Anna väljer Veckans Soundtrack

Jag är helt nollställd nu. Känns som att jag glider in i dvala. Motarbetar min impuls att välja ett passande soundtrack och försöker istället få lite liv i mig genom att ta denna dansanta låt:



Mycket bra!

Det är jag som är Snövit

I veckan har jag läst en ny bilderbok, Snövit med illustrationer av Benjamin Lacombe. Det är den ocensurerade versionen, alltså den riktigt bra sagan om Snövit. Bildernas starka symbollik får mig att minnas, koppla till mitt eget liv. Samtidigt hoppas jag att bilderna skall kunna etsa sig fast och vara vägledande, för unga som läser sagan. För det är en symbolik som kan föras över på maktutövande som ofta är subtilt och svårfångat, men som dock är rådande. Har man de här bilderna med sig kanske man kan fånga essensen i en del maktspråk tidigare:

Den hemska styvmodern, anorektitiskt smal med levande fräsande ormar runt halsen. Snövit i en gyllene bur med styvmodern med nyckel i munnen och en påfågelkropp.  Snövit som har en fågel i en bur i sitt bröst, infångad av styvmodern. På slutet, när snövit gift sig får styvmodern, som nu kallas trollpackan, gå i ett par tofflor av glödande kol.

Mina egna barn tycker att det är en bra bok. Det är en bok som fått dem att ifrågasätta Disneyversionen, som något för tillrättalagt, för att vara gulligt. Plötsligt så tar de där steget som man väntat på. De börjar se syftet bakom den kommersiella kulturen. Det är väl så man måste göra för att utmana det kommersiella, man får visa något starkare.

Men vem är Snövit? Det finns ju en symbolik här som är enkel att ta till sig. Min första tanke är att Snövit är en kvinna i ett samhälle där mannen är norm.  Utseendet är det som är kvinnans värde, som kanske jagar bort henne men som också talar om vem hon är. De sju dvärgarna är bra manliga förebilder som hon möter på vägen. De råkar vara män men är väl främst stödjande vuxna som vägleder henne i livet, det goda samhället. 

Men Snövit är symbol för så mycket, Snövit är främlingen som kommer in och är ett hot. Snövit kan vara flyktingen som jagats bort från sitt land. Snövit är lilla Haddile som hotas utvisning. De sju dvärgarna är det svenska folket som försöker skydda henne från den elaka styvmodern, den svenska staten eller migrationsverket. Styvmodern är den som får bära skammen. 

En hyllning till Göteborg

Jag har aldrig varit i Göteborg tidigare.

Jag har varit på bokmässan ganska många gånger, men en ambitiös bibliotekarie tar kvällståg ner, sover, tillbringar hela dagarna i mässhallarna, minglar, hänger på någon bar och går direkt från mässan till tåget hem.

Det är inte att vara i Göteborg.

I sommar har jag varit i Göteborg två gånger.

Jag var på bröllop Bruce Springsteen-helgen och alla Göteborgare och Springsteenfans vet att det innebar skyfall. Inga spårvagnar, inga taxi och att promenera var inte att tänka på.

Då händer det, för den som är uppvuxen i Stockholm, märkliga, att alla man möter på gator, hållplatser och bussar engagerar sig i oss och vår situation. Vart vi ska, hur vi kommer dit, om det verkligen finns en gata som heter som den vi ska till, hur lång tid det kan ta, om det ändå inte bara förhöjer stämningen med regn på Springsteen-konserten och goda ölsorter.

Jag var på Way Out West också.

Bara att för första gången vara på festival utan att jobba var wow. Ledigt ända till sena eftermiddagarna, drälla runt och bara hänga. Och kolla in Göteborg.

Under alla mina år i Stockholm tog jag en skärgårdsbåt kanske två, tre gånger. Det krävdes massor av tid och planering för att åka ut i skärgården.

I Göteborg tog jag spårvagnen, väntade några minuter, åkte båt en lagom stund så var jag där.

I Göteborg var inte bara passagerare på bussar och spårvagnar trevliga, roliga och engagerade. Även förarna var ett under av social kompetens och hjälpsamhet.

I Stockholm ser busschaufförerna mest förvånade ut när man säger hej.

På en spårvagn träffade jag killen som fick gå upp på scenen på Jay Zs konsert på Peace & Love för något år sedan.

I Stockholm kunde jag åkt i en tunnelbanevagn full med folk som fått gå upp på scenen hos Jay Z utan att ha en aning om det, men Göteborg är på något sätt magiskt. Här får man reda på väsentligheter.

Så jag blev lite, lite förälskad.

I år på bokmässan går jag inte på ett enda seminarium, utan försöker istället träffa så många som möjligt av detta trevliga folk.
Är du göteborgare och ser mig på mässan så kom fram och snacka bort en stund med mig.

Kerstin väljer veckans soundtrack

Ännu ett klipp från pophistorien.

Ett klipp från en annan tid. En tid då en grupp som Hollies, som Graham Nash spelade i innan han gick med i  supergruppen Crosby, Stills, Nash and Young,  kunde hänga i dagar med ett gäng femtonåringar på deras första språkresa till England. Tiderna förändras.

Låten fick mig att älska namnet Marrakesh för evigt.

Man är bara bäst på att vara sig själv

Jag tänkte på  vad Elins skrev om som  om att bli sedd för vad man är. För många år sedan sa en väldigt  smart vän till mig att man bara är bäst på att vara sig själv. Det handlar inte bara om att erkänna sina svagheter, utan också att man bättre kan utveckla sina potentialer om man utgår från sig själv. Ett enkelt exempel på detta är att många litar bättre på en gammaldags elektronikhandlare än en som gått alla arton säljkurser och är förvillande lik sin kollega att det kan vara svårt att veta vem av dem man pratat med trots att de utseendemässigt skiljer sig åt i både längd, vikt, hårfärg, hudfärg ja tom kön. De har bestämt sig för att vara något. Medan den gamle elektronikhandlaren mer ger intryck på att ha prövat sig fram, och råkat lära sig en hel del på vägen. Det handlar om ett koncepttänkande som formar hela livsstilar. Fast att hålla sig till ett koncept är ju också att begränsa sig. Att gå med på att man är dum alltså. Begränsningar har man ändå, helt onödigt att tänka ut några extra.

Rätt länge hade jag väninnor som pratade om att de skulle styra sina känslor i olika riktningar. Att de inte gillade när de själva tänkte si eller så. De bestämde sig för de här reglerna för att de trodde det var bra för dem. De trodde det var personlig utveckling, men snarare var det ett slags själslig stympning. Jag vet inte vad som har hänt, varför ingen av mina väninnor pratar på det där sättet längre. Kanske har jag bytt vänner, eller kanske har livet slukat upp dem. Att tänka att man tänker fel är väl som att tala om för sig själv att man är fel. Jag tror mer på att försöka förstå sig själv istället för att ta avstånd från sig själv och det som kommer ur en.  Att göra på det första sättet är lite som att stå vid sidan av havet istället för att kasta sig i det. Man ser en del, men man förstår inte.

Nu tänkte jag skriva att vi lever i ett slags matrixtid, där allt är likadant, man försöker utgå från något annat, göra om sig, bli lycklig. Fast så är har det kanske alltid varit. Det är bara formen som vi stöps i som blir olika. Förr var det religionen som sa att vi var födda syndare. I dag är det kommersen som talar om att vi är fel men att de kan hjälpa oss bli bra. 

Jag ville skriva mer här, men orkar inte riktigt. Om mediabilden där unga framställs som skönhetsopererade bimbos när de i själva verket är mer politiskt aktiva än på sjuttiotalet. Om en massa falska myter sprids för att passa in i någons koncept. I detta finns ju också myter om olika invandrargrupper. Att kommunen också smittats av att tänka koncept, att man arbetar fram någon sorts chefmodell om hur man skall vara, som gör både chefer och medarbetare helt förvirrade. Ja. Fel ute på många sätt. 

Ville  också skriva om samtalet med en väninnan  igår  om alla tjänstemän som bara lyder order, eftersom det frodas en myt om att det är professionellt att inte använda sin egen hjärna och ingen därför behöver ta ansvar för exempelvis  när någon utvisas rakt in i döden. Att klimatet påminner om det som var under Nazityskland. 

Karin väljer veckan soundtrack och snöar in på dagens litteratursyn

Jag har tänkt en del på författaren Émile Zola under senaste året. Hur hans idéer om naturalismen, om att arv och miljö skapar någon slags determinism, spelar stor roll i hur vi i dag värderar skönlitteratur. Det viktigaste för att en berättelse skall fånga, menar vi, är dess trovärdighet. Trovärdighet handlar inte om att berättelsen befinner sig i en verklig kontext, en värld med drakar och flygande kvastar kan uppfattas mycket mer trovärdig än en berättelse från Göteborg. Trovärdighet handlar om en gemensam tro på hur sammanhang sitter ihop, vilka omständigheter som vi menar kan följa varandra så att vi köper det. Vad denna syn på litteraturen betyder vet jag inte, men kanske att en del röster inte tas på allvar. Frågan är vad man går miste om? Vad som finns bortom strukturerna. Hur blir det med vansinnet? 

 En god vän som hade sitt romanmanus på det stora förlaget fick höra att vissa delar i romanfigurens bakgrund skulle skrivas om, för att den var för kontroversiell.

Frågan är hur intressant det är att läsa okontroversiell litteratur? Detta stärker min idé om att vissa berättelser, eller vissa människor, inte får plats, varken i dagens litteratur eller dagens samhälle. Vi vill ha de rätta berättelserna, om de rätta människorna, som tar ställning för de rätta sakerna. En bild som allt färre får plats i.

I dag är det inte bara  högerextremister eller reaktionära kristna som bedömer skönlitteratur efter författarens eller för den delen romanfigurens politiska ställningstagande eller världsåskådning. Ändå lever vi en tid långt ifrån den politiska korrektheten. Ska samtidslitteraturen missa det?

Det  kulturella klimatet har smittat även vänsterdebattörer. Utan att de själva begripit det har de också börjat se kultur som något som skall ha en en förutsägbar inverkan på folk. De skall bli friska och invaggade i den rätta tron, som medicin eller istället för religiös litteratur. Men den största faran är väl att man inte litar på folks omdöme, man är rädd att fel slags budskap skall förstöra människorna. Förhållningssättet är hur som helst väldigt religiöst och rätt gammaldags.

Inte vet jag varför Nika Roza Danilova valde artistnamnet Zola Jesus. Men hon sjunger om smärta, om att ha det i sig att vara en förlorare. Det är rätt svårt att tänka sig att hon inte känner till Émile Zola.  Vad jag vet är att hon har läst filosofi. Här kommer ett par citat från intervjuer med henne:
 

Schopenhauer, who's dark as fuck. He's basically like: Kill yourself, it's not worth it. After you read his essays, you can't feel good about anything, so it's obviously going to affect my art and how I live". Eller så här: 

"I probably read Dostoevsky and Nietzsche  before I should have", she confessed.


Men i alla fall, hon är 23 år och har trots sin starka känsla av utanförskap lyckats få världen framför sina fötter. Det är så de gör, de stora konstnärerna:

Se mig för den jag är

Något av det mest oattraktiva jag vet är oviljan att reflektera över sig själv och bristen på intresse för att förändra sig. Eftersom jag själv ägnar sjukt mycket tid och kraft åt att försöka förstå och förändra mig själv, så blir det här ointresset helt obegripligt för mig.

Jag går för övrigt i terapi. Det har jag gjort i väldigt många år och när jag berättar det så reagerar folk ibland så här:
1. Oj, då måste du ju ha jättestora problem om du har gått i terapi så länge? - Ja, kanske när jag började, men inte lika stora längre. Något har jag lärt mig.
2. När är du klar? - Typ aldrig? Livet fortgår och man hamnar alltid i nya situationer som får en att reflektera och utmana sig själv. Och jag vet inte om målet med terapi behöver vara att bli färdig, jag tänker att målet är att bli helare.
3. Vad pratar du om, pratar du om mig? - Det går aldrig att förklara och är fullkomligt ointressant för någon annan än mig. Och om jag nu skulle prata om dig så handlar det ändå mer om mig än om dig, så det är också helt ointressant.

Men nu var det inte min terapi som jag ville skriva om. Ofta när jag bloggar här är jag rädd att det blir för opersonligt och ointressant för någon annan än mig och det kan jag lova att det skulle bli om jag fortsatte det där terapispåret.

Det jag har ägnat mest tid åt det senaste är detta: att man vill bli sedd för den man är och inte som den andra bestämmer sig för att man är.

Jag ska försöka förklara. Ibland hamnar jag i situationer och sammanhang där jag märker att människorna omkring mig ser mig på ett sätt som jag har väldigt svårt att känna igen mig i. Det kan vara att jag träffar en vän som jag inte har träffat på länge, som har kvar bilden av mig som den Elin jag var för längesedan. Ett tag umgicks jag i en grupp med människor som uppfattade sig själva som oerhört fria och öppna, men sällan har jag träffat på människor som var så styrda av sina förutfattade meningar om sig själva, mig och resten av mänskligheten. Den bilden av mig som den gruppen hade, som en svag och vek person, det var inte så jäkla kul att möta den hela tiden.

Nu är det ju en sak när detta sker i mer flyktiga möten i livet. När det blir riktigt konstigt för mig, det är när detta sker i ens allra närmaste relationer. Jag växte upp i en familj där ingen vuxen var särskilt intresserad av vem jag var , vad jag ville eller vad jag hade för behov. Inte så konstigt det, för det var det som behövdes för att upprätthålla de sjuka strukturerna.

Märkligt är det också när detta händer i kärleksrelationer. När man inser att personen som säger att det älskar en inte har en susning om vem man är, utan är kär i en påhittad Elin som kanske inte har så mycket med den verkliga Elin att göra.

Kanske är det så att för att våga se vem någon annan egentligen är, vara öppen och ta in den personens verklighet och ge den personen utrymme att vara sig själv - då måste man också våga se sig själv och vem man själv är. Ja, det vara bara det. Förresten är jag inte särskilt konstig, jag är rädd för grejer precis som du, har dåliga sidor precis som du. Men jag har också en massa fina egenskaper. Hoppas du kan se dom. Kram.

Skolan uppfostrar till bristande tro på demokrati

Mitt yngsta barn har fått börja i en friskola. Där har de en väldigt fin konstgräsfotbollsplan. Planen kom till efter ett önskemål från elevrådet. Skolan tog kontakt med den närliggande bostadsrättsföreningen som gav okej och så gjorde man fotbollsplanen, som i dag används mycket även för fotbollsträning på kvällarna. 

När jag berättade detta för mitt äldre barn som går kvar i den kommunala så utspelade sig följande dialog:

 "Jasså händer det saker på den skolan, hos oss händer inget, vi har pratat om försökt få gungor sedan ettan, i klassrådet. Men det blir inget"

"Ja men det här var nog genom elevrådet, du skall kanske försöka gå med i elevrådet"

"Det finns inget, det var längesedan. Du vet, vi byter rektor ungefär två gånger om året, så de hinner aldrig ta till sig sånt där. Det blir inget"

Det fanns inget att säga om det. Hens analys var glasklar. Jag minns också att hen tog upp det där med gungorna på ett utvecklingssamtal. Jobbigt att tolvåringar redan förlorat tron på att någon vill lyssna på dem. Att uppfostra våra barn till demokratiska medborgare är kanske det viktigaste av allt, när man misslyckas som i vårt exempel så är det kanske inte så märkligt att var femte ung kan tänka sig  diktatur. 

En annan sak. I arbetet med ungdomar så är det i dag väldigt populärt att de skall vara med och bestämma, det blir nästan som ett krav. Att bestämma är inget som man lär sig i ett nafs och för de flesta unga,  förutom ett slags politiska broiler är nog den här typen av medbestämmande arrangemang för krävande. På sätt och vis är det arrangemang som vänder sig till en driven elit. För många är det i den åldern krävande att ringa ett telefonsamtal till en myndighet. 

Men det handlar kanske mest av allt att lära folk med makt att lära sig lyssna på människor i olika åldrar och ställningar. Det är svårt. Kanske det svåraste. Skillnaden blir om man lär sig lyssna på de som inget säger. Så fungerar inte samhället i dag. En genomgående kritik mot dåligt fungerande arbetsledare är att man menar att de inte lyssnar på vad medarbetarna säger, ens om de säger något. Och då är det ändå väldigt få som säger något, de flesta har lärt sig att ingen lyssnar på dem. 

Att var femte ung kan tänka sig diktatur handlar inte bara om en misslyckad skola, det säger också något om klimatet ute på arbetsplatserna som styrs av honnörsord som förankra och leda, men aldrig lyssna. 

Som stöd för att uppfostra sina egna barn mer demokratiskt rekommenderar jag Jesper Juhls bok Den kompetenta familjen

Saknad

Det bara växer inom mig, insikten om att vi aldrig kommer att ses igen. Aldrig. En insikt som jag inte kan arbeta emot eftersom det vore att jobba emot mitt eget förstånd. Detta med sagor och religion får plötsligt en annan innebörd, som möjliga etablerade påhitt, utvägar. 

Jag är bara så jävla trött på sorg. Hur den härjar runt i min kropp. Fångar in mig när jag just skall springa. De femton senaste åren har varit sådana. Fyllda av dem som jag måste försöka förstå är försvunna. Fylld av brist på förståelse för vad som har hänt. Men det har varit så mycket annat också, samtidigt. De bästa åren. Man får vara nöjd över det komplicerade. Tacksam för förvirring. Nu kanske jag kan sova en stund. God natt. 

Ett bra recept på pastasås

Jag har alltid varit intresserad av mat och väldigt ofta varit rätt fattig. Men det har inte hindrat mig ifrån att äta trerätters-middagar helt för mig själv. Många har ju svårt för det där att laga fin mat bara till sig själv,  eller att ens laga mat till sig själv, men jag har alltid fått höra att man ska ta hand om sig själv.

Som man behandlar sig själv behandlar man andra tror jag. Det är en bra strategi för att kunna förändra världen, för att inte bli ogin mot andra och förspilla möjlig solidaritet med fortsatt kamp för folk som inte har det så bra.  

Men det är ett stort problem  dagens samhälle att många som har dålig med pengar inte har möjlighet att ge sig själv det där lilla extra, eftersom tillvaron mer och mer är inrättad efter folk som kan köpa det där lilla extra. Det är ett kollektivt självförbrännande. Samtidigt som konsumtionssamhället är ett samhälle där du värderas efter vad du handlar och har. Sån skit får man försöka skydda sig emot.

Men äta måste man ju och varför inte då försöka äta riktigt gott? Det behöver ju inte kosta mer eller ens vara onyttigt. Jag tycker att  Anna Bergenströms Sparmat från 1994 (DN-förlag) är bland det bästa man kan ha om man behöver ha billig men god mat. Den boken finns nästan inte längre, men jag antar att man kan få tag på den genom bibliotek och antikvariat. Trots att den kommer från 1994 är den modern med många vegetariska recept.  Här kommer ett bra recept därifrån.


Billig festsås

En pastasås som nästan smakar lite skaldjur

4-5 personer
3 dl strimlad purjo
lite margarin eller smör
1 hackad  gul lök
1 hackat syrligt äpple
1 1/2 tsk curry
1 burk krossade tomater
2-3 msk tomatpure
1 fiskbuljongtärning
1 burk créme fraiche (2 dl, ej lättversionen)
1 tsk söndersmulad basilika
1-2 pressade vitlöksklyftor
hackad dill eller persilja

Fräs lök- och äppelhacket i fettet. Dofta över curry. Slå på tomater och lägg i tomatpuré och fiskbuljongtärning och koka utan lock 15-20 minuter.

Klicka när tomatsåsen puttrat färdigt, ner crème fraiche, pressad vitlök och allt övrigt och rör om.
Låt allt koka 3-4 minuter till. Strö över hackad dill eller persilja. Servera med nudlar, eller pasta.

Charlotta väljer veckans soundtrack

En låt av Paul Simon är väl ganska lägligt såhär efter polarpriset. Den här blir man glad av och det kan man behöva på en Måndag!