbas av effektiviseringsprocessen på 2 % varje år, som långsamt urholkar verksamheten. Jag är så trött på idiotstyren som gör att satsningen på datorer i stället för lärare satte igång en stöldrajd som gjorde att var fjärde elev blev bestulen och hälarna stod i rad utanför skolgården, som en fribiljett till maffian.
Jag är så trött på att man pratar om att vi måste arbeta mot segregationen trots att den hela tiden ökar och. Att man tycker medborgarna skall fixa allt själva när de har några förslag och att man pratar med dem som om de vore åtta år eller som man skickat in dem i ett runt rum och bett dem ställa sig i hörnet:
Vi är inte särskilt nationalistiska. Det är inte jag som hittat på detta, eller skrivit det först men vi har byggt upp mycket av vår nationella identitet genom att inte vara nationalistiska, mer än i idrottsliga sammanhang. Även om en del fortfarande pratar om Karl den XII så är det bra länge sedan nu. Vi är världsmästare i fred, sport och och musik. Att många känner ett obehag av nationalsången beror helt enkelt på att det känns lite smygrasistiskt att det dyker upp just nu i tider av stora folkvandringar. Andra känner sig bara obekväma. Det är märkligt när folk menar att vi skall bli mer nationalistiska genom att härma andra nationer som exempelvis Frankrike eller Norge. Men flytta dit då. Eller bli historierevisionister på riktigt.
För mig är nationalsången lika obegriplig som Ekorrn satt i granen var i treårsåldern. Samtidigt är den överdrivet pompös så att den liksom inte passar i något annat sammanhang än på prispallen. Claes af Geijerstam sa i ett teveinslag att den svenskaste sången han visste var Regntunga skyar. Jag tycker han har rätt. Blev den låten nationalsång så skulle jag med glädje sjunga, för den skildrar verkligen en nationell känsla.
Jag är väldigt dålig på att lyssna på ny musik, Helst lyssnar jag på samma gamla skivor som jag lyssnade på för tjugo år sedan. Och att jag helst gör det är inte särskilt konstigt när man hör den här låten som tydligen är jättepopulär nu:
Varför är den här låten så himla populär? Den kanske är dansant och käck, men jag blir lite upprörd av den här låten. Så här:
1. Är det verkligen så häftigt med låtar där man sjunger Ligga hundra miljoner gånger. Är det inte bara berusningskåta människor på dansgolvet en fredagskväll som tycker det är fantastiskt att få sjunga LIGGA och försöka gnugga sig lite mot någon? Eller är det bara njutningen att få säga något snuskigt, ungefär som när mina barn säger rumpa tusen gånger och ser jättenöjda ut?
2. Vad är grejen med texten egentligen? Vem vill ligga med den där killen som bara ljuger om en massa skit för att få någon i säng? Är det bara jag som tycker att det är jätteobehagligt? Jag vill inte framstå som en gammal moralkärring, men jag fattar faktiskt inte vad det är som är så himla fantastiskt smart med att ljuga en massa för en tjej för att få ha sex med henne. Är det inte roligare att göra det med någon som vill på riktigt?
Äh, jag är nog bara för gammal helt enkelt. Jag ska nog lyssna på den här låten istället:
Jag är en joggare på drift. I våras ådrog jag mig en skada när jag ramlade av cykeln (tror det var då). En vrickning som skulle varit över i ett nafs om jag inte tillhörde den överdrivet tåliga sorten, så jag joggade på som vanligt och gick långa sträckor i högklackade skor (jag vet aldrig att jag använt så mycket högklackat varken förr och definitivt inte senare). Till en början hade jag bara ont i foten på morgonen, men senare på eftermiddagen så kom jag aldrig ihåg vilken fot det gällde. Kort sagt så brydde jag mig inte så mycket om den där foten, men jag är inte heller en person som stör mig särskilt mycket på knarrande dörrar. Min selektiva förmåga är för det mesta något som gynnar mig. Även om min bristande neurotiska sida gör att en del människor inte tar mig på allvar. Jag kan ge ett vårdslöst intryck och ett vårdslöst uttryck blir det när man en dag vaknar upp och inte kan gå på grund av den där stackars foten som känner sig väldigt illa behandlad. Hade det funnits en fotombudsman hade jag definitivt hamnat under lupp, förmodligen fått ett straff, möjligtvis förbjudits vårdnad om fötter för all framtid.
En månad efter själva katastrofen, när foten inte alls gick att stå på, så började jag jogga av mig själv när jag egentligen skulle ta en promenad. Jag fortsatte i sex kilometer. Det gick inte så bra och så här ett år senare kan jag fortfarande känna smärtor i foten. Men det är mycket mycket bättre. Att jogga har det sedan dess inte varit tal om. Men jag har pratat med specialister och som det är nu så är det bättre att röra sig än att inte göra det, att joggning i måttliga mängder kan bygga upp mina muskler. Så för några dagar sedan satte jag och en vän i gång detta program som på fjorton veckor skall få oss att klara 1,5 mil. För att motivera mig själv har jag skaffat böckerna Born to run: jakten på löpningens själ och Runners best: kom i gång med löpning. Jag tänker skriva om vårt löparprojekt här i bloggen. Inte så mycket för att jag tror att det är så intressant utan mer för att det blir en sporre. När ni träffar mig får ni gärna fråga mig hur det går med löpningen.
När rörelsen #prataomdet startade i vintras på Twitter så ville jag bara skrika ÄNTLIGEN! För så kändes det. Äntligen fanns det ett forum att kunna berätta om övergrepp. Äntligen fanns det någonstans att prata om sex som egentligen inte kändes okej och äntligen fanns det en plats att prata om gränser. Vilken befrielse.
För det är ju på samma gång så att man inte vill berätta och vill berätta samtidigt. Man vill inte berätta för det är så jävla jobbigt. Och man vill berätta för att det är så jävla jobbigt att bära allt själv.
Samtidigt som Twitter exploderade av starka och modiga människor som vågade twittra om upplevelser som de aldrig hade delat med andra innan, så kom de där andra. Som skojade om #prataomdet. Typ Idag har jag bajsat, känner att jag måste #prataomdet. Och dom som klagade. Typ Va fan, det är ju bara att säga nej och om man inte säger nej så får man faktiskt skylla sig själv, så det så. Och dom som ifrågasatte. Typ Ja, men har man hånglat med någon så har man ju praktiskt taget sagt ja till att ligga, så då får man göra det också.
Och här mina kära vänner har vi kanske svaret på varför man inte pratar om det. Och varför det är så svårt att våga göra det. För att man är rädd för att inte bli trodd. För att man är rädd för att det faktiskt är ens eget fel. För att det är så förfärligt svårt att lämna ut sig och blotta sin svåraste. För att man skäms.
För många år sedan gick jag i en terapigrupp med kvinnor som varit utsatta för incest. Det var en fantastisk upplevelse. Alltså, det var ju fruktansvärt och för jävla jobbigt dels att berätta och dels att höra andras berättelser, men samtidigt var det så starkt och fint. Det var så skönt att äntligen vara bland såna som förstod. Med såna som visste hur det kändes. Med såna som man kunde känna sig normal med. Det var en sådan lättnad att få höra andra berätta om hur de kände och upplevde. Och få höra någon säga att Ja, men så där känner jag med. Att få känna att man inte var konstig och galen. Utan ganska frisk och normal. Det är dessutom en väldigt häftig grej att lära känna något åt fel håll eller vad man ska säga. Jag visste knappt något om de andra, vad de jobbade med eller gillade för musik och sånt man brukar veta. Däremot visste jag allt om deras värsta och jobbigaste upplevelser.
Och till er som skojar om #prataomdet så vill jag bara säga att det inte är det minsta roligt att bli utsatt för sexövergrepp. Inte det minsta roligt.
En stark och hemsk, men samtidigt stundtals väldigt rolig bok som skildrar en övergreppsbarndom är Om någon vrålar i skogen av Malin Biller. I denna serieroman skildrar Malin sin barndom med en alkoholiserad pappa och deprimerad mamma. Hon blir utsatt för övergrepp, får ätstörningar och allt är eländigt och svårt. Men skildrat med en svart humor. Och Malin skildrar den där ensamhetskänslan man går runt och bär på så himla bra tycker jag. Mitt boktips till er.
Och prata om det för sjutton. Det är det enda som hjälper. Man ska inte behöva bära allt själv.
Jag har precis läst Lasse Bergs Skymningssång i Kalahari. Det är en väldigt intressant bok som går igenom en del av mänsklighetens utveckling. I stort går den ut på att allt gick snett när vi övergick från samlande till jordbruk. Vi blev kortare, sjukare och ondare, ungefär så. Det är en intressant bok med många nyanserade funderingar om bland annat folkmorden i Rwanda men även då detta fantastiska folk i Kalahari som sitter och berättar historier hela dagarna och inte jobbar mer än vad de måste.
Jag tror också på en annan tillvaro. Att vi måste komma bort från detta eviga produktionstänk, att vi måste lära oss tagga ner helt enkelt, för oss själva, för planeten. Därför uppskattar jag Lasse Berg, att han finns och visar på alternativen. Däremot tycker jag att resonemanget om att vi inte är gjorda för den tillvaron vi nu lever är overkligt. För det är en syn som utgår från biologin, att vi är samma människor som för hundratals år sedan. Men vi människor har ändå skapat det samhälle vi nu lever i och därför måste vi ju vara gjorda för det, menar jag, att påstå något annat är ansvarslöst.
Men det betyder inte att det är bra, utan bara att vi kanske inte är så bra alltid och att detta också är något vi har i oss. Nu faller jag på eget grepp när jag själv använder biologin som argument för att påstå att de flesta arter någon gång går under och möjligtvis är det dit vi är på väg, att vi kanske har denna undergång inbyggd i oss. Jag tror även att Lasse Berg skrev något om att det bästa för planeten vore om vi dog ut vi människor. Men det är klart väldigt jobbigt att tänka sig. Men det destruktiva är också vi, vill jag påstå. Det förnekar inte heller Lasse Berg.
Trots att det är en nyanserad och diskuterande bok som inte menar sig ha några svar så tycker jag att den förmedlar en romantiserad bild om vilka vi människor är innerst inne. Själv tror jag inte på att det finns en god kärna. Möjligtvis tror jag på att vi har en överlevnadsintinkt och hur stark den är eller vilka uttryck den tar sig beror på biologi och yttre betingelser. Jag tror också att vi skaffar oss en argumentation som rättfärdiga våra handlingar. Ytterst är det samhället som vi lever i som bestämmer ifall det vi gör är gott eller ont, men vad som anses vara gott varierar över tid och kanske lever vi i en tid som av andra tider kommer att förklaras som ond, det kan vi aldrig bedöma inifrån.
Men jag var också negativt inställd till boken från början. Detta letande efter människans naturliga tillstånd långt borta i en värld som vi aldrig kan komma tillbaka till.Därför är boken fortfarande en tveeggad upplevelse. Jag tyckte mycket om att läsa den. Det finns mycket intressant och det är ju omöjligt att inte beundra Lasse Berg som i kombination med Tim Jackson ändå går i bräschen får en ny värld
Apropå livet i allmänhet så tror jag att en av de mest antiintellektuella hållningar som finns är att definiera sig själv som god.
I går hade vi bloggmöte och inför detta möte uppfanns en sallad som heter synksallad. Vi kom överens om att det får bli sommarens sallad. Här kommer receptet:
Synksallad
400 gram fetaost
150 gram nätmelon
1 påse babyspenat
300 gram jordgubbar
1 avakado
cirka 12-15 citronoliver
1 näve hackad mynta
2 välhackade shalottenlökar
1 -2 kryddmått chilikrydda (ta en sort med lite grövre bitar i, vi använde en som man egentligen skall använda till att steka med pasta som heter Peperon-cino)
Dressing; 4 matskedar rapsolja, en matsked vitvinsvänger, vitpeppar salt.
Hacka och dela allt i lagom stora bitar. Häl över dressingen och chilikryddan. Låt salladen stå framme i en timme före servering. Servera med baugette och välkyld Louis Bouillot rosé så har du början på ett inspirerande bloggmöte. Vi lovar!
Egentligen vill jag inte skriva om kungen för det gör alla hela tiden. Men jag funderar på ifall SVT kommer att radera alla kungaprogram om det visar sig att han ägnat sändningstid till att ljuga för att rädda sitt skinn. Ola Lindholms barnprogram Wild Kids har ju raderats för att han misstänkts tagit knark i samband med en fotbollsmatch. Även om jag kan tycka att det är extremt konstigt att knarka när man arbetar med barnverksamhet så tycker jag att det straff han drabbats av från sin f.d. arbetsgivare saknar alla proportioner. Dessutom kan man ju fråga sig ifall han verkligen är den ende som knarkar på SVT? Jag ådrar mig också ett minne där man hittade spår av kokain på 41 ställen på EU-parlementet i Bryssel
Om Kungen visar sig ha ljugit efter att ha sett till att bli intervjuad på bästa sändningstid så kan han ju skaffa sig ett hus på den italienska rivieran och leva lycklig i alla sina dagar. Men vad händer med Ola? Det är skillnad på folk och folk helt enkelt.
En annan sak som visar att det är skillnad på folk och folk är några väldigt starka reaktioner på vår HBTQfestival i Göteborg. Jag har läst insändare där man skriver att "vanligt folk" inte skall behöva prånglas på detta med HBTQ, och tänk om det var tvärtom. Ja se det är ju tvärtom hela tiden! HBTQ- människorna tvingas ju ständigt leva med hetronormen och får fortfarande i många sammanhang knappast finnas till. Det är väl bara att försöka tänka lite om man har svårt för en HBTQvecka så måste det ju vara enormt svårt att leva ett helt liv i en blind hetronorm. En enda vecka? Kan vi inte bjuda på det?? Vad är det för fel på folk? Varför har vissa så stora problem med att sätta sig in i andra människors problem men är totalt distanslösa till sina egna svårigheter? Psykoanalysen uppfanns 1900 av Sigmund Freud. Hur kan det fortfarande vara så många som aldrig funderat på sig själva i samband med så självklara begrepp som psykologisk överföring?
Hur kan det vara fel eller dumt att folk känner kärlek och tycker om varandra? Det borde väl inte vara så svårt att förstå att problemet finns hos de som inte vill acceptera HBTQ. Att det är ondska att inte låta folk älska.
I samband med detta får jag ett minne. Jag var 21 år. Vi var några vänner som varit på bio och sett Kristi Frestelse. Det var ett ganska blandat gäng, ateister som jag, en blivande katolsk präst och några däremellan. De flesta av oss läste religionshistoria på universitet. Efteråt drack vi öl och diskuterade filmen. Den katolske killen hade svårt för filmen, den krockade med hans tro. Jag vet inte riktigt varför, men efter ett tag kom vi in på ämnet sadomasochism, som vi alla tyckte var helt sjukt tills den katolske killen förklarade sin syn på saken. Han menade att vad vuxna människor gör i sängkammaren är det ingen annan som har något med att göra. Det var ett ögonblick som förändrade mitt liv. Det är inte bara fel att ha åsikter om vad andra vuxna människor gör i sängkammaren, det är perverst. Jag är så glad att i över tjugo år varit befriad från en slags rådande samhällspervesion.
